Karl Marx. Philosophy and Revolution 
En biografi av Shlomo Avineri

Även om Karl Marx betraktade sig som kämpande ateist har hans judiskhet förföljt honom likt ett spöke genom historien. Mätt med judiskt renläriga, halakaiska mått, Nürnberglagarna och säkert även med nutida svenska toleransedikter hade hans judiska bakgrund betraktats som självklar. Låt oss granska revolutionärens stamtavla med utgångspunkt från en nyligen utkommen biografi av den 87-årige statsvetaren Shlomo Avineri, ett pålitligt kort bland kommunismens konnässörer, och en av den israeliska socialdemokratins stridbara ideologer.

Sakkunniga auktoriteter såsom Avineri har blivit sällsyntare i takt med industrialismens, fackföreningarnas och universitetsradikalismens sammanbrott för att nu inte tala om Sovjetväldets kollaps. Den en gång aktade Karl Marx lyskraft i bägge de svenska socialistpartierna kan idag inte mäta sig med Greta Thunbergs tilldragande nimbus.

I Avineris Karl Marx. Philosophy and Revolution (2019) framhävs det judiska perspektivet i den kontroversielle ideologens tänkande. Denne farlige frondörs farfar och morfar var bägge rabbiner. Farfadern verkade i Karls födelsestad Trier, medan morfadern presiderade i det holländska Nijmegen. Karls far förlänades först namnet Heschel Levi, för att så småningom själv ändra det till Heinrich Marx. Som Avineri fyndigt påpekar hade den sovjetiska marxismleninismen kunnat ersättas med Levism-leninismen som då hade blivit den bärande vänsterideologin – om nu inte fadern funnit det för gott att konvertera.

Det var när Preussen annekterade Rhenlandet 1814 från Frankrike som advokat Levi hamnade i bryderi. Den tyska staten accepterade inte judar som advokater i motsats till det Napoleonska väldet med dess emancipatoriska frihetsideal där judar tillerkändes fulla medborgerliga rättigheter. Motvilligt kände sig därför Levi nödsakad att konvertera till kristendomen liksom många av hans trosfränder. Han valde dock protestantismen i det för övrigt katolskt dominerade Trier, kanske som en modest protest. Dopet ägde rum året före den namnkunnige sonens födelse – 1817. Det skulle dock dröja ända till anno 1825 innan lille Karl fördes fram till dopfunten. Orsaken till dröjsmålet var att modern inte ville förolämpa sin ännu levande rabbinfader med familjens resterande och utmanande omvändelser.

Karls farbroder fortsatte att verka som rabbin i Trier, medan dennes döpte broder, Karls kristne far, anmärkningsvärt nog fortsatte att bistå församlingen vid juridiska spörsmål. Revolutionären i vardande fick en god borgerlig fostran. Först senare under sina studentår fick han, till faderns förtrytelse, kontakt med radikala kretsar. Efter dennes död övergav sonen sina juridiska studier för att i stället hänge sig åt filosofi. Denna disciplins lärdomsstol besattes av Eduard Gans, även han en konverterad jude. Filosofiprofessorn begabbades av ingen mindre än Heinrich Heine, för övrigt släkt med Karl Marx, i det att den radikale unghegelianen Gans tvingades krypa till korset för sin äregirighets skull. Snart skulle emellertid poeten Heine själv omvända sig, för att som det hette, få en biljett in till de europeiska salongerna. På äldre dar ångrade han dock sitt tilltag.

Det var Marx mentor Moses Hess, senare kom denne av sin otacksamme discipel att giftigt benämnas ”rabbinkommunisten”, som ledde in Marx på journalistbanan, närmare bestämt till Rheinische Zeitung. Denna liberala avisa kom snart att erbjuda redaktörskapet åt Marx. Moses Hess som av många betecknas som den förste tyske kommunisten var känd för att ha myntat devisen att religionen är ett opium för folket, något som ateisten Marx tog till sig. Hess lär ha samarbetat med Marx och Engels vid utarbetandet av Det kommunistiska manifestet, 1848, innan brytningen var ett faktum. Hess uteslöts ur denna duos gemenskap i det han ifrågasatte deras teorier kring den vetenskapliga socialismen.

Vid tiden då Marx började nedteckna sina ännu idag av många uppskattade tankar kring alienationsbegreppet författade han också sin famösa ”Om judefrågan”. Året var 1844 och judarna utmålades som giriga schackrare, vars verklige Gud var penningen. Om den texten har det till denna dag diskuterats fram och tillbaka huruvida den är judefientlig eller bara skall läsas metaforiskt. Överraskande nog har den israeliske författaren Shlomo Avineri intagit en snarast undvikande attityd till uttolkningen av pamflettens grova ordalag och aktar sig för att tolka den med historiens judefientliga och vedervärdiga backspegel. Avståndstagandet från deras judiska bakgrund kom senare att bli vanligt bland de många radikala judar som skulle följa i Marx fotspår. Religionen var ju ett opium för folket och Marx deras profet.

Eleanor Marx

I själva verket var Marx föga intresserad av det judiska. Enbart den samtida och framstående judiske historikern Heinrich Graetz återfanns bland ateistens stadiga judiska bekanta. De träffades regelbundet i kurorten Karlsbad, där de tog stärkande hälsobad och drack brunn mellan de lärda samtalen. Engels, en stenrik industrimagnat, underhöll den arme revolutionären som aldrig behövde lida av kapitalismens utsugning likt proletärer i alla länder. Engels var en räddande ängel för familjen Marx.

Det judiska i familjen stod dottern Eleanor för. Eleanor arbetade bland östjudiska immigranter i London och underströk att fadern var jude. Hon lärde sig till och med jiddisch och demonstrerade mot pogromerna i Ryssland tillsammans med de andra immigrantjudarna. Hennes syster Lauras kommunistiske och kubanskättade make Paul Lafargue stod inte högt i kurs hos Karl Marx. Han betecknade svärsonen som en ”gorilla” på grund av dennes mörka hy. De bägge döttrarna kom senare att ta livet av sig – revolutionen bär inte lycka till alla.

I motsats till sin avlägsne kusin Heinrich Heine förblev Karl Marx likgiltig för det judiska, trots att han torde ha varit medveten om kapitalismens rovdrift och förföljelser mot just det utarmade judiska folket. Han förbigick de samtida pogromerna i Ryssland med total tystnad liksom den i Tyskland framväxande antisemitismen. Inte ens med sin ”vetenskapliga socialism” kunde Marx registrera sin egen tids värsta orättvisor utan förhöll sig passiv när det gällde stamfrändernas olyckliga öden. De räknades väl inte såsom proletärer utan som schackrare…

Det är möjligt att stillatigandet kan tolkas som självhat. Ferdinand Lassalle – en gång i svensk socialdemokrati avhållen för sina idéer kring reformism och avståndstagande från den kompromisslösa klasskampen – kom att bli Marx och Engels svurne fiende. Spefullt gav Marx honom olika grovt rasistiska tillmälen och han hade därför inte platsat inom den svenska PK-vänstern. Och hade Marx levt i den sovjetiska arbetarstaten skulle han ha mött samma öde som så många andra revolutionära judar – hamnat i Gulag eller fått en kula genom huvudet.

 

  • Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om en bok om Eleanor Marx
  • Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om Gareth Stedman Jones stora Marxbiografi Greatness and Illusion
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).