Martin Lagerholm skriver apropå Staffan Valdemar Holms uppsättning på Det Kongelige av Ivan Vyrypajevs pjäs De fulde om alkohol och berusning inte bara i en annan av Holms uppsättningar, Puntila av Brecht, utan också i danske Tom Kristensens rasande spritroman Hærværk, i den självdestruktive fylltratten Venedikt Jerofejevs böcker liksom om suputens nedstigning i det totala förfallet i Wolfgang Hilbigs Das Provisorium.
»Jag ska sluta dricka, men jag vill aldrig bli nykter«, lyder en central replik i Staffan Valdemar Holms nu pågående uppsättning av den ryske dramatikern Ivan Vyrypajevs pjäs De fulde – en »komedi vid avgrundens rand« – på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Citatet hade kunnat uttalas av vem som helst av de fjorton medverkande och redlöst packade rollfigurerna, som på scenografen Bente Lykke Møllers berusat svajiga scengolv i tillfälliga nattliga möten försöker hitta sig själva och varandra genom alkoholdimmorna och i de lika fyllekomiska som i grunden uppriktiga åtbörderna och dialogerna.
»Gud talar med världen genom fyllot«, sägs det, om än i tvära kast och i eviga pendlingar mellan sublima sanningar och pladdrigt nonsens. Med skådespelarteknisk briljans (att spela full kräver spiknykter uppmärksamhet), förhöjd scennärvaro och en gestaltning av människan någonstans mellan tölpaktig narr och hjärtlig medmänniska, förvandlar Holm och ensemblen gradvis stycket från ett tokroligt »alko-drama« till en mer tidlös bild av vår förtvivlade längtan efter transcendens, närhet och en mening med livet, vilken som helst.
Det är inte första gången Staffan Valdemar Holm sätter upp en pjäs om sprit på teaterscenerna; det är inte ens första gången på Det Kongelige. För några år sedan kunde man njuta av hans dramaturgiskt skarpsinniga och radikala tolkning av Bertolt Brechts Puntila, där dekoren (Lykke Møller även här) med sina enorma heltäckande björkpaneler associerade till en finsk bastu. Och där sups det ju också, som bekant. Alkoholen som katalysator för både tvivelaktiga affärsuppgörelser och för en genuin vilja att bli en hel människa bland andra människor, oavsett social rang. »Det är klart att sprit är farligt enligt folkhälsomyndigheten, men det är idiotiskt att inte se att den också leder till kreativitet, åtminstone till en viss punkt«, skriver Holm i programbladet till Puntila, där han tillsammans med den famöse danske filmproducenten Peter Aalbæk Jensen samtalar om alkohol och ledarskap och hur de (»fullständigt«) hänger samman. Och nog ligger det väl någonting i det där, om man med ledarskap också mer allmänt menar förmågan att bemäktiga sig själva livet – och förvisso just med det tråkiga men nödvändiga tillägget »till en viss punkt«. Eller?
Den moderna litteraturhistorien saknar inte klassiska skildringar av dryckenskapens himlar och helveten. Och inte bara som utfyllnad eller sidotema, utan som huvudmotiv och drivmotor till romangestalters vådliga färder ned i tillvarons berusade malströmmar; som det totala undantagstillståndet, den demoniska dödsdriften, supandet som sådant, som livsval, som existentiell essens, som en »port till andra sanningar«.
När vi ändå befinner oss i Danmark ligger det nära till hands att erinra oss ett av den skandinaviska 1900-talslitteraturens verkliga mästerverk, Tom Kristensens magnum opus, den rasande spritromanen Hærværk från 1930 (Cilla Johnsons översättning från 1976, Förintelse, är numera inte helt lätt att få tag på, men romanen gavs härom året ut i en fin inbunden dansk nyutgåva på förlaget GyldendaI). I en nyckelreplik vill Ole Jastrau veta vad som finns på själens botten, och vägen dit går via botten på flaskan. Det handlar om en intellektuell och aktad man i den kulturella societeten, kritikern Jastrau, kallad Jazz, som till synes utan starkare skäl snabbt super bort familj, jobb och förstånd i 20-talets Köpenhamn. Romanen skildrar en brutal nedstigning i helvetet, en tummelplats för excessiva alkoholorgier, häftigt eggande jazzmusik, dionysiska häxdanser och självförintelse. Men varför våldför sig plötsligt den framgångsrike skribenten och familjefadern Jastrau på sitt eget liv? Romanen har inget entydigt svar, mer än att han letar efter en utväg från en småborgerlig och förljugen tillvaros fängelse, bort från de sociala konventionerna och själva tidsandan. Metoden han väljer är alltså att släppa alla tyglar och börja råsupa tillsammans med den redan gravt alkoholiserade poeten och gode vännen Steffensen. Men han är ingen Jeppe på berget som dricker för att glömma, utan för att försöka nå fram, ned eller upp till ett sannare jag, där på djupaste botten, när alla solar släckts.
Bakom Jastraus självvalda undergång döljer sig en måhända också förtvivlad, men framför allt existentiell och kanske rentav teologisk förundran inför livets och jagets gåtfulla manifestationer. I det avseendet är han avgjort dryckesbroder till den produktive tysken Hans Fallada – framgångsrik romanförfattare, sanatoriebesökare, morfinist, suput, olycksfågel – som under mellankrigstiden skrev ett flertal insiktsfulla och målande beskrivningar av den korrumperade och spritdränkta själens vildsinta färd till mörkrets hjärta, och om alkoholistens uppfinningsrika lögner, barnsliga krumbukter och sorgliga förnedring. Den ”förintelse och plötsliga död”, som blir till ett slags livsomstörtande lösen för Jastrau och Steffensen, skulle lika gärna kunna ha uttalats av Fallada själv eller någon av hans många fiktiva romangestalter, exempelvis den fördömde drinkaren Erwin Sommer i den postumt utgivna och självbiografiska romanen På livstid.
En författande landsman som ovan nämnde Vyrypajev avgjort har läst, är den närmast mytiske rumlaren och självdestruktive fylltratten Venedikt Jerofejev (1938-1990), som i sin kultroman eller omtumlande prosapoem På lyran, eller den sällsamma resan Moskva-Petusjki från 1969 skrev om ett intellektuellt fyllo på en dagslång och förvirrad odyssé genom Moskva och mot det hägrande lilla stationssamhället Petusjki utanför huvudstaden. Under sina många prövningar på vägen, på avsedda och felaktiga lokaltåg, ger den konstant stupfulle huvudfiguren Venitjka en god bild av såväl Ryssland och dess litteratur, filosofi och politik som av den sovjetiska stagnationstidens alkoholromantiska och liksom systemkritiska supkultur. I författaren och översättaren Maxim Grigorievs läsvärda och heltäckande porträtt av Jerofejev i ett nummer av Axess Magasin tidigare i år, nämns just Venitjkas, hans upphovmans och dennes många självförintande dryckesbröders »alkoholism av fri vilja« som ett slags motståndshandling och inre exil.
Greta Hjelms svenska översättning från 1977 är svår att få tag på i handeln, men det finns gott om engelska utgåvor på nätet. I mitt eget tillskansade exemplar, med titeln Moscow to the End of the Line, läser jag om hur det bakfulla berättarjaget i inledningen vaknar till liv med hjälp av ett glas Zubrovka, ett glas koriandervodka, strax därpå två muggar öl och lite dessertvin direkt ur flaskan. Redan på sidan två har han svårt att redogöra för alkoholintaget, och beger sig plakat iväg på sin inre och yttre färd, befolkad av ett apart persongalleri och präglad av en förvisso vimmelkantig och spritångande, men framför allt medryckande och genialt tragikomisk – och mycket rysk – berättarlusta. Denna verkligen mycket spirituella skälmroman, reseberättelse och essä, detta postmoderna spratt och backanaliska drama förtjänar fortfarande sina storögda läsare.
30 år efter Jerofejevs kultklassiker begåvades den europeiska samtidslitteraturen med ännu en framstående »sprit-och-tåg-roman«: tysken Wolfgang Hilbigs (1941-2007) liksom elektrifierade och djupt smärtsamma Das Provisorium (2000). Hilbig, uppvuxen utanför Leipzig, var under DDR-tiden en uttalad motståndare till SED-statens politiska system, och 1985 tilläts han lämna sitt hemland för Västtyskland, vilket i sin tur resulterade i förvirring, identitetskris och svår alkoholism.
Denna hans sista roman är en obarmhärtig skildring av de mentala helvetesmiljöer som hans egen tröstlösa hemlöshet någonstans mellan de båda tyska staterna i mitten av 80-talet gav upphov till. Den självbiografiskt utmärkande huvudgestalten, författaren C, märker hur han gradvis låtit sitt språk förskjutas inåt, där den grova verkligheten ter sig alltmer absurd och mardrömslik, och som av honom själv främst beskrivs i dimhöljda termer av myt och allegoriskt väsen. Det verkliga, faktiska livet är för honom så ogripbart och groteskt att gängse realistiska stilmedel inte längre räcker till om man har för avsikt att teckna en sann bild av den egna erfarenheten av världen.
Romanen beskriver med närmast perverterad indiskretion författaren C (Hilbig) och hans maniska flackande mellan ett antal orter – Nürnberg, Leipzig, Berlin, Paris, Wien – i ett tillstånd av »själsligt provisorium«, där livet aldrig lyckas manifestera sig på den ort där han för närvarande befinner sig. Gestaltningen utgörs inte minst av ett emfatiskt supande – ingenting besparas läsaren: kroppsliga och själsliga reaktioner, odörer, spyor, mardrömmar, ångest, förtvivlan – och av återkommande redogörelser för de momentana besöken på olika städers centralstationer.
De drag av bitterljuv skojarskildring, som karakteriserar Jerofejevs mästerstycke, saknas helt hos Hilbig. Här rör det sig om den existentiellt bestormade suputens nedstigning i det totala förfallet, och vars rast- och hemlösa livshållning tvingar honom att konstant bedöva sig med det flytande giftet. Och som ett sista utslag av människovrakets resterande lilla samvete, bär den vinddrivne författaren ständigt med sig sitt bagage – två bokfyllda väskor som han döpt till »Holocaust« och »Gulag« – som för honom representerar den enda verkligt nödvändiga informationen om det tjugonde århundradet, och som därför också rättfärdigar hans egen skrivkramp och excessiva dryckenskap. Spriten som förbannelse och överlevnad.