Namibia. Bild: Stefan Magdalinski flickr

Bernhard Jaumann – Der lange Schatten

I juli 2015 meddelades att Tysklands regering erkänner folkmordet på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika, nuvarande Namibia, åren 1904-1908. Tyskland har två gånger tidigare återlämnat kranier från mördade namibier, 2011 och 2014. I Namibia arbetar folkmordmordskommittéer intensivt för att Tyskland ska ge en formell ursäkt och gottgöra med skadestånd.

Tyskarnas folkmord i kolonin som förlorades 1915 har tolkats som ett förspel till Förintelsen, bland annat av Casper W. Erichsen och David Olusoga i deras grundliga genomlysning Kejsarens förintelse (på svenska 2014). Stora delar av herero- och namafolken utplånades. Kranier från offer sändes till Tyskland och underkastades rasbiologiska undersökningar. Hur långt Tyskland är villigt att gå namibierna till mötes är dock ovisst, trots landets medvetna minnespolitik och erfarenheterna av två totalitära system.

Helt säkert är skadestånd attraktivt för Namibias regering, dominerad av befrielserörelsen SWAPO sedan självständigheten från Sydafrika 1990. Men ska det gå just till herero och nama? För SWAPO är den nationella enigheten möjligen överordnad en försoningspolitik centrerad kring några av landets många etniska grupper.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Denna problematik är ämnet för Bernhard Jaumanns senaste kriminalroman Der lange Schatten. Författaren har varit i bosatt i Namibia under lång tid och är väl insatt i hur känslig folkmordsfrågan är. Die Stunde des Schakals (2010), mest känd och uppskattad bland Jaumanns Namibiathrillers, handlade om landets täta band till Sydafrika och tiden under apartheid och nu är turen kommen till de tysk-namibiska relationerna.

Det börjar mycket dramatiskt. Den tyske ambassadörens hustru kidnappas på en safariranch utanför huvudstaden Windhoek. Samtidigt reser en namibisk delegation till Berlin. Där ska de ta emot tjugo hererokranier i en tysk-namibisk försoningsceremoni och återbörda dem till hemlandet. Och i den sydtyska staden Freiburg skändas rasbiologen Eugen Fischers grav av en ung herero. Med eugenikerns kranium i en väska tar sig den unge mannen till Berlin och snubblar in i en poliskontroll som han undslipper först sedan han skjutit en av poliserna till döds.

Genast ställs frågan om ett samband mellan kidnappningen och gravskändningen. Och spänningen skruvas upp rejält när den bortrövade ambassadörshustrun visar sig vara ättling till rasbiologen Fischer, som för övrigt levt i den utomlitterära verkligheten. I Windhoek inleds jakten på kidnapparna. Jaumanns återkommande hjältinna Clemencia Garises – som lämnat polisen för den lukrativa privata säkerhetsbranschen – kopplas in på fallet. Samtidigt får vi följa reportern Claus Tiedtke, tyskättad namibier. Han finns med på resan till Berlin för att rapportera hem. Han tror sig ha kommit ett scoop på spåren och jagar sanningen om den namibiske våldsverkaren parallellt med tyska polisen. Är skändningen av Eugen Fischers grav en vedergällning för tyskarnas bortförande av hererokranier? Har ambassadörshustrun rövats bort av radikala hereros?

Sådana bestickande förklaringar ligger nära till hands. Men Der lange Schatten vore ingen lyckad spänningsroman om gåtans lösning inte var mer komplicerad än så. Upplösningen ska inte avslöjas här men det kan sägas att den inbegriper politiskt rävspel på mycket hög nivå. Vägen dit är relativt fri från longörer, i en tid där tegelstenen bildat norm i thrillergenren är det befriande med en roman som klockar in på dryga 300 sidor. Å andra sidan kan Jaumann knappast sägas ha alla litterära uttrycksmedel under full kontroll. Dialogerna är kantiga och redovisningstunga, mer än ett berättande parti har karaktären av faktaruta.

Icke desto mindre är romanen en förtjänstfull gestaltning av olika sätt att hundra år senare förhålla sig till de dåtida tyska kolonialförbrytelserna och till livet nu i det mångetniska Namibia. Claus Tiedtke står i Charité-sjukhuset i Berlin, begrundande ett traditionellt namibiskt inslag under försoningsceremonin. Möjligen kommer han sanningen nära om de inflytelserika men numerärt fåtaliga tysknamibiernas predikament:

"Föreställningen föreföll Claus främmande, men inte tillräckligt främmande för att han skulle kunna följa den med harmlöst folkloristiskt intresse. Ty hans namibiska landsmän uppförde den i hjärtat av den nation vilken han hade att tacka för sitt modersmål. Ett kort ögonblick tycktes det Claus som om han inte hörde hemma någonstans, som om han svävade mellan två världar som inte lät honom slå rot, eftersom de inte ville veta av varandra."

_____________

  • Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
  •  
  • Lyssna på ett inslag från SR om Tyskland och folkmordet i nuvarande Namibia

  • Magnus P. Ängsal

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök