Tysk tropikhjälm ca 1900 © Deutsches Historisches Museum

Tysk kolonialism
Utställning på Deutsches Historisches Museum

I Tyskland finns Förintelsen numera närvarande som självklar bakgrund i alla politiska och kulturella sammanhang. Annat är det med landets kolonialistiska förflutna som snarare tycks begravt under lager av tystnad och ointresse. Den bok som 2010 riktade världens blickar mot den tyska kolonialismen var heller inte skriven av tyska historiker. Jag syftar här på David Olusogas och Casper W. Erichsens banbrytande verk The Kaiser’s Holocaust. Germany’s Forgotten Genocide and the Colonial Roots of Nazism (som också finns på svenska).

Just därför är den utställning som sedan i höstas visas på Deutsches Historisches Museum i Berlin en mycket remarkabel händelse. Den heter rätt och slätt Tysk kolonialism och är en fyllig skildring framför allt av epoken från och med Berlinkonferensen 1884, då imperialistmakterna samlades för att dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig, fram till och med första världskriget då Tyskland förlorade alla sina kolonier, eller ”skyddsområden” som de eufemistiskt kallades. Den tjocka, rikligt illustrerade, bok som utgetts i samband med utställningen finns både i en tysk och i en engelsk utgåva.

”Kapplöpningen om Afrika” handlade om att tilltvinga sig kontinentens råvaror och skapa avsättning för egna industriprodukter. Men kolonialismen hade också ett mer ”civilt” ansikte: kristen mission, vetenskaplig kartläggning, kulturell påverkan. Och trots, eller möjligen tack vare, utställningens myller av olika föremål och dokument framträder även historiens stora linjer. De som handlar om hur Tysklands koloniala förflutna faktiskt kan förklara mycket av landets mörka historia under 1900-talet. Utställningen reviderar också bilden av den tyska kolonialismen som i någon mening ”mildare” än exempelvis den brittiska.

Själv fastnade jag speciellt för general Lothar von Trothas ”förintelseorder” av den 2 oktober 1904. Där beordrade denne ”den mäktige tyske kejsarens store general” sina soldater att driva ut alla medlemmar av Hererofolket från Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Detta som straff för att de, under sin ledare Samuel Maharero, gjort uppror mot den tyska övermakten.

Repro Oliver Ziebe, Weddingenweg 67 (© Deutsches Historisches Museum)

Ordern till soldaterna var att öppna eld, även mot kvinnor och barn, ifall nu några skulle vägra att låta sig utdrivas. Redan själva utdrivandet var här liktydigt med en dödsdom, eftersom området dit dessa människor förpassades var en öken, utan vatten. De allra flesta dog också mycket riktigt, även de som sattes i koncentrationsläger, och det gällde också Namafolket.

Utrotningen av Herero och Nama har kallats 1900-talets första folkmord. Och man blir, när man vandrar runt på denna utställning, påmind både om att kolonialismen redan från början grundade sig på rasism (föreställningen om högre och lägre stående ”raser”) och att Hitlerregimens folkmordspolitik hade högst påtagliga inhemska rötter och inspirationskällor.

Utställningen pågår fram till 17 maj. Så skynda dit innan dess! Alla texter finns på både tyska och engelska.

  • Klicka här för att läsa Magnus P. Ängsal om Bernhard Jaumanns Der lange Schatten, en kriminalroman med folkmordet i nuvarande Namibia som bakgrund

  • Margareta Zetterström

    Margareta Zetterström

    Författare, frilansskribent och översättare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: