Frun från Bath – en av Geoffrey Chaucers Canterbury Tales från 1300-talet – tar upp en av den tidens stora frågor, kvinnors rätt att yttra sig. I Zadie Smiths första teaterpjäs, The Wife of Willesden – som bygger på Chaucers berättelse, men som utspelar sig på 1700-talets Jamaica – tar sig också Smiths huvudperson, Alvita, självsäkert ton mot männen. Men var kanske ändå Chaucers fru en mångdubbelt mer radikal figur än Smiths Alvita?
Det vore en grannlaga uppgift för en svensk översättare att ta sig an Zadie Smiths senaste bok, pjäsen The Wife of Willesden. Svårigheterna beror inte på att den är skriven på rimmad vers, inte heller på att det finns inslag av cockney och jamaicansk patois, eller att en hel del referenser är strikt lokala: olika platser runt Kilburn High Road i nordvästra London, den stadsdel som Smith har rört sig kring i sina romaner. Mellan sådana grynnor kan en skicklig översättare navigera utan att texten förliser. Pjäsens teman torde hur som helst locka en teater: sex (mycket), kvinnlig frispråkighet och en mångkulturell rollista.
Stötestenen är intertexten, den förlaga som Smith håller sig nära pjäsen igenom: Geoffrey Chaucers The Wife of Bath’s Prologue and Tale, en av de 24 pilgrimernas berättelser som ingår i den engelske 1300-talsförfattarens The Canterbury Tales. Pilgrimerna, som kommer från alla sociala klasser – ”God’s plenty”, som John Dryden kallade dem – är på väg till Canterbury för att hedra Thomas Becket, och under färden underhåller de varandra med sina historier.
I Sverige är Chaucer inte mycket mer än ett namn. Hans Canterburyberättelser översattes på 1930-talet av Harald Jernström, och återutgavs i början av femtiotalet i Forumbiblioteket. När intresset vaknade i slutet av 1800-talet var det enstaka filologer, inte litteraturhistoriker, som ville undersöka medelengelskan, där Chaucer var det mest framträdande namnet.
”Frun från Bath” är en av Chaucers mest radikala texter. Jämte berättelsen om Avlatskrämaren, The Parson’s Prologue and Tale, är den en text som tangerar sin tids mest infekterade frågor. Avlatskrämaren är en extremt omoralisk person som berättar en extremt moralisk berättelse. Frågan om en prästs personliga leverne kunde hindra honom från att predika den kristna moralen hade diskuterats av kyrkofäderna och debatterats av teologer. I princip berodde utfallet på huruvida prästens privata omoral var offentligt känd eller inte. Ungefär som när Bill Clinton under Lewinsky-affären försvarade sig – och försvarades med – att hans privatliv inte påverkade hans ämbetsutövning.
Radikaliteten i ”Frun från Bath” är snarlik den i Avlatskrämaren, men rör kvinnans rätt att yttra sig. Frun, Alisoun, tar sig inte bara ton när hon i prologen berättar om sina fem giftermål, sitt sexuella begär och hur hon har skott sig materiellt på sina män. Kvinnan skulle ju som bekant tiga i församlingen. Det var en skam för en kvinna att tala i en församling. Hon var underlägsen mannen, en ofullgången människa som inte hade hjärna att begripa Bibeln, än mindre de teologiska disputationer som rörde Bibeltexter och kyrkofädernas kommentarer. Eventuella ”predikningar” fick endast ske i hemmet eller bland nära, företrädesvis kvinnliga vänner. Och ville hon veta något, skulle hon fråga sin man (1 Kor. 14.35).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kvinnan saknade under medeltiden per definition auktoritet (”auctoritas” på latin). Detta för medeltiden centrala begrepp avgjorde texternas hierarki och gav absolut företräde åt kyrkofäderna, enstaka latinska klassiker och teologers och prästers texter och kommentarer. Till saken hörde att dessa var skrivna på latin, engelskan ansågs varken tillräcklig för, eller värdig Guds ord.
Under det sena 1300-talet uppstod under ledning av John Wycliffe en protoreformistisk rörelse, kallad lollarderna, som kritiserade kyrkans monopol på att förmedla Guds ord. Lollarderna ville ta ifrån prästerna deras monopol på att predika och hade översatt Bibeln till engelska, något som var förbjudet och som ledde till rättegångar, bokbål, förföljelser och avrättningar. Klimatet var stundtals så infekterat att alla texter på engelska kunde misstänkliggöras. I Frankrike däremot, var situationen en helt annan. Karl V understödde där aktivt översättningar till franska av latinska texter i syfte att skapa en folkspråkig bas och kultur.
En del forskare har sett ”Frun från Bath” som en text med just lollardsk sympati. Även om Chaucer var bekant med flera av lollarderna, är det en diskutabel slutsats. Wycliffe och lollarderna hade inte så mycket att säga i frågan om kvinnors predikningar, och de som förhörde lollarderna, läste in mer i deras svar än vad vi i dag kan hitta belägg för. Och berättelsen handlar också snarare om att en kvinna, dessutom äldre, offentligt åberopar sin egen erfarenhet som auktoritet och dessutom stöder sig på såväl Bibeln som andra auktoriteter. Hon predikar som vore hon en man.
För en engelsk teaterbesökare eller läsare vållar Chaucer inga problem. Han läses i skolorna, studeras på universiteten och har allt sedan han avled 1400 en obruten närvaro i den engelska litteraturhistorien. Han är tillräckligt bekant för att BBC skulle göra en tv-serie 2003 där några av Canterburyberättelserna blev till moderna såpoperor.
Omdiktningar av hans texter, inte bara Canterburyberättelserna, är otaliga. Zadie Smith är varken den första eller sista som använder sig av honom för att dikta nytt.
The Wife of Willesden är resultatet av en tävling. Sedan 2017 kan Londons 32 kommuner komma in med förslag på ett kulturellt evenemang – London Borough of Culture – och 2020 utsågs Brent, där Zadie Smith bor, till vinnare. Hon blev milt uttryckt överraskad. Efter inledande skrivkramp, som hon redogör för i förordet, bestämde hon sig för att skriva en monolog efter Chaucers ”Frun från Bath”. Texten växte till en pjäs för nio skådespelare och närmare 30 roller. Pjäsen hade premiär i november 2021 (pandemin kom i vägen) på teatern The Kiln, en lokal teaterscen på Kilburn High Road (fram till mitten av april spelas den på BAM i New York).
Hennes egen syn på vad hon gör med Chaucer är en smula kluven. Hon kallar sin version omväxlande för översättning, transposition och transformation. Chaucers Alisoun inleder sin prolog med följande rader:
”Experience, though noon auctoritee
Were in this world, is right ynogh for me
To speke of wo that is in mariage”
(”Erfarenhet, trots ingen skriven auktoritet / räcker gott för mig / för att tala om äktenskapets ve”.)
Zadie Smith parafraserar, eller travesterar, Chausers rader med::
”Let me tell you something: I do not need
Any permission or college degree
To speak of how marriage is stress.”
Zadie Smiths fru från Willesden, Alvita, tar sig liksom Alisoun ton, hennes frispråkighet är mustig och självsäker. Men ironiskt nog var Chaucers Alisoun en mångdubbelt mer radikal figur. Kvinnans rätt till sin kropp och krav på jämställdhet, eller överhöghet gentemot mannen, är för Smiths läsare knappast särskilt omstörtande. För Chaucers tid var det en orimlighet som gränsade till galenskap.
Det finns en rad exempel hos Chaucer där han går emot sin tids misogyni. Han tar i andra texter till exempel Didos parti mot Aeneas, vilket föranledde den skotske översättaren av Vergilius Aeneiden (1513), Gavin Douglas, att hävda att Chaucer därmed inte bara att förolämpat Vergilius, utan ”was evir (God wait) all womanis frend” (”ständigt var [Gud vet] alla kvinnors vän”).
Prologen om äktenskapets vedermödor löper parallellt mellan Chaucer och Zadie Smith. Männen är antingen för gamla för att förmå uppfylla sina äktenskapliga plikter, eller unga glopar som förvägrar hustrun sina ägodelar. De kontrollerar henne, eller rent av slår henne. Vad Smith bland annat gör är att låta alla de figurer som nämns hos Chaucer (plus några andra), levande och döda – Gud, Nelson Mandela och Sokrates – bli egna roller som får fälla de repliker som Chaucers Alisoun citerar.
Efter prologens lamentationer över män kommer själva berättelsen. Hos Chaucer handlar den om en ung ädling kring riddar Arthurs hov som förgripit sig på en oskuld. Han borde mista huvudet, men får chansen av Arthurs drottning att inom ett år och en dag ge svaret på frågan vad kvinnan allra mest begär. Förgäves frågar ädlingen alla han möter, tills han en dag möter en gammal, rynkig, ful och motbjudande kvinna. Hon lovar att ge honom svaret om han därefter uppfyller hennes önskan. Han lovar.
Svaret på vad kvinnan begär är suveränitet, något vi i dag ungefär kan förstå som självständighet, vilket räddar ädlingens liv. Vad den gamla kvinnan sedan kräver är att han gifter sig med henne, något han naturligtvis förskräckt försöker undvika. Men han ger efter, och se, när natten faller förvandlas den fula gamla kvinnan till en ung och trogen skönhet.
Moralen är i korthet att klass inte avgör rätt och fel, och att en kvinna kan vara klok och hennes överhöghet bör därför accepteras av mannen. Jämförd med liknande medeltida texter – Jean de Meuns Romanen om rosen till exempel – tonar protofeministen Chaucer rejält ner beskrivningen av både den gamla kvinnans frånstötande utseende och de sexuella inslagen.
I The Wife of Willesden utspelas inte berättelsen kring Arthurs riddarhov på 5–600-talet, utan hos (den historiska) Drottning Nanny på 1700-talets Jamaica. Kanske inspirerades Smith här av Jean ”Binta” Breeze, som reciterar de första 130 raderna av ”The Wife of Bath” på jamaicansk engelska i ”The Wife of Bath in Brixton Market” från 2000 (som kan ses här på YouTube). Men den överflyttade historien och moralen är hos Smith densamma som hos Chaucer.
Smith följer inte bara Chaucers text – ombruten till modern engelska med gott om slang och dialekt, som den som talas i nordvästra London – hon har också lånat av ramberättelsen till Canterbury Tales. Chaucers ”The General Prologue” blir till ”The General Lock-In”. Efter prologen och berättelsen avslutas The Wife of Willesden med en ”Retraction”, ett återkallande lånad från Chaucer, som i sin ”Retraction” i slutet av Canterbury Tales ber om ursäkt för att med sina berättelser misshagat eller väckt anstöt. Så gör även Zadie Smith, där hon skyller på Chaucer (hennes ”auktoritet”) och dessutom ber om ursäkt för vad hon kan ha ställt till med i sina romaner.
Det finns en hel mängd eleganta överflyttningar, ironier och travestier på Chaucers förlaga som lyser upp Smiths text. Pjäsen må fungera fint i sig själv, men utan de ekon som hörs från 1300-talet kan ändå mycket gå förlorat utan en åtminstone hygglig kännedom om Chaucers text. Det är som om att läsa en modern travesti på Hamlet, utan att känna till Shakespeares pjäs. Humorn hos Barbro Lindgrens Titta Hamlet eller leken med Shakespeares tragedi i Ian McEwans Nutshell undgår läsaren. Man läser en bra historia, men finesserna, blinkningarna, kvickheterna – de går förlorade, glider förbi läsaren eller teaterbesökaren som ett skepp som förliser i nattens mörker.
På svenska om Chaucer
Två populära introduktioner har publicerats, den första 1906 – Erik Björkmans Geoffrey Chaucer. Englands störste medeltida skald – den andra 1964, Nils Erik Enkvists Geoffrey Chaucer. Den senare betraktade till skillnad från den förre Chaucer som en ”skarpsynt och målmedveten konstnär som brottas med litteraturens problem”. Enkvist kunde därmed ansluta till de enda svenska akademiska verk helt ägnade Chaucer som givits ut, Lundaforskaren Claes Schaars Some Types of Narrative in Chaucer’s Poetry 1954 och året efter hans The Golden Mirror: Studies in Chaucer’s Descriptive Technique and Its Literary Background (återutgiven 1967). I övrigt blott över tid spridda reflexer.
- Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om Eric Vuillards La guerre des pauvres där Wycliffe också förekommer
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om den senare ”metafysiske” poeten och prästen John Donne, välkänd för orden om att ingen människa är en ö