Tommy Andersson om en litterär händelse i Tyskland – en nyutgåva av Ulrich Alexander Boschwitz roman Der Reisende, skriven under december 1938, men där originalmanuskriptet påträffats först nu. Boken har väckt stor uppmärksamhet i Tyskland, för dess litterära kvaliteter, men också som den kanske första litterära bearbetningen av tyska judars upplevelser av kristallnattens följder.
Det hör inte till vanligheterna att bortglömda romanmanuskript hittas i arkiven, men när det faktiskt sker blir de inte sällan litterära händelser, som i år då förlagsmannen Peter Graf genom arkiv- och redigeringsarbete vaskat fram en smärre sensation. Det rör sig om Ulrich Alexander Boschwitz roman Der Reisende från december 1938 – den kanske första litterära bearbetningen av tyska judars upplevelser av kristallnattens följder.
Boschwitz, som föddes 1915 i Berlin där han växte upp i ett judiskt köpmannahem, lämnade Tyskland hösten 1935 för att gå i exil, bland annat i Sverige. Orsaken var Nürnberglagarna som just stiftats i syfte att skapa en rättslig grund för nazisternas rassegregerade samhälle. Men trots att han kunde rädda sig ut ur Nazityskland i tid, skulle ödets ironi sju år senare göra honom till en av historiens unga döda, och för alltid kväva ett lovande författarskap.
När Boschwitz bestämde sig för att lämna hemlandet, föll valet på Sverige som blev en första och litterärt betydelsefull anhalt under hans långa flykt. Det var kanske naturligt att välja vårt närliggande land som tillflyktsort, då många andra redan gått före, men ett annat skäl kan lika väl ha varit att tyska exilförfattare hade vissa möjligheter att få sina böcker utgivna här. Redan vid ankomsten bar Boschwitz troligen på idén till sin debutroman Menschen neben dem Leben, som av politiska skäl inte kunde ges ut i Tyskland. I stället kom Bonniers att trycka denna proletärskildring från mellankrigstidens Berlin i svensk översättning. Titeln blev Människor utanför och utkom 1937 under pseudonymen John Grane. Mottagandet blev generellt välvilligt och boken måste också ha rönt en viss kommersiell framgång, eftersom Boschwitz efter ett uppehåll i Norge snart kunde ta sig till Paris för studier vid Sorbonne. I slutet av 30-talet flyttade han runt mellan Paris, Bryssel och Luxemburg, vilket gav tillfälle att på nära håll följa läget i Tyskland och särskilt pogromerna som utlöstes i och med kristallnatten den 9 november 1938. Trots den dystra utvecklingen lyckades Ulrich Boschwitz ändå under några korta höstveckor skriva den först nu utgivna romanen Der Reisende. Boken trycktes visserligen redan i februari 1939, men då enbart i engelsk översättning under titeln The man Who Took Trains, och året därpå kunde Boschwitz själv ta sig till Storbritannien.
I centrum för denna realistiska roman, med sina många paralleller till författarens eget liv, står den välsituerade judiske köpmannen Otto Silbermann, som med sin icke-judiska hustru bor i Berlin, där också sonen Eduard vuxit upp. Silbermann, som dekorerats i första världskriget, ser sig som helt igenom tysk och saknar intresse för sitt judiska ursprung. Efter nazisternas maktövertagande börjar dock hans sekulära värld att definieras på nya sätt – gränser dras upp mellan judar och icke-judar, mellan dem som tillhör folkgemenskapen och dem som inte får räkna sig dit.
Överlag är Der Reisende en trovärdig skildring av det kollektiva psyket i ett samhälle förgiftat av antisemitisk röta. Trogna partimedlemmar och lättledda medlöpare marscherar sida vid sida, medan allsköns lycksökare profiterar på situationen. I romanens inledning visar en gammal affärskontakt sitt rätta jag, när han i en förhandling om att köpa Silbermanns våning utnyttjar dennes utsatta position. Silbermann, som inser att han måste fly landet och därför behöver kontanter, har svårt att hävda sin rätt i det nya antijudiska rättsklimatet och måste godta ett löjeväckande skambud. När ett nazistiskt pöbeluppbåd mitt under affärsförhandlingarna bryter sig in genom ytterdörren, tvingas Silbermann smita ut bakvägen. Därmed inleds hans dramatiska och förnedrande flykt genom det egna hemlandet. På det sättet är titeln The Man Who Took Trains en mycket träffande sammanfattning av Silbermanns nya liv som kringflackande tågresenär. Korta uppehåll görs i olika städer, men rörelsen är obönhörligt nedåtgående och ett slags bottenläge nås i och med ett misslyckat försök att korsa gränsen till Belgien.
Det vi här får följa är kort sagt den obevekliga nedmonteringen av en samhällsmedborgare, skickligt återgiven också i Silbermanns möten med andra människor som visar hur mycket av segregeringen som faktiskt ligger i språket. ˮMan har blivit ett skällsord på två benˮ, konstaterar Silbermann, som ständigt får uppleva hur folk obetänksamt förorenar språket också i rena vardagssituationer. Här är steget inte långt till Victor Klemperers LTI, undersökningen som i realtid och på plats kartlade språkbruket i Tredje riket: ˮOrd kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.ˮ
Man kunde ha väntat sig att en så raskt hopkommen roman som Der Reisende skulle vara befolkad av schablonkaraktärer, men i stället utmärks figurerna, inte minst huvudpersonen själv, av en övertygande ambivalens. Visserligen är det fråga om ett tidigt verk i ett ofullgånget författarskap med många sidor kvar att utveckla, men inblickarna i Otto Silbermanns psyke visar hur skickligt Boschwitz kan skildra en sammansatt personlighet under svår press. Ett annat exempel på författarens förmåga att konstnärligt kanalisera sin psykologiska lyhördhet är gestaltningen av förhållandet till sonen Eduard, som studerar i Paris och därför representerar ett sista hopp om en utväg. Kontakten underhålls genom upprepade telefonsamtal som återges fragmentvis och domineras av faderns vrede över sonens förment otillräckliga ansträngningar, medan man som läsare vagt anar dennes rådlöshet inför en omöjlig uppgift.
Med tanke på att Der Reisende skrevs så tidig som hösten 1938 är det närmast kusligt hur tydligt Boschwitz kunde se vad som låg i korten. ˮFör en jude har hela riket blivit ett enda koncentrationslägerˮ, konstaterar Silbermann, och hans ständiga tågresande mot undergången kan för dagens läsare tyckas förebåda alla de transporter som snart skulle rulla mot Dödens stationer.
Silbermanns tragiska slut blir också en sista koppling till bokens upphovsman. Liksom majoriteten av de tyska flyktingar som tog sig till Storbritannien internerades Boschwitz, och i juli 1940 skeppades han till Australien där han hamnade i ett läger för enemy aliens. För att slippa ut ur interneringen och få återkomma till Europa valde han hösten 1942 att ta värvning i brittiska armén och steg ombord på passagerarfartyget Abosso, som bara ett par dygns gång från sin destinationshamn torpederades av en tysk ubåt norr om Azorerna. Boschwitz drogs ned i djupet tillsammans med en renskriven version av Der Reisende och manuskriptet till ännu ett verk som vi aldrig kommer att få veta någonting om.
Här hade historien om Der Reisende kunnat sluta, om inte Peter Graf i samband med utgivningen av en annan roman fått veta att det allra första maskinskrivna manuskriptet från hösten 1938 ännu fanns kvar. En systerdotter till Boschwitz kände till att det förvarades på Deutsche Nationalbibliothek i Frankfurt, och tack vare denna upplysning blev det möjligt att till sist fylla ett 80 år gammalt tomrum i den skönlitterära bearbetningen av pogromerna 1938 med en roman som i sin tidsliga närhet till kristallnatten är unik.