Gisela von Wysocki – Wir machen Musik

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 205 kr)

Av MARTIN LAGERHOLM

En nostalgisk men osentimental fläkt från förr och ett stilsäkert tidsdokument från en värld och en kultur som inte längre finns. Så skulle man kunna sammanfatta den tyska manusförfattaren och essäisten Gisela von Wysockis senaste prosabok, den självbiografiskt genomsyrade berättelsen Wir machen Musik.

I ett slags lyriska anekdoter med stark närvarokänsla i tids- och miljöskildringarna från efterkrigstidens Mark Brandenburg och Berlin berättar hon här hur det var att växa upp som dotter till en av Tysklands legendariska pionjärer i tillverkningen av grammofonskivor och till den man som arrangerade inspelningar med Berlins varietéorkestrar i den mytomspunna ODEON-studion under mellankrigstiden.

Denne fadersfigur uppfattas i bokens många kapitel av dottern Gisela som ett slags musikens trollkarl, och den lilla flickan blir helt besatt av att försöka utröna de hemligheter och den underliggande passion för livet som döljer sig bakom de sånger och den orkestermusik som manifesterar sig i den magiskt snurrande svarta plattan på skivtallriken.

En hänförande och poetisk minnesbok om musikens och teknikens mysterium.

________________

– Zarah Leander på – Odeon…

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    Det tyska skivmärket Odeon höll sig såvitt jag kommer ihåg uteslutande till populärmusiken, men det var mycket bättre förr också i fråga om klassisk musik på skiva. Det påstår i varje fall den bitske Norman Lebrecht, ofta hörd på BBC 3, i ett par mycket läsvärda böcker, ”When the Music stops… Managers, Maestros and the Corporate Murder of Classical Music” (1996) och ”Maestros, Masterpieces and Madness. The Secret Life & Shameful Death of the Classical Record Industry” (2007) som jag just skaffat mig och som har ett par intressanta tabeller, dels en ”all-time classical chart” och dels en lista på ”top-selling classical artists”. Den första toppas av Georg Soltis inspelning av Wagners Ring från 1958 – pressad i 18 miljoner – och den andra inte oväntat av den flitige Herbert von Karajan som Deutsche Grammophon såg till att sprida 200 miljoner skivor av. Slutkapitlen i båda böckerna sammanfattar hans kritik av en industri som gått över styr: ”The Coca-Colonisation of Classical Music”, respektive ”Madness: 20 Recordings that Should Never Have Been Made”. Inte oväntat återfinns Swingle Singers uppjazzade Bachversion bland dem, liksom Pavarottis Ultimate Collection, Peter Pears och Benjamin Brittens tolkning av Schuberts Winterreise, och Bachs trippelkonsert i den inspelning som Sviatoslav Richter, David Oistrach och Mstislav Rostopovitj gjorde under von Karajan1969: ”a textbook example of musical non-communication, all the notes in place and none of them meaningful”. Bilder från tillfället visar hur besvärade alla kände sig efteråt, möjligen med undantag av den hårdhudade demondirigenten…

Kommentera: