I nästa vecka är det 100 år sedan den irländske poeten William Butler Yeats fick Nobelpriset för sin ”besjälade diktning”. National Library i Dublin har därför haft nypremiär på den rika utställningen The Life and Works of WB Yeats, där originalutgåvorna av hans böcker framstår som konstverk i sin egen rätt. Vincent Emble-Naess skriver om utställningen och lyfter också fram några av hans dikter.
För hundra år sedan, den 14 november 1923 tilldelades den irländske poeten William Butler Yeats Nobelpriset i litteratur ”för hans ständigt besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck åt ett folks anda”. Banketten hölls, traditionsenligt, på Stockholms stadshus. Poeten har skildrat besöket i sin bok The Bounty of Sweden (Sveriges gåva). Mosaikerna i Gyllene salen – där dansen tog vid efter middagen – är utförda i nybysantinsk stil av konstnären Einar Forseth. De skulle inspirera Yeats till två av hans främsta dikter, Byzantium och Sailing to Byzantium (klicka på titlarna för att läsa dikterna).
Prismedaljens framsida är präglad med Nobels ansikte i profil. Baksidan pryds av en ung man som lyssnar till sin musa. Med sin säregna ironi, har Yeats beskrivit de tankar han hade då han för första gången betraktade motivet:
I was good-looking once like that young man, but my unpractised verse was full of infirmity, my Muse old as it were; and now I am old and rheumatic, and nothing to look at, but my Muse is young.
Mycket riktigt hör Yeats till det fåtal författare som åstadkom mästerverk också efter att han hade tilldelats det prestigefyllda priset.
Sedan en tid finns medaljen – bland mycket annat – att beskåda på National Library i Dublin. Den prisvinnande utställningen The Life and Works of WB Yeats, som visades på biblioteket under åren 2005-2007, har med anledning av 100-årsjubileet för Yeats Nobelpris firat nypremiär. Den håller öppet till och med den 7 januari 2024
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Utställningar om författare är ofta en besvikelse. En skrivande persons eftermäle består trots allt inte av något materiellt, utan av ord, idéer och tankar. Därför finns det inte alltid mycket att visa. Med Yeats är det emellertid annorlunda. De originalutgåvor av hans diktsamlingar som visas på National Library är konstverk i sin egen rätt.
För formgivningen stod Althea Gyles, irländsk poet och konstnär, och nära vän till diktaren. De lärde känna varandra genom sitt gemensamma intresse för den ockulta tankeströmningen teosofi, som populariserades av ryskan Madame Blavatsky, vars porträtt likaledes finns att beskåda. Sammanlagt formgav Gyles 5 av Yeats böcker: The Secret Rose (1897), The Wind Among the Reeds (1899), Poems (1899), The Shadowy Waters (1900) och The Celtic Twilight (1902). Samarbetet var lyckat. De mörkblåa läderbanden är en fröjd för ögat, med sina ornament i silver och guld: törnrosor, keltiska kors, kvinnliga gudaväsen, bokträd, månskäror och pilar.
Yeats hade också för vana att inkludera fotografier av av sin bror Jacks akvareller; brodern var en framstående konstnär. Över huvud taget förefaller poeten ha varit närmast besatt av sina böckers fysiska form. Att skapa ett yttre som var värdigt det inre, var för honom lika viktigt som själva diktandet.
Ändå experimenterade han aldrig med formen hos själva dikterna, till exempel typsnittet eller satsbilden. Denna något besynnerliga omständighet har uppmärksammats av bland andra Carl-Johan Malmberg i hans mycket läsvärda Yeatsmonografi Var hemlig och gläds (W & W, 2017). Man kan fråga sig hur det kommer sig att författaren i just detta hänseende var så konservativ. Kanske insåg Yeats att hans styrka inte låg i det visuella. Den delen av arbetet lämnade han åt andra. Man kan bara konstatera att uppdelningen var ett lyckokast. Yeats diktsamlingar är en form av allkonstverk, av både ord och bild. Även för den som inte behärskar engelska torde de ha något att erbjuda.
Utställningen är rik och innehåller föremål från så gott som alla aspekter av Yeats liv. Vi ser ett porträtt av Yeats som barn, målat av hans far; en snidad halvädelsten från Kina, som poeten fick i 70-årspresent och som inspirerade till dikten Lapiz Lazuli; ett samurajsvärd som Yeats fick i gåva av en japansk beundrare som tack för en föreläsning.
Naturligtvis finns också hundratals, handskrivna manuskript, med poetens säregna, slängiga handstil. I flera av dem är marginalerna täckta med underliga figurer, som poeten klottrat ner, måhända som ett sätt att råda bot på skrivkampen? Apropå det redan nämnda intresset för teosofin, finns också hans ockulta skrivböcker utställda. Där syns skisser över astralkroppar, gåtfulla byggnader och magiska trollformler. Särskilt framträdande är de pappersark som täckts med så kallad automatisk skrift, en obegriplig textmassa som nedtecknats av poetens hustru, Georgiana Hyde-Lees, under ett transliknande tillstånd.
Där finns också åtskilliga fotografier, av Yeats släktingar, hans vänner och av honom själv; han lär ha varit mycket förtjust i att stå porträtt framför kameran. Hans klädstil var ålderdomlig också för hans egen tid: hans pincenén, slängkappan, den iögonfallande kravatten. För den som bodde i Dublin under det tidiga 1900-talet, och såg honom promenera i parken Saint Stephen’s Green, torde Yeats ha varit en ganska uppseendeväckande figur.
National Library bjuder på en genomgång av poetens liv i kronologisk ordning: Hans kringflackande uppväxt mellan Irland och England, hans tidiga försök till diktning och hans fascination för den engelske 1700-talspoeten William Blake, den Swedenborgska mystiken och de iriska folksagorna. Även förälskelsen och vänskapen med Maude Gonne, som i så stor utsträckning kom att prägla hans liv, finns beskriven.
Till stor del är denna biografiska exposé framställd i videoform. I sig själva är filmklippen inte dåliga. Tvärt om hade de kunnat utgöra scener i en dokumentärfilm om poeten, som säkert hade varit sevärd. Men det är svårt att förstå vilken funktion de fyller i utställningen. Framför allt tar de fokus från de föremål som borde få stå i centrum. Jag frågar mig om det inte hade varit bättre med en diskret skylt, som den nyfikne kunde läsa i tystnad. Då hade man sluppit ljuden som upprepas var tredje minut, då man står framför en glasmonter under en längre tid. Med det sagt anser jag ändå att kuratorn har lyckats relativt bra med att framställa och levandegöra personen WB Yeats, Irlands nationalskald.
Yeats var något av en dubbelpersonlighet, som slets mellan två konstnärsroller: å ena sidan den politiskt engagerade, och å andra sidan den avskärmade, romantiska. Dubbelheten reflekteras i hans dikter. I Easter 1916, skriver han om påskupproret i Dublin, då irländska republikaner försökte ta makten från de brittiska ockupanterna.
Trots att Yeats själv var av protestantisk börd, kom dikten att bli emblematisk för den gryende, irisk-nationalistiska rörelsen, med sitt berömda omkväde “A terrible beauty is born”. Många såg poeten som ett slags galjonsfigur. Men hans eget förhållande till politiken var som sagt en smula tvehågset. Kanske är det detta han syftar på i sin dikt Remorse for Intemperate Speech, när han skriver “I ranted to the knave and fool” – måhända en cynisk beskrivning av hans försök till politisk opinionsbildning?
I The Lake Isle of Innisfree, ser vi den motsatta sidan av Yeats. Diktjaget planerar att dra sig tillbaka till en avlägsen ö, för att leva ett enkelt liv i ensamhet. I andra strofen uttrycks en förhoppning om att han äntligen ska finna ro: “And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow”.
Raden är en nyckel till författarskapet, tror jag. Den sanna sinnesron, som krävs för att en konstnär ska kunna utöva sitt värv, är tidskrävande på gränsen till det absurda. Det påminns man inte minst om av Yeats vackert utformade diktsamlingar. Naturligtvis är det sant också idag. Men eftersom böckerna vi läser är massproducerade på andra sidan jorden kan man lätt glömma bort det.
Ett besök på National Library påminner om vilken raffinerad produkt en diktsamling egentligen är. Kanske skulle litteraturen åtnjuta större respekt, om poeterna brydde sig mer om sina böckers fysiska utformning. För, som Yeats uttrycker saken i dikten Adam’s Curse:
I said, ‘It’s certain there is no fine thing
Since Adam’s fall but needs much labouring.
- Klicka här för att läsa Arne Melbergs Solens sken och jordens skuggor . Om Hölderlins diktning
- Klicka här för att läsa ännu fler texter om lyrik
- Första delen av två i en irländsk produktion om Yeats