Håkan Lindgren har sett en utställning i Berlin om den optimistiska framtidstron vid förra sekelskiftet.
När operaföreställningen är slut tar man flygbilen hem. På litografin ”Hemfärd från operan år 2000” från 1902 svärmar märkliga, fiskliknande flygfarkoster i den blålila kvällsluften ovanför Paris. Flera av dem påminner om gäddor, med stora lyktor till ögon.
Under hösten har Bröhan-museet i Berlin visat en utställning om det förra sekelskiftets populärkulturella framtidsfantasier, Reaching out for the future (13 juli – 27 augusti 2019). Att gå in där är att ta ett bad som tillfälligt sköljer bort all framtidsångest. Eller rättare sagt ett bad kombinerat med ett besök på ett gammaldags Lustiga huset, fyllt av lätta och luftiga maskiner som blivit komiska på grund av det tidsmässiga avståndet.
På den här tiden var framtiden ny, oförbrukad och optimistisk. Man kunde leka och driva med framsteget, samtidigt som man litade på att det skulle lyfta oss med sig till en bättre framtid.
Sekelskiftets skämtvykort visar upp storstäder fulla av flygande maskiner. Flygandet var en symbol för hur framsteget skulle kännas. Hundra år senare kan man konstatera att det inte är flygmaskiner som är mest karaktäristiska för vår tid, även om de finns, utan något annat, som närmast är motsatsen: den virtuella värld där vi tillbringar en stor del av vår tid, med hjälp av datorer, mobiltelefoner och läsplattor. Vi sitter stilla och reser inuti huvudet.
Det som man vid förra sekelskiftet föreställde sig praktiskt och materiellt, utvidgade fysiska kontakter med resten av världen i form av flygtrafik, visade sig bli en inre, psykisk trafik. Det är psyket som snabbt växlar mellan olika platser, sajter och sociala sammanhang. Dessa resor, som vi inte ens tänker på som trafik, försiggår inuti huvudet. Jag misstänker att det anstränger oss mer än vi tror. Den som rör på kroppen – motionerar eller tränar – märker att intellektet slappnar av. Den som sitter stilla och låter intellektet jobba kommer att uppleva motsatsen.
En stor skämtteckning från 1887 visar ett framtidshotell i genomskärning. Ingen personal behövs längre. Mekaniska apparater rakar hotellgästerna, putsar deras skor och proppar dem fulla med maskinlagad mat. Teckningen uttrycker en perfekt blandning av naiv framstegstro och en lika förtjusande naiv drift med framsteget. Den som inte kan betala räkningen blir utsparkad av en mekanisk stövel. Räkningen är för övrigt ett par meter lång, för på den tiden föreställde man sig maskiner som en sorts lyx. Maskiner var dyrare än människor. Idag har människor blivit dyrare än maskiner, vilket knappast är ett framsteg. För oss är det mänsklig betjäning som är lyx.
Framtidsvisioner av det här slaget är vackrast som fantasi. Det vet jag, för jag har provat. I somras bodde jag en natt på ett framtidshotell helt utan mänsklig personal. Hotellet ligger i Helsingfors, och fungerar på följande vis. Jag bokade och betalade på nätet, och fick en fyrsiffrig kod. När jag hade letat mig fram till rätt adress stod jag inuti ett smutsigt och förhoppningsvis övergivet parkeringshus – förhoppningsvis eftersom det var mitt i natten, och stället inte såg ut att erbjuda några trevliga möten. En trappa upp fanns en dörr med ett kodlås, det tog en stund att hitta den. Jag tog hissen upp till rätt våning, knappade in koden igen för att låsa upp rumsdörren och de fyra fönsterlösa kvadratmeter som jag hade betalat för var äntligen mina. Om någonting går fel – från att någon tappar sin kod till att någon blir våldtagen – finns det ingen hjälp att få.
Till och med sekelskiftets oro inför framtiden framstår som söt – åtminstone i efterhand. Ett par av de vykort som visas på utställningen handlar om rädslan för Halleys komet, som visade sig 1910. Skulle jorden gå under? På vykorten flyr människor ut i rymden svävande under ballongknippen, eller låter sig skjutas iväg med kanon. Giriga affärsmän säljer biljetter till månen, och längst nere i hörnet undrar en herre som förlorat alla pengar vad han ska ta sig till om världen inte går under som utlovat.
Vi vet vad som hände sedan. 1910 var det fyra år kvar till första världskriget, vars industriella, meningslösa dödande gjorde att människan blev skrämd och äcklad av sig själv. Därefter följde ett andra världskrig, förintelsen, atombomben, diktaturer, och klimathotande miljöförstöring. Om vi under 1900-talet tappade tron på mänskligheten och framtiden är det inte konstigt. Utan optimism klarar vi oss inte, men var den ska komma från den här gången går ännu inte att urskilja.