Victor Klemperer i dag

Den franske essäisten och översättaren Frédéderic Joly har nyligen kommit ut med boken La langue confisquée om Victor Klemperers berömda studie över det språkliga förfallet under nazismen, LTI. Tommy Andersson finner i Jolys bok också en hel del väsentligt om vår egen tids kommunikativa misär där sanningen numera ofta betraktas som onödig.

 

Tidigt i höstas utkom boken La langue confisquée. Lire Victor Klemperer aujourd’hui (”Det beslagtagna språket. Att läsa Victor Klemperer i dag”) av den franske essäisten och översättaren Frédéderic Joly. Bakom titeln döljer sig ett ambitiöst försök att mot bakgrund av vår egen tid gå på djupet med Victor Klemperer (1881–1960) och dennes klassiska studie i det nazistiska språkbruket LTI (på svenska som ”LTI. Tredje rikets språk. En filologs anteckningsbok”).

I dag är Klemperers bok en hörnsten i studiet av totalitärt språk och ideologisk manipulation av våra uttrycksmedel, men för 80 år sedan var läget ett annat och flera gånger var det nära att hans arbete hade upptäckts och att vi därmed hade gått miste om denna unika inblick i Tredje rikets språkliga ödeläggelse. Victor Klemperer var professor i romanska språk vid tekniska högskolan i Dresden innan naziregimen satte stopp för hans karriär på grund av hans judiska börd.

Att han tidigt konverterat till protestantismen var betydelselöst. Nürnberglagarna innebar att judar berövades medborgerliga rättigheter och rätten att inneha offentliga ämbeten. De fick leva kvar i riket som rättslösa undersåtar i väntan på deportation. Om Klemperers hustru, Eva Schlemmer, inte hade varit kristen, hade han med säkerhet snart förflyttats till koncentrationsläger, men Hitler lät ”blandäktenskapen” vara och mirakulöst nog överlevde Victor Klemperer Tredje riket. Därmed kunde han också, med livet som insats, fullborda sin fallstudie i det nazistiska missbruket av språket, från maktövertagandet 1933 till krigsslutet och tiden därefter.

Redan 2015, då han utkom med verket Robert Musil. Tout réinventer, visade sig Frédéric Joly som stor kännare av det tidiga 1900-talets tyskspråkiga värld,  vilket gör honom särskilt väl skickad att skriva också om Klemperer. Det är kombinationen av dennes biografi och gärning, inte minst villkoren för hans arbete under nazitiden, som fascinerar Joly. Tredje rikets systematiska förnedring av judarna innebar också att de förbjöds utnyttja bibliotek, och Klemperer måste därför lägga ned sin forskning om den franska upplysningen. Men med en bakgrund som både journalist och språkforskare hade han öga för de språkliga förändringarna omkring sig och började göra sina hemliga anteckningar.

Joly framhåller likheterna mellan Klemperers iakttagelser och Orwells ”nyspråk” i romanen 1984 som utkom två år efter den första tryckningen av LTI 1947. Det finns inga belägg för att Orwell skulle ha läst LTI, men Joly vill inte utesluta att han kan ha hört talas om den eftersom ”nyspråkets principer” bygger på analyser av både det nazistiska och det sovjetkommunistiska språkbruket, som Klemperer också kom att ägna ett visst intresse efter krigsslutet. Det blev visserligen ingen bok av dessa iakttagelser, men han använde akronymen LQI (Lingua Quartii Imperii) i analogi med LTI som var hans förtäckta, ironiska kod för Lingua Tertii Imperii (Tredje rikets språk) och en drift med nazisternas förkärlek för akronymer, förkortningar och latinska uttryck.

Med hänvisning till LQI visar Joly hur lätt det totalitära språket antar den skepnad som makten för tillfället behöver. I boken beskriver han, bland annat genom den polske författaren Kazimierz Brandys, hur det kommunistiska totalitära språket påverkade människorna i Östeuropa. I sina dagböcker Månaderna beskriver Brandys hur lätt och rentav njutningsfullt det var att överta och uttala ord som ”förräderi, skam och skändlighet” med den innebörd som de fått av regimen.

Även Klemperer var en flitig dagboksförfattare och mycket av hans anteckningar om livet i Tredje riket återfinns i dagböckerna, vilka omspänner hela hans vuxna liv och i delar finns på svenska under titeln Intill slutet vill jag vittna. Joly vaskar fram många dagboksexempel på både samhällsförändringar under nazitiden och Klemperers reaktion på dem. Som läsare kommer man honom därigenom nära. La langue confisquée har generellt sin styrka i beskrivningen av den skandalösa förnedring som Klemperer tvingades genomleva, särskilt som han inte definierade sig själv religiöst. Han kände sig främst som tysk europé och greps därför av desperation när det som han uppfattade som genuint tyskt och av godo – Bach, Goethe, Weimarrepublikens demokrati – på alla sätt besudlades av nazisterna.

Från partidagarna i Nürnburg 1935 (bilden här beskuren. Klicka på bilden för att se hela

Klemperer slogs redan tidigt av det nazistiska språkets propagandistiska brutalitet och stora fattigdom, vilket Joly tar fasta på med avseende på vår egen tid. Det bör nämnas att titeln till trots, är det endast en mindre del av La langue confisquée som ägnas åt dagens situation, men i kombination med delarna om Klemperer liv och arbete sägs ändå en hel del väsentligt om vår tid.

Joly understryker att man naturligtvis inte kan jämställa våra dagar med totalitarismens mörka stund, men med hjälp av Klemperer försöker han tänka kring vår tid och dess ”kommunikativa misär”. Han efterlyser vaksamhet mot förvrängningar av språket och den ”anpassning till den språkliga utarmningens logik” som vi egentligen inte är tvingade att delta i. Det vi ser, menar Joly, är en ”brutalisering” av språket och orden som blir till glåpord och misstro i både sociala medier och andra sammanhang. Klemperer på sin tid menade apropå sentensen le style c’est l’homme att ”en människans yttranden må vara förljugna – men i hennes språkliga stil ligger hennes väsen blottat.” I olika diskussionsdeltagares ständiga försök att retoriskt misskreditera sina meningsmotståndare ser Joly hur det nu våras för det gångna århundradets sämsta sidor. Men det viktigaste han betonar är nog ändå dagens många försök att upphäva gränsen mellan sant och falskt:

”Våra ’bullshit’-samhällen bannlyser inte sanningen. De betraktar den helt enkelt som onödig. På det sättet skiljer de sig inte påfallande mycket från det samhälle som beskrevs av Klemperer.”

Avslutningsvis är det tack vare en historisk slump som Joly kunnat skriva sin bok. Morgonen den 13 februari 1945 beordrades den handfull judar som ännu fanns kvar i Dresden att inställa sig för deportation tre dagar senare. Klemperer, som var en av dem, såg det som sin dödsdom och ställde in sig på att slutet nu väntade. Men historien tog en annan vändning i och med de massiva allierade flygbombningarna som inleddes samma kväll. När flyglarmet började ljuda, intonerades svanesången för Dresden – ett inferno som Kurt Vonnegut oförglömligt beskrivit i Slakthus 5. I det kaos som uppstod lyckades makarna Klemperer fly och till sist sätta sig i säkerhet i Bayern.

Den lyckliga flykten var det största av de små och stora mirakel som kantade Victor Klemperers väg genom Tredje riket. Men lika viktigt var att hans dagböcker och de förberedande anteckningarna till LTI kunde återfås från det gömställe som den lojala vännen och motståndskämpen Annemarie Köhler erbjudit i det närbelägna Pirna. Utan denna händelsekedja hade vi i dag inte heller haft Frédéric Jolys mycket läsvärda bok att fördjupa oss i.

 

    • Klicka här för att läsa Tommy Andersson om Der Reisende av Alexander Boschwitz, en roman från 1938, som återgavs härom året och väckte stor uppmärksamhet i Tyskland, för dess litterära kvaliteter, men också som den kanske första litterära bearbetningen av tyska judars upplevelser av kristallnattens följder.
    • Frédéderic Joly om boken:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!