Johan Philip Lemke - Erik Dahlbergh och Karl XI under slaget om Lund då de tar sig genom de danska linjerna. Karl XI trodde han var på svenska sidan och försöker få en dansk trumslagare att ge order om anfall (Wikipedia)

En svensk krönika på danska
Prästen Sthen Jacobsen och Skånska kriget

Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne svenskt. Danmark, som ändå inte ville ge upp sin kanske viktigaste provins, försökte under det skånska kriget 1675-1679 återta förlorad mark, men besegrades först vid ett av Nordens blodigaste slag, slaget om Lund 1676, med förluster på upp till sjuttio procent på båda sidor, och senare vid slaget om Landskrona året därpå. Försvenskningen av Skåne drevs hårt och skoningslöst. Det har talats om både etnisk rensning och tortyr. Trots att danskan var förbjuden och att ”förrädare” riskerade drakoniska straff, skrev den först danske och sedan svenske kyrkoherden Sthen Jacobsen en krönika på danska om Skånska kriget.

__________

Sthen Jacobsen var en skånsk präst, som under den våldsamma försvenskningens år på 1600-talet blev tvungen börja predika på svenska. Men hemma i avskildheten i sin prästgård i Kågeröd skrev han på sitt modersmål danska en stor och märklig krönika över Skånska kriget 1675-1679.

Kågeröd ligger vid Söderåsens sydsluttning, ungefär en mil norr om Svalöv. Det har legat en kyrka där sedan 1100-talet. De valv som idag finns i kyrkan slogs på 1400-talet. De pryds av vackra målningar som då skapades av Everlövsmästaren. Kyrktornet är antagligen också från den tiden. Efter ett besök i kyrkan sökte jag på nätet efter mer historisk kunskap om den och fick på så vis veta att, då Skåne blev svenskt, det där fanns en märklig kyrkoherde vid namn Sthen Jacobsen. Jag besökte kyrkan på nytt och hittade i en vrå en tavla med Series pastorum. Mycket riktigt, där stod hans namn, men i försvenskad form.

Han var född 1642 i Kågeröd och efterträdde 1663 sin far Jacob Nielsen som kyrkoherde där. I hans kyrkobok har någon senare gjort en anteckning på latin om att han avled i maj månad 1696. I kyrkoboken finns en lite senare anteckning på svenska om hans jordfästning: ”[D]en ärevördige och vällärde H. Herr Sthen Jacobson, effter det han berömmeligen och med största vaksamhet haffuer upvaktat och förestådt desse Gudtz församlingar i 33 åhr”.

Genom freden i Roskilde 1658 hade skåningen Sthen Jacobsen, som då var student i Köpenhamn, blivit svensk undersåte. Men man vet att han kort tid därefter ändå deltog i det danska kriget mot svenske kungen Karl X Gustav. Han ingick i ett regemente med frivilliga studenter i försvaret av den danska huvudstaden – i rullorna återfinns en ”Steen Jacobsen, Skaaning”. Han tillhörde tredje kompaniets tionde rote. De erfarenheter han hade med sig därifrån fick sedan förbli en väl bevarad hemlighet under hans liv som svensk.

Kristian Zahrtmann – ”Studenterna tågar ut till Köpenhamns försvar 1658”, detalj

Den danske skåningen som blev svensk kyrkoherde skrev i fyrtioårsåldern hemma i prästgården en stor krönika på danska över Skånska kriget – ”Den Store och Blodige Fiire Aarss Nordiske Kriig imellem Den Stormæchtigste Höybaarne Förste och Herre Kong… Konge till (titulus) paa den eene och Den Stormæchtigste Höybaarne Förste och Herre Kong (titulus) paa den anden Siide W-passioneret sammenskreffuett”. Krönikan har en inledning där författaren sätter in det nordiska kriget i dess vidare europeiska sammanhang. Därefter följer fem kapitel, från det första krigsåret 1675 fram till freden i Lund 1679. Författaren har inte velat uppge sitt namn och han har inte vågat ange vilken av de två kungarna, Kristian V eller Karl XI, som skulle gå före den andre. Krönikan är alltså anonym men handstilen är identisk med den som återfinns i kyrkoboken i Kågeröd från den tid då Sthen Jacobsen var kyrkoherde där.

En skånsk kyrkoherde kunde förstås inte bli känd som författare till en krönika på danska om 1675-1679 års krig. I Sverige kunde krönikan alls inte ges ut och att låta trycka den i Danmark var alltför riskfyllt. Sthen Jacobsen lät därför sin krönika bli kvar hemma i prästgården i Kågeröd. Den anonyma handskriften, i två quarto-volymer, hamnade så småningom i Uppsala universitetsbibliotek där den blev liggande i tvåhundra år tills den skånske historieprofessorn Martin Weibull lät göra en avskrift för att ge ut krönikan i bokform, tryckt 1897 vid Håkan Ohlssons anrika boktryckeri i Lund för ett danskt och ett svenskt förlags räkning.

Sthen Jacobsen var en lärd person. I sin kyrkobok antecknar han vid början och vid slutet av varje år en grekisk eller latinsk sentens som visar att han väl mindes de klassiker han studerat under sin studietid i Köpenhamn. Hans beläsenhet och berättarbegåvning uppenbaras också i hans krönika. Weibull skriver i förordet:

"Hon (sc. krönikan) skänker oss hvad vi ej egt tillförene hvarken i Sverige eller Danmark, ett samtida vittnes berättelse om en af de våldsammaste kriserna i Nordens historia, den blodigaste af alla strider, som de Nordiska folken genomkämpat med hvarandra. Hon lemnar åt Danmark en ny historisk författare, hvilken hittills ej ens blifvit nämnd i dess med så mycken omsorg och kärlek behandlade literaturhistoria."

Jacobsen kallar alltså själv sitt verk för ”krönika” och i långa stycken har den en krönikas eller en dagboks form – anteckningar har gjorts fortlöpande när olika händelser blivit honom bekanta. Kriget till sjöss skildras också, liksom det tyska kriget och kriget längs Norges kust. Framställningen kan därmed ibland bli svår att överblicka. Men det är Skåneland som utgör det för Sthen Jacobsen viktigaste området och det är om kriget i Skåne som han varit bäst informerad, ibland anmärkningsvärt välunderrättad. Han kan redogöra även för små förbands förflyttningar och för mindre träffningar och han kan berätta om hur tillfångatagna snapphanar avlivades på grymmast tänkbara sätt. Och han har själv varit vittne till stora fältslag och fått se gammal blomstrande kulturbygd förvandlas till folktom ödemark. Han berättar om vad han själv sett och hört men han måste också ha haft krigsdagböcker och annat skrivet källmaterial till sitt förfogande. Och som kyrkoherde fick han mottaga officiella handlingar, proklamationer och plakat, som han skulle offentliggöra genom att läsa upp dem i sin kyrka. Det är rentav sannolikt att han haft kontakter på hög nivå, både på svensk och dansk sida, som kunnat informera honom om vad som skedde.

Slaget vid Lund 4 december 1676 utkämpades i strängaste vinterkyla. Köld, hunger och sjukdomar hade redan före slaget skördat tusentals människoliv i det svenska lägret. Sthen Jacobsen skildrar slaget på ett sätt som gör det troligt att han själv varit i närheten av denna blodiga krigsskådeplats. Han berättar:

"Sneedriffuerne ved diigerne bleffue stuchne ald fulde aff döde, foruden de mangfoldige, som bleffue liggendiss paa marchen, offuer huilche mand baade red och kiördte, huilchett var yncheligt at see, at christne mennisker iche effter döden kunde faae jorden at skiule sig udi."

Svenska soldater som sårats och inte kunde få hjälp av de överansträngda fältskärerna tvingades söka sig till Malmö där gatorna var fulla av blödande och döende människor ”som raabte yncheligen om at forbindes”. Sthen Jacobsen skriver att svenskarna såg slaget vid Lund som ”et mord och iche et feldtslag”.

Johann Philipp Lemke – Slaget vid Landskrona

Den 14 juli följande år utkämpades slaget på Ylles hed (mera känt som slaget vid Landskrona). Både danskar och svenskar hade kunnat förstärka sina svårt decimerade styrkor med nya rekryter. Svenska hären uppgick till cirka 14 000 man medan den danska var ungefär 10 000 man stark. Det var en ovanligt het sommardag. Det var så varmt att många stridande segnade till marken utan att vara sårade. Slaget blev mycket dramatiskt. Karl XI ledde framgångsrikt den svenska högerflygeln medan Kristian V anföll den svenska vänsterflygeln. Sthen Jacobsen kunde själv se och höra det som skedde då svenskarna vid Tirups by var nära att slås tillbaka. Han berättar:

"Men paa den danske höijre flöij, huor kongen aff Danmarch var personlig tilstæde, der haffde piben en anden liud, thi denne flöij slog den svenske wenstre flöij tuende gange gandske tilbage igiennem Tirup bye, ja, de hug saa iffrig paa huer andre, at ieg et gott styche weij der fra iche alleene saae dett, men endoch hördte, huor det skrap paa tröijerne."

Danskarna tvingades dra sig tillbaka mot Landskrona. Efter slaget på Ylles hed, som varade en och en halv timma, räknade man på slagfältet 5 000 döda, danskar och svenskar, vilket innebär att ungefär femtio man stupade varje minut. Två dagar senare ingick man några timmars vapenvila för att danskarna skulle få ta hand om sina döda. Danskar och svenskar hjälptes åt i arbetet.

Sthen Jacobsen skriver också om hur civilbefolkningen blev offer för dödligt våld, mordbrand och plundring. Kyrkoböcker och mantalslängder vittnar om att förlusterna i människoliv bland civila kunde vara större än bland soldaterna i denna segslitna blodiga konflikt på 1600-talet.

Man har om Sthen Jacobsen sagt att han inte var så neutral (”w-passioneret”) som han utgav sig vara. Men detta ifrågasätts av Weibull: ”Hans uttalanden om Kristian V äro i sjelfva verket vida mindre fördelaktiga än de om den svenske konungen.” Sthen Jacobsen berättar till exempel om hur Karl XI vredgades över de plundringar som ägde rum före och efter slaget vid Lund.

Efter kriget blev Sthen Jacobsen kvar i sin församling vid Söderåsen – ”den ensliga skånska skogsbygd, i hvilken hans lefnad försvann” (Weibull). Herrskapet på Knutstorp, som hade patronatsrätt till Kågeröds kyrka, hade flyttat till Danmark. Församlingsborna tillhörde den enkla allmogen. Många tvingades bort för att söka arbete i skånska städer om de inte av gammal vana tog sig över Sundet för att söka sin försörjning i Danmark. I stället kom många andra, tiggarna, ”vandringskarlar” och ”vandringsqvinnor”, som fick sin särskilda plats på kyrkogården – ”de fattiges jord”.

Den gamla krönikan i Weibulls utgåva – och andra primärkällor som återger förstahandsinformation eller originaldata – finns åter på marknaden tack vare digital utgivning hos Nabu Public Domain Reprint. Om detta visste jag ingenting innan jag mera av en händelse upptäckte att jag den vägen kunde komma över Sthen Jacobsens märkliga krönika i bokform. Habent sua fata libelli.

___________

  • ”Dödens dag – slaget vid Lund” från SvT:

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Lars Lindvall

    Lars Lindvall

    Professor emeritus i romanska språk, särskilt franska.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: