”Vi tror på Gud, Lenin och Chrusjtjov” – om sovjetisk ateism, del 2

Efter en aggressiv förföljelse av kyrkor och religion under 1920- och 30-talen hade Josef Stalin framför allt under andra världskriget accepterat att kyrkan gavs en viss roll i det sovjetiska samhället. Den ateistiska propagandan hade avtagit i styrka. Någon total ideologisk vändning var det dock inte fråga om, snarare en vapenvila. Ateism var fortfarande idealet och Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov ökade åter det ateistiska arbetet. Men det gick trögt. 

Om Marx i en känd sentens uttryckt att kommunismens spöke gick runt i Europa, så hemsöktes det kommunistiska Sovjetunionen av ett annat spöke – religionens. Man kunde såklart påverka religiösa organisationers verksamhet. Men det var besvärligare att bekämpa det passiva motstånd mot ateismen som bestod i att det sovjetiska folket inte nödvändigtvis förstod eller ställde upp på motsättningen mellan kommunism och kristendom. Historikern Victoria Smolkin ger i sin bok om Sovjetunionens ateism flera intressanta exempel på detta: I en partirapport om ateismens utveckling skrev författaren att folket gärna läste både partimanifest och bibel. Därtill var det vanligt att höra uttryck som: ”Vi tror på Gud, Lenin och Chrusjtjov”.

Tro, förresten, är ett nyckelord. Ateismens byråkrater lärde sig snart att religion inte bara var tro i en kognitiv mening, försanthållanden som man kunde motbevisa och på så vis besegra religionen. Taktiken var länge framför allt att ställa en vetenskaplig världsbild mot religiösa vidskepelser. Sådant fanns i De gudlösas förbunds propaganda, och den ”vetenskapliga ateismen” fick en än större plats under tidig efterkrigstid. Sovjetunionens framgångsrika rymdprogram användes i ateismens tjänst. Att Jurij Gagarin, den förste mannen i rymden, var ateist framhävdes gärna och när den andra kosmonauten i rymden, German Titov, besökte världsutställningen i Seattle 1962 väckte han uppmärksamhet genom att säga att han under sina sjutton varv runt jordklotet sett varken Gud eller änglar.

Kosmonauten German Titov som varken såg Gud eller änglar under sina sjutton varv runt jorden. Källa: spacefacts.de

Men religionen fortsatte hemsöka Sovjetunionen. Hur väl man än tyckte sig lyckas bevisa att de religiösas tro inte var korrekt enligt den rådande vetenskapen, så försvann den inte. Mödosamt fick ateistiska aktivister och funktionärer lära sig att religion inte så att säga bara var en felaktig vetenskaplig hypotes utan mycket annat: tradition, estetik, etik, känsloliv, ritualer. De som var verksamma med statens anti-religiösa arbete klagade: de kunde åka ut i hur många byar som helst och läsa upp sina vetenskapliga föredrag, men de hade inget som matchade kyrkans långa tradition av homiletik, liturgi och estetik.

Smolkins boktitel, A Sacred Space Is Never Empty, handlar just om detta: Ett heligt rum kan inte vara tomt utan behöver fyllas med något. Behovet av helighet kan inte tas bort. Detta var en ökande insikt hos den nationella ledningen och utifrån det försökte man hitta alternativ för att erövra medborgarnas själar. Icke-religiösa ritualer vid livets övergångar som dop och bröllop var en aspekt av det – kosmonauterna Teresjkovas och Nikolajevs bröllop 1963 var en form av startskott för en ökad satsning. Ceremoniella och festliga firanden vid nationella helgdagar var en annan aspekt, liksom ett ökande fokus på socialistisk livsstil och moral.

”A Sacred Space Is Never Empty” omslag. Källa: Princeton University Press

Men i detta kämpade man ofta i motvind. Ritualerna blev förvisso en integrerad och lyckad del av det sovjetiska livet, men för partifunktionärer och forskare blev det uppenbart att man inte helt lyckats ta kontroll över de sovjetiska själarna. Under 1970-talet verkade i stället intresset för religion och andlighet öka, till och med i den sovjetiska intelligentsian. Frustrationen tilltog. Under Michail Gorbatjovs tid höll man visserligen officiellt fast vid den ateistiska ideologin men öppnade för mer religionsfrihet, ja till och med ett erkännande av den rysk-ortodoxa kyrkan. Något oväntat kom 1988 1000-årsjubileet av det som räknas som kyrkans stiftande att få offentligt stöd. Raisa Gorbatjov, Michails fru, och flera partidignitärer deltog i det veckolånga firandet som slogs upp stort av både press och television.

När Sovjetunionen började skaka under 1980-talet gällde alltså detsamma för ateismen. Smolkin menar att man genom att studera ateismen kan få syn på ideologiska slitningar i kommunismen som var med och bidrog till statens fall. Parti och stat hade länge närmast varit ett, men här verkade utvecklas en spänning mellan partiets officiella ideologi och statens handlande. Den ökande acceptansen för religionen innebar en utmaning för den ideologiska enighet som varit en grund för Sovjetstyret och för partiets moraliska och politiska legitimitet.

Den återuppbyggda Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Källa: Wikipedia

Smolkin ger sig inte in i några djupare diskussioner om vilka spår den långa perioden av statsateism satt i de postsovjetiska länderna, men noterar det uppenbara: för den nya ryska staten har den ortodoxa kyrkan varit ett tacksamt verktyg. Ryssland har brutit med 1917 års ”nya värld” och finner nu legitimitet och identitet i den djupare historien. I det är den tusenåriga kyrkan en viktig institution. Återuppbyggandet av Kristus Frälsarens katedral i Moskva, som stod färdig år 2000, är talande och Smolkin använder denna kyrkobyggnads öde symboliskt. Katedralen sprängdes år 1931 och på platsen där den stått var tanken att man skulle uppföra ett Sovjeternas palats. Men bygget blev aldrig av. Man rev ner det gamla utan att riktigt lyckas med att bygga upp det nya. Den heliga platsen förblev under Sovjettiden tom.

Detta är del 2 av essän om den sovjetiska ateismen. Del 1 läser du här>>
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).