Jüdisches Muesum från gatan Wikicommons)

Golem – hen lever!
Om en utställning på Judiska museet i Berlin

För att komma in till David Libeskinds tillbyggnad till Judiska museet i Berlin måste vi gå ner en trappa, ner i underjorden. Vi har varit här förut, vi vet vad som väntar, men kan ändå inte värja oss mot att fångas in av de sneda vinklarna och det sluttande golvet. Så här kan Förintelsen göras kännbar, om än inte begriplig, det bokstavligen svindlar när vi förstår innebörden av tillfälligheter: du väljer att gå till vänster och räddas till ett liv i exil; du väljer höger och tvingas längre och längre bort mot undergången, slutstationen är ett tomt, kalt torn, rått i den berlinska vinterkylan. Har du tur väljer du att gå rakt fram och ställs då inför en lång trappa som tar dig upp till den fasta utställningen, tusen år av judiskt liv i Tyskland, det är kontinuitetens axel.

Det känns även nu, femton år sedan vi första gången kom hit, direkt på kroppen. Den som valde rätt eller hade tur – som min pappa och hans familj – hamnade i exil, den som hade otur gick Förintelsens tomhet till mötes.

Denna gång väljer vi en annan väg och går till den tillfälliga utställningen Golem där Judiska museet samlat konstverk kring berättelsen om varelsen som föds ur lera och som antingen räddar eller förgör sina tillbedjare. Mest ses nog golem som ond, i alla fall i populärkulturen, och det första vi ser är ett rum där golemfigurer från dagens skräckisar står på piedestaler, ljussättningen målar upp de små gestalterna som jättar mot den grå betongväggen.

Från utställningen på Jüdisches Museum Berlin. Foto: Yves Sucksdorff

Men vi hamnar snart i berättelsen om den gode golem med rötter i femtonhundratalets Prag, där rabbi Loew ska ha frambesvärjt en golem för att skydda sin församling mot förföljelse, en räddande ande i onda tider. Det handlar en hel del om judisk bokstavsmystik, i ett av de första rummen ligger en jätte – ovanligt, för golem framställs ofta som ganska liten, som i öppningsrummet – och runt halsen har han alfabetets första bokstav alef: med alef heter hen sanning (emet), utan alef heter golem död (met), vilket är det?

Joshua Abarbanel © – Golem. Från utställningen på Jüdisches Museum Berlin.

På väggen ovanför den sovande (eller döda) golem tas bokstavsleken ett steg vidare: här kan vi inte bara fråga oss om golem står för sanning eller död, utan också om det är en tillfällighet att det räcker att ta bort ett alef från Adam för att få ”dam”, blod?

Golem II (1987) av Rimma Gerlovina, Mark Berghash och Valeriy Gerlovin. Från utställningen på Jüdisches Museum Berlin.

Är golem god eller ond, kvinna eller man? Varför välja, varför inte både och? När allt kommer omkring – i alla fall om vi ska tro den judiska skapelseberättelsen – är vi alla skapade av lera, den första människan heter Adam just av det skälet, från hebreiskans adama, jord.

Museet har valt att tona ner ordmängden till ett minimum och i stället låta konstnärliga tolkningar av myten – skulptur, fotografi, film, målning – dominera. Ett potpurri med klipp ur filmer där golem spelar roll visar hur stark, och skrämmande, föreställningen om en golem varit i populärkulturen, från mellankrigstidens jiddischfilmer via Frankensteins monster till Alien. Och det slår oss vilken visuell kraft som finns här, golem är verkligen både god och ond, man och kvinna.

Men Judiska museet har större ambitioner än att vi bara ska häpna över hur livskraftig golemmyten är, man vill få oss att ta den på allvar. De stora politiska vindkantringar vi sett under 2016 får mig att fundera på om inte den befriande golem vi skapat för att leda oss ut ur slaveri, envälde och fattigdom – jag tänker på demokratin – kan förvandlas till en ond kraft som bringar underkastelse och fördärv? De val som väntar under 2017 i Frankrike, Holland och Tyskland ger i alla föga anledning att se framtiden an med lugn och tillförsikt. I en monter med attribut som golem burit genom historien ser vi en basebollkeps försedd med devisen ”Make America great again”. En ond golem på världens mäktigaste tron, verkligheten överträffar myten.

Golem av Niki de Saint Phalle. Foto K Hermele

En otrevlig tanke, lugnare då att le åt Niki de Saint Phalles lekplats i Jerusalem där barn åker rutschkana på golems tungor. Men sedan slås vi av att även denna golem är hotfull som bild av dagens tvetungade politiker, från Trump till Netanyahu.

Trots det lämnar vi utställningen Golem på gott humör, med en god känsla. Om vi alla är golem innebär det att vi alla bär på anlag både till gott och ont. Historien har inget facit, och är heller inte enkelriktad, fatalister är det sista vi vill vara efter att ha umgåtts någon timme med golem på Judiska museet i Berlin.

__________


Kenneth Hermele

Kenneth Hermele

Ekonom och humanekolog, verksam vid Institutionen för Globala studier, Göteborgs universitet

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: