När den tjugoåriga sovjetiskan Rada fick sin Alexej i augusti 1949 gick det hela spartanskt och sakligt till: det unga paret gick till sitt lokala kontor för offentlig registrering av äktenskap och – som Alexej senare beskrev det – ”tog emot de nödvändiga stämplarna i våra pass.” Det hela var en byråkratisk procedur. Något traditionellt, ceremoniellt eller religiöst var det inte fråga om. Inte heller deltog brudparets föräldrar.
Brudens far, en viss Nikita Chrusjtjov, deltog däremot knappt femton år senare på hela Sovjettidens kanske mest uppmärksammade bröllop. När de båda kosmonauterna Valentina Teresjkova och Andrijan Nikolajev gifte sig 1963 var det hela klart mer ceremoniellt. Brudparet var traditionellt klädda, Teresjkova i vit brudklänning. Tjajkovskij spelades som inmarschmusik innan paret bytte ringar och kysstes inför församlingen. Men det var inte en kristen församling som bevittnade det hela. Förutom släktingar var det en sovjetisk elit som var samlad och skålade för brudparet. Landets ledare, generalsekreteraren för det sovjetiska kommunistpartiet Chrusjtjov var alltså där, tillsammans med bland andra den än mer berömda kosmonauten Jurij Gagarin. Och det var inte i en kyrka bröllopet ägde rum utan i Moskvas så kallade bröllopspalats.
Bröllopet var en propagandaföreställning. Två sovjetiska hjältar vigdes i närvaro av statens ledning; pressen rapporterade utförligt. Men det hela var också en del i Sovjetunionens genomgående och mödosamma kamp mot religionen. För under den här tiden utarbetades sekulära kommunistiska ritualer för att ersätta de kyrkliga. Chrusjtjov ska egentligen inte själv ha varit intresserad av några bröllopsceremonier, utan varit nöjd med dottern Radas och Alexejs enkla ingående av äktenskapet. Vad däremot både han och hans efterträdare Leonid Brezjnev var intresserade av var Sovjetunionens fortlevnad och den därmed förbundna frågan om folkets trohet och lojalitet till staten. Den frågan var för landets ledning i sin tur kopplad till religion, eller snarare till icke-religion, till ateism. Och Teresjkovas och Nikolajevs bröllop – en uppmärksammad sekulär ceremoni – var ett viktigt skådespel i den sovjetiska ateismens tjänst.
Den amerikanska historikern Victoria Smolkin har skrivit en lysande bok om ämnet: A Sacred Space Is Never Empty: A History of Soviet Atheism, som nyligen också kom i rysk översättning. Det är ett vetenskapligt verk med tung empirisk grund, dock så välskrivet och fullt med fascinerande konkretion att den vetenskapliga apparaten inte tynger, utan bara övertygar. Boken rör sig i gränslandet mellan politisk, social- och idéhistoria och Smolkin berättar medryckande om hur främjandet av ateismen var en viktig fråga genom Sovjetunionens hela knappt 70-åriga existens.
Med sig in i utvecklandet av det kommunistiska samhället hade den sovjetiska ledningen en socialistisk tradition av religionskritik. Karl Marx hade kallat religionen för ett folkets opium, det vill säga något som människor berusade sig med för att göra tillvaron drägligare – religion var för honom ”hjärtat i en hjärtlös värld”. De ryska bolsjevikerna intensifierade religionskritiken i sin kamp mot den ortodoxa kyrkan. Vladimir Lenin vred till Marx’ sentens något. Hos Lenin blev det ”opium för folket”, i stället för ”folkets opium”, vilket mer implicerade att religionen var påtvingad folket utifrån eller uppifrån, snarare än att vara något eget.
Religion var enligt den officiella partiideologin ett förtryckarmedel, något som hindrade folk från att se verkligheten för vad den var och därmed vilja kämpa för ett bättre samhälle här och nu. Den sågs som en vidskeplig vrångbild som stod emot den vetenskap som framtiden skulle bygga på. Ateism stod för både vetenskaplighet och en ny moralisk och politisk autonomi. Kyrkan var en del av den ”gamla ordningen”, men kanske än farligare var att både den ortodoxa kyrkan och andra religiösa traditioner inom Sovjets gränser hade starka oberoende institutioner som kunde vara ett alternativ till staten och skapade andra lojaliteter än den kommunistiska. Att vissa kristna samfund, som baptismen och Jehovas vittnen, också var transnationella med kopplingar till icke-socialistiska stater var förstås extra oroande.
I Marx’ syn på religion fanns en tanke om att då den var ett slags nödvändig tröst i en eländig värld, så borde den också försvinna när man gjort något åt världens elände och lidande. Enligt en dogmatisk lära skulle det därmed efter införandet av kommunismen – avskaffandet av exploatering och förtryck – inte längre finnas någon religion. Men det sovjetiska avantgardet nöjde sig inte med att passivt invänta religionens bortvittrande, utan tog så småningom också en aktiv roll för att motarbeta religiösa institutioner. 1925 grundades De gudlösas förbund, en organisation med filialer över hela landet som aktivt skulle bedriva så kallad anti-religiös propaganda. Staten förbjöd också religiös undervisning för barn och stängde ett stort antal kyrkor och kloster.
Under Josef Stalins utrensningar på 1930-talet intensifierades detta: tusentals kyrkomän arresterades och stora delar av toppskiktet i den ortodoxa hierarkin avrättades. Men Stalin svängde i frågan. Under världskriget upptäckte han att kyrkan också kunde bli ett politiskt vapen och lät den åter bli aktiv, om än under statens överinseende. Under en period hände därmed inget nytt på ateistfronten; De gudlösas förbund minskade sin aktivitet och lades ned 1947. Men den sovjetiska ateismens historia var långt ifrån över.