I sin bok History, Why does it matters?, en efterföljare till Carrs klassiska monografi What is History? från 1961, argumenterar historikern Lynn Hunt för historians betydelse för vår förståelse av vår tid, med dess fake news och propagandistiska användning av nation och identitet, som något som också placerar in våra liv i ett meningsfullt sammanhang.
I boken ”Historia och samhälle – Lundaforskare föreläser” från 1969 uttryckte professorn i historia Birgitta Odén – den första kvinnliga professorn i Lund – att en historikers roll är att ”ge den kritiska analys, det korrektiv, som behövs för att göra myterna verkningslösa – myten från varje håll, där man använder historia som propaganda instrument.”
50 år senare kan man säga att Odéns tänkvärda ord blivit klart uppfordrande med tanke på dagens populistiska tankeklimat. Särskilt nationella myter om ett lands etniska och kulturella homogenitet har fått en stegrad politisk sprängkraft. Det gäller på många håll, inte minst i Nederländerna, där det högerpopulistiska partiet Forum voor Democratie haft stora framgångar. Dess partiledare Thierry Baudet har ofta betonat att en stegrad invandring håller på att urvattna den ursprungliga rena holländska identiteten. Liknande myter har använts av flera andra högerpopulistiska politiker i Europa i propagerandet för en främlingsfientlig och exkluderande invandringspolitik.
Det har under senare år, mot bakgrund av konspirationsteorier och begrepp som ”fake news”, ”post-truth” och ”alternativa fakta”, skrivits en uppsjö av böcker om den medvetna förvrängningen av fakta i den populistiska politiska retoriken. Flera historiker har också engagerat sig i denna specifika debatt, såsom Timothy Snyder och Arne Jarrick. Det är nämligen mycket välkommet och viktigt att lyfta fram betydelsen av historieämnet som helhet i den bemärkelse som Odén efterlyste ovan.
Genom historiens stora betydelse för förståelsen av både nuet och framtiden är det heller inte konstigt om olika historieskrivningar har stått i konfliktfyllda relationer till varandra. Många historiska påståenden om skilda aktörers roll genom historien samt deras påstådda missdåd och historiska skuld, är dessutom politiskt känsliga. Påståenden om det förflutna kan manipuleras och utnyttjas för krassa politiska syften. Ett talande exempel är Donald Trumps påstående att Barack Obama inte är amerikan, ett uttalande som snabbt kunde falsifieras genom uppvisandet av Obamas födelsebevis från Hawaii.
Det sistnämnda exemplet för oss över till historieämnets kardinaldygd, att aldrig acceptera historiska referenser utan en noggrann källkritisk analys. Den amerikanska historikern Lynn Hunt har nyligen i sin bok History Why It Matters dragit en lans för historieämnets stegrade relevans för nutidsmänniskan. Internet har, enligt henne, gjort det möjligt för osanningar att sprida sig hejdlöst genom att vem som helst kan hävda vad som helst utan någon kritisk förhandsgranskning. Bara det förhållandet att påståenden cirkulerar där, kan i sig ge dem en trovärdighet som är klart orimlig. En illustrativ studie av tidskriften Science 2018 har visat att på sociala medier som Twitter förekommer fler lögner och osanningar än sanna påståenden. Mot bakgrund av denna snårskog av falsk och missledande information blir historieämnets källkritiska verktyg allt viktigare.
Hunts bok är en efterföljare till den brittiske historikern E.H. Carrs klassiska monografi What is History? från 1961. På flera sätt knyter också Hunt an till Carrs idéer i denna bok. Liksom Carr menar Hunt att historian står i ständig växelverkan mellan historikerns och hans eller hennes fakta. Att lära om nutiden i det förflutnas ljus innebär också att lära om det förflutna i vår tids ljus. Historia kan ses som en ständig dialog mellan närvarande och förfluten tid där nya tolkningar av historiska fakta blir präglade av historikerns egen tidsanda. Vi får också perspektiv på våra egna samhällsproblem genom att studera hur tidigare generationer konfronterade sina samhällsutmaningar.
Till skillnad från Carr vill dock Hunt mer lyfta fram värdet av kunskaper om det förflutna som inte har någon direkt koppling till nutidsmänniskans intressen. Det förflutna är på flera sätt ett främmande land och genom att studera det visar vi respekt för dem som kom före oss. Hunt är även mer benägen att lyfta fram den strukturerande berättelsen såsom nav i historieskrivningen. Historia är ingen exakt vetenskap utan har mycket gemensamt med litteraturen. Syftet är med andra ord att få fram en sann och begriplig historia som placerar in våra liv i ett meningsfullt sammanhang.
Några skillnader mellan Carrs och Hunts framställningar blir särskilt iögonfallande med tanke på att Carrs bok publicerades för nästan 60 år sedan. Hunt lägger större tonvikt vid olika länders mångkulturella och globala historia än vad Carr gjorde. Det är som sagt betydelsefullt med tanke på alla de myter som florerar om etniska identiteter och deras kulturella homogenitet. Hon är även intresserad av världshistoria utifrån ett mycket långt tidsperspektiv. Människans miljö och klimatförändringarna kommer därmed i fokus. En historiker i dag har också verktyg som inte fanns när Carrs bok publicerades. Den digitala världen möjliggör enorma datamängder som kan studeras blixtsnabbt. Genom DNA-tekniken har tidigare obesvarade frågor nu fått svar. DNA-tester från 1998 har till exempel visat att det tidigare ryktet, att Thomas Jefferson var far till minst ett av den svarta kvinnan Sally Hemmings barn, var riktigt.
Lynn Hunt är dessutom starkt benägen att lyfta fram det moralpedagogiska syftet med historiestudierna. Med gillande citerar hon Ciceros 2000-åriga ord, Historia magistra vitae est, om betydelsen av att få kunskaper om det förflutna. Cicero menade att okunskap om vad som hände innan du själv var född, medför att du förblir ett barn. För vad är ett mänskligt liv om det inte är sammanvävt med våra anfäders liv?
- Lynn Hunt bl.a. om hur mänskliga rättigheter som begrepp tycks vara ett relativt sent påfund: