Lena Kåreland skriver om konstnärsgruppen Les Nabis, med namn som Paul Sérusier, Maurice Denis, Pierre Bonnard och Édouard Vuillard, som var verksamma i Frankrike under slutet av 1800-talet, och om en nu pågående utställning på Musée de Luxembourg i Paris, ”Les Nabis et le décor”. Utställningen som särskilt tar upp deras intresse för dekor, interiörer och vardagsföremål, pågår fram till den 1 juli 2019.
Konstens uppgift är att visa vägen till det gudomliga. Det ansåg man inom gruppen Les Nabis, verksam under de sista decennierna av 1800-talet i Frankrike. Det var främst Maurice Denis (1860 – 1943) som tillsammans med Paul Sérusier (1864 – 1927) betonade det andliga och den religiösa dimensionen i konsten. De bägge var vid sidan av Pierre Bonnard och Édouard Vuillard de mest betydande konstnärerna i Les Nabis. Namnet kommer från det hebreiska ordet för ”profet”, och gruppens medlemmar såg sig som profeter för en ny konst. De ville bryta med rådande traditioner inom konsten, framför allt med impressionismen och naturalismen.
Dragningen till religion och mystik hos Les Nabis-konstnärerna tog sig uttryck i en symbolistiskt mättad konststil, och deras sökande efter det magiska och andliga låg i linje med den symbolism som vid denna tid var förhärskande även inom litteraturen. Stéphane Mallarmé var här ett av de stora namnen, och hans poesi var i mycket en reaktion mot naturalismen. I stället för att avbilda verkligheten ville Mallarmé avslöja och fånga tingens essens.
Både Denis och Sérusier var förutom konstnärer också teoretiker som skrev åtskilligt om konstens väsen och konstens betydelse. Den förstnämndes definition av en målning som en yta täckt med färger, arrangerade i en bestämd ordning har ofta citerats för att karakterisera Les Nabis konstsyn. Denis menade att en tavla inte var ett fönster mot verkligheten utan en samling pigment som skulle tolkas. Varje linje, varje färg och varje form har sin symboliska och poetiska mening. Ett sådant mer abstrakt måleri kunde, ansåg Denis, bana väg till djupare emotionella och religiösa sanningar.
Det var också Denis som 1890 under pseudonymen Pierre Louis skrev det som kom att betraktas som Les Nabis manifest, ”Définition du néo-traditionalisme”. Där framhåller han konstverkets autonomi och betonar konstens frihet från all akademism liksom från kravet på verklighetsåtergivning. Linjer, former och färger ska istället uttrycka det osynliga, det själsliga och förmedla konstnärens sinnesstämningar.
Om Paul Sérusiers konstteorier kan man läsa i en volym betitlad kort och gott Sérusier. Den ingår i serien ”Paroles d’artiste” (2018) och bygger på hans skrift från 1921 ABC de la peinture. Sérusier, som studerat filosofi, är tydligt påverkad av kritikern Hippolyte Taines framhävande av rasen, tiden och miljön som avgörande faktorer för ett verk inom litteraturen såväl som inom konsten. Jämvikt, harmoni och rätta proportioner är andra viktiga element som Sérusier lyfter fram. Han skriver också om vad man bör tänka på vid valet av motiv. Endast det man finner vackert bör avbildas och framför allt bör man akta sig för att enbart kopiera. Då blir konstverket själlöst och mekaniskt. I sin konststil pekar Les Nabis fram mot l’ Art nouveau eller Jugend.
Les Nabis uppstod givetsvis inte ur intet. De hämtade inspiration från bland andra Paul Gaugin, deras andlige fader, och från den syntetism som denne utvecklade. Den så kallade syntetiska konsten ville i sina kompositioner låta färger, linjer, rörelser och ljus samverka för att förmedla en både allmän och sinnlig bild av såväl målningens innehåll som av konstnärens inre upplevelser inför sitt motiv. Det var inte meningen att enbart avbilda till exempel en fruktskål. Det väsentliga var att få fram de känslor som skålen gav upphov till. Gaugin betonade särskilt färgens betydelse. ”Man måste offra allt för den rena färgen”, fastslog han.
Ett exempel på konst av detta slag är Sérusiers målning från 1888 ”Le Talisman”. Denna tavla hade tillkommit under Gaugins ledning i Post Aven i Bretagne, där Gaugin vid denna tid samlat några elever omkring sig. Här målar Sérusier med en lysande färgpalett fram ett skogsparti genom olika färgstråk. Det gula blir en bild av träden medan det röda får symbolisera löven. ”Le Talisman” har fått en ikonisk betydelse för den moderna konsten under 1900-talet. Målningen visar hur ett mimetiskt återgivande av naturen har ersatts av ett autonomt och abstrakt färgspråk. ” Konsten är ett universellt språk som kommer till uttryck genom symboler”, såsom Sérusier konstaterar i ABC de la peinture.
Inflytandet från den japanska konsten, särskilt de japanska etsningarna, är också tydligt hos Les Nabis. Japan var representerat vid världsutställningen i Paris 1867, vilket bidrog till att det japanska kom på modet. Under åren 1888 – 1891 utkom även den påkostade månadstidskriften Le Japon artistique där japansk konst kunde studeras. En viktig förmedlare av konsten i Japan var likaså den kände tyskfödde konstsamlaren Siegfried Bing som under sina resor i Orienten köpte upp konst som han förde hem till Paris och sålde i sin butik Maison de l’Art Nouveau, tillika ett galleri. Bing som även var teoretiker ville ge konsthantverket samma status som konsten. Inspiration fick man också genom ett flitigt umgänge med de symbolistiska diktarna och genom kontakter med olika avantgardekretsar i Paris. Förbindelserna mellan konsten och teatern var många, och flera av Nabis-konstnärerna gjorde dekor, programblad och kostymer bland annat till Théâtre de l’Oeuvre. Både inom teatern och konsten ville man bryta med den illusionistiska realismen och arbeta fram ett nytt språk, grundat på suggestion.
Édouard Vuillard var den av Nabis-konstnärerna som mest ägnade sig åt teatern. Han var nära vän med Aurélien Lugné-Poe, skådespelare och teaterregissör, som åren 1888 – 1890 spelade på försöksteatern Théâtre-Libre. Senare var Lugné-Poe regissör vid Noveau Théâtre där han uppförde verk av bland andra Strindberg och Ibsen för Paris-publiken. Mest känd är han som skapare av Théâtre de l’Oeuvre 1893, där bland annat symbolistiska verk av Maurice Maeterlinck sattes upp. Vuillard samarbetade under flera år som scenograf med Lugné-Poe vid Théâtre de l’Oeuvre, och särskilt uppmärksammad blev han för scenografin till Ibsens Rosmersholm. I sina målningar röjer Vuillard ett inflytande både från japanska etsningar och från medeltida konst. Hans gestalter som utstrålar ett stillsamt lugn smälter nästan samman med den dekorativa bakgrunden såsom i ”Personnages dans un intérieur: l’intimité” (1896).
På Musée de Luxembourg i Paris kan man fram till 1 juli se en utställning om gruppen Les Nabis, kallad ”Les Nabis et le décor”. Vid denna utställning lägger man särskild vikt vid gruppens intresse för dekor, interiörer och vardagsföremål. Konstnärerna ägnade sig mycket åt heminredning och fick många beställningar från främst den välbeställda bourgeoisin att inreda deras hem, bland annat med takmålningar och väggdekorationer. I viss mån stred detta mot Les Nabis uttalade önskan att nå ut till alla samhällsgrupper. Denna radikala inriktning hos gruppen ger associationer till kretsen kring den samtida William Morris, förgrundsgestalten i den brittiska Arts and Craftsrörelsen som hade vackra och billiga vardagsvaror för alla på sitt program.
Nabis-konstnärerna vurmade för en ”art total”, och de drog sig inte för att verka även inom mindre ansedda konstområden såsom bokillustration, grafik, litografi, mosaik och keramik. De skapade solfjädrar, lampskärmar, tapeter, sängar och andra möbler. Intet var dem främmande, tycktes det. Pierre Bonnard till exempel framhöll att man alltid sökte förena konsten med livet. En viktig kanal utåt var gruppens medverkan i den ansedda tidskriften La Revue Blanche som gavs ut åren 1889 – 1903 och lockade till sig tidens mest framstående skribenter och artister.
Ett återkommande tema i flera målningar är kvinnan och naturen. Den kvinnliga skönheten svarar mot naturens skönhet, och framställningen av kvinnan i olika åldrar speglar symboliskt årstidernas växlingar. I flera mjukt harmoniska och rofyllda målningar smälter kvinnan nästan samman med naturen, och ett svunnet arkadiskt landskap framträder såsom i Pierre Bonnards Le grand Jardin (1894-95). I tecknandet av naturen tar konstnärerna avstånd från det realistiska för att istället öppna för en reflektion över tidens flykt och tillvarons obeständighet.
Exempel härpå är Denis Amoureuses arabesques (1892), fyra pannåer som gjordes för att dekorera en flickas sovrum. Kvinnogestalter i mjukt böljande former rör sig i ett ljust leende landskap. Från samma år är också hans målning ”L’Echelle dans le feuillage”, som visar fyra kvinnor klädda i gula långa klänningar i färd med att klättra upp för en stege. De nästan svävar upp mot skyn och ser mer himmelska än jordiska ut.
Denis är kanske den av Nabis-konstnärerna som mest arbetat med målningar med religiösa motiv. Hans intresse för katolicismen var stort och han anses vara en förnyare av den katolska konsten. Han gjorde målningar i kyrkor, tog i sin konst upp legender av skilda slag och återkom gärna till kristna motiv, till exempel bebådelsen. Han var även med om att 1919 skapa konstskolan Les Ateliers d’art sacré, som fram till 1947 drog till sig en betydande mängd konstnärer.
Det bör avslutningsvis nämnas att utställningens katalog Les Nabis et le décor är en guldgruva för den som vill fördjupa sig i studiet av den mångsidiga gruppen Les Nabis.
- En video om utställningen