Till tråkighetens lov
Danielle Allen – Our declaration

James Madison (Wikipedia)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I sin charmfulla och tänkvärda bok “Our Declaration – A Reading of Our Declaration of Independence in Defense of Equality” (W.W. Norton, New York/London 2014) citerar Princetonhistorikern Danielle Allen ett visdomsord av sin pappa: “Förenta staternas tidiga historia är historien om hur James Madison talar med sig själv.” Madison höll nämligen i pennan, inte bara när deklarationen skrevs utan också när den nyvalde George Washington – medveten om sina begränsningar – skulle förmedla dess innehåll till kongressen; sedan fick Madison rycka in när kongressens talman behövde hjälp till svarstalet, och slutligen när presidenten skulle tacka för det.

Betyder det att 1960-talets “Mad men” visste vad de gjorde när de valde Madison Avenue till hemvist för senare tiders retorik? Nej. Deklarationens tillkomsthistoria vittnar om något helt annat. Allen visar hur den knåpades ihop under ideliga möten och debatter mellan människor av mycket skiftande talanger. Jeffersons koncept (han höll i protokollet när meningarna skulle pusslas ihop) är fullt av rättelser och rättelser av rättelser. Till slut åstadkom de ändå tillsammans en genomtänkt retorik som än idag kan – och borde – inspirera människor att stärka och utveckla demokratin. Allens bok ska alltså inte uppfattas som representant för den tråkighet som jag här vill lovorda – men däremot själva Deklarationen.

Politiska beslut föds nästan aldrig i enstaka hjärnor; de tillkommer oftast under långa och tråkiga samtal. Ju tråkigare desto bättre, faktiskt: sammanträden, förhandlingar, tjat, petigheter. Jag har alltid avskytt sammanträden och grupparbeten, men att reformismen blev avgörande för den svenska modellens framgång är numera allmänt accepterat. I det sent industrialiserade Norden segrade den snabbt och säkert genom sin trygga tråkighet. August Palm höll eldande tal för en arbetarklass som ännu inte fanns; Hjalmar Branting lade grunden för ett parti som stod färdigt när det väl fanns arbetare som behövde det. Så var det inte ofta i industrialiseringens Europa; men så kunde det ha blivit i månget u-land, om det inte hade varit för kolonialismen och det kalla kriget. Den parlamentariska demokratin genomfördes inte i Sverige förrän 1921, men sedan dess har den fungerat ganska bra – tack vare kloka och tråkiga ledare som förstod att komma överens med sina motståndare, en i taget.

Man ska akta sig att förväxla tråkighet med håglöshet. Trähäckarnas idoga strävan kräver ofta mer viljekraft än eldsjälarnas utbrott. Det handlar inte om att stå till vänster och höger – det gäller att flytta mittlinjen, sade den kloke socialdemokraten Torsten Nilsson mitt i det hetsiga 1960-talet. Den har flyttats flera gånger, både förr och senare, dock åt båda hållen. Kyrkan var länge ledande för den organiserade tråkigheten; dess ställning bröts av reformationen. Snart nog förvandlades statens roll av politiska revolutioner, och produktionens av industrialiseringen. Så fick de intellektuella en annan uppgift i samhället; de fick mer sällan vara mandariner i en meritokrati och blev i stället fria småföretagare på marknader för idéer och underhållning. Många ville fortfarande tillhöra en elit och klagade som argentinaren José Ingenieros över medelmåttans herravälde eller som spanjoren José Ortega y Gasset över massornas uppror.

En opinionsundersökning på 1960-talet visade att en stor andel av allmänheten i Förenta staterna trodde att deras lands konstitution var kommunistisk propaganda. Idealens vindar kan påverka historien, men bara när vindriktningen sammanfaller med böljeslagen. I de faktiskt existerande samhällena har det vanligen stått en kamp mellan politisk makt som skapar personlig rikedom och personlig rikedom som skänker politisk makt – ungefär som Putin och Porosjenko idag, andra och mer närliggande exempel att förtiga.

Ironiskt nog var det en ledande vänsterextremist som drömde om tråkighetens slutliga seger. Lenin menade att det framtida kommunistiska samhället inte skulle behöva någon nämnvärd politisk styrning: statens affärer skulle kunna skötas av en kokerska, sade han. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig: nog för att tråkigheten triumferade i Sovjetunionen, men inte riktigt på det sätt som Lenin och hans efterföljare tänkte sig. (Den mexikanska abbedissa som straffkommenderade Sor Juana Inéz de la Cruz till klosterköket bet sig förresten i tummen hon också, fast s.a.s. åt andra hållet: den egensinniga poeten fick bara mer tid att tänka egna tankar.)

Kommentera: