I en första av två texter om nordafrikanska romaner, som båda har förvandling som tema, presenterar Tetz Rooke en fantasirik, finurlig och grymt underhållande miljöaktivistisk roman från Marocko, ett land som numera ligger före Sverige ifråga om klimatomställning och klimatpolitik och där romaner på arabiska med politisk tendens av tradition har en stark ställning.
Enligt senaste Climate Change Performance Index (CCPI 2026), som rankar länders ansträngningar för att minska den globala uppvärmningen, presterar numera Marocko bättre än Sverige när det gäller klimatomställning och klimatpolitik. Landet ligger i täten internationellt sett, efter Danmark och Storbritannien, medan Sverige hamnar sju placeringar efter på denna lista som publiceras av ett nätverk av oberoende miljöorganisationer.
Storskaliga satsningar på förnybar energi från sol och vind är en förklaring till tätplaceringen, men ambitiösa miljöpolitiska mål och ambitioner bidrar också. Exempel på detta är författningen från 2011 som fastslår ren miljö som en grundläggande rättighet för alla medborgare, den nationella klimatomställningspolitiken från 2014 som innehåller radikala mål för utsläppsminskningar och elektrifiering, samt en lag från 2016 som förbjuder engångspåsar av plast. Hållbarhetstänkandet har fått hög politisk prioritet i landet, och den marockanska staten har tagit flera konkreta initiativ på miljöområdet för effektivare avfallshantering, minskade industriutsläpp och bättre avloppsrening.
Samtidigt har miljöaktivism på gräsrotsnivå vuxit sig stark, och organisationer med miljöfokus spelar en viktig roll i civilsamhället. Gräsrotsorganisationer kämpar mot privatiseringar av vattenresurser, giftiga utsläpp, illegala soptippar, förorening, markexploatering och avskogning runtom i Marocko. Lokala miljöaktivister driver kampanjer i byar bland Atlas-bergen, i oaser på gränsen mot Sahara-öknen och i de stora städerna längs Atlantkusten, ofta motarbetade av lokala beslutsfattare som inte har intresse eller mod att upprätthålla miljölagstiftningen. En annan utmaning för aktivisterna är det krympande utrymmet för politisk medborgaraktivitet över lag i samhället, enligt en färsk studie av den marockanska miljörörelsens villkor.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Samhällskritiska romaner med politisk tendens har av tradition en stark ställning i den marockanska litteraturen på arabiska. Det är därför kanske inte så konstigt, att när miljöproblem och miljökonflikter som aspekter av sociala frågor relaterade till rättvisa och demokrati, numera också skildras i romaner och att miljöpolitiken därmed fått hemort i fiktionen.
En fantasirik, finurlig och grymt underhållande bok i denna genre är Av trä och lera (Min khashab wa-ṭīn, 2021) av Muḥammad al-Ashꟲarī / Mohammed Achaari (f.1951), som har kampen för en hotad skog som övergripande ämne.
Romanen handlar om motståndet mot skövlingen av en unik skog belägen mellan städerna Rabat och Kenitra vid Atlantkusten. I början av 1900-talet ansågs denna skog, Maamora-skogen, representera världen största sammanhängande bestånd av korkek. Men idag är den reducerad till en bråkdel av sin forna storlek och existensen hotad av illegal avverkning, träkolstillverkning, överbetning, vägbyggen, urban expansion, okontrollerad camping, dränering av vattenresurserna med mera. Skogen täcker, i fläckar, ett område som sträcker sig 35 kilometer från norr till söder och 65 kilometer från väst till öst. Korkek är fortfarande det viktigaste trädslaget, men beståndet innehåller också planteringar av eukalyptus, tall och akacia. Både floran och faunan är rik, och marockanska miljöaktivister är sedan länge engagerade för bevarandet. Protesterna mot förstörelsen av ekosystemet är pågående och kontinuerliga.
Huvudperson i romanen är Ibrahim, en man i sena fyrtioårsåldern med en framgångsrik karriär i bankvärlden bakom sig. En dag beslutar han sig för att ”hoppa av” från finansvärlden och söka ett annat, enklare liv i naturen: att byta materialismen mot idealismen. Inspirerad av en artikel i Le Monde om utrotningen av pollinerare världen runt, bestämmer sig Ibrahim för att bli biodlare. Han köper ett stycke mark i Maamora-skogen utanför Rabat, där han så småningom också bygger ett hus med traditionella metoder, av lertegel, vassmattor och trä, och gräver en brunn där han kan höra rösten av ”Moder Jord” som han föreställer sig det.
Skogens djur spelar en viktig roll i berättelsen, igelkottarna framför allt som är antropomorfa. När Ibrahim en dag upptäcker en skadad igelkott vid sidan av vägen sätter detta i gång en kedja av händelser som slutligen leder till en total metamorfos av honom själv, och i slutet av romanen förvandlas han till en igelkott: flykten från civilisationen och uppgåendet i naturen får här sitt ultimata resultat.
Men dessförinnan räddar Ibrahim den skadade igelkotten och tar djuret till en veterinär i staden, Brigitte, och mötet med henne leder till en romans och äktenskap. Paret flyttar ut i skogen tillsammans och blir miljöaktivister. De dokumenterar illegal avverkning, markstölder, bruk av giftiga bekämpningsmedel och andra miljöbrott, organiserar protester via Facebook och väcker opinion, uppvaktar lokalpolitiker och gör anmälningar till myndigheterna.
De utforskar också skogens historia och ”väsen”, gör långa vandringar genom landskapet, kramar träden, helgar tystnadenoch lär sig långsamt förstå insekternas, fåglarnas och växternas språk. Lerhuset får mytologiska dimensioner och Ibrahim blir alltmer andlig och sufisk, en Noa-figur som tar hand om de vilda djuren som vore de tama. Även utrotade djur som hjortar och vildhästar samlas i hans trädgård, i fredlig samexistens med vargar och rävar. Men Ibrahim är inte troende i religiös mening: ”det enda han tror på är att lyssna till naturen, och det enda han begär är att lyssna till sin egen kropp”. Att äta hälsosamt, gärna biodynamiska grönsaker, är en aspekt av denna eko–filosofi.
Ursprungsbefolkningen i området är amazigher av olika stammar och klaner. Ibrahim kommer från en av dem, uppväxt under fattiga förhållanden i en slum. Han är närmast besatt av stammarnas historia och relation till centralmakten – sultanerna fordom i Meknes, myndigheterna i Rabat i modern tid – liksom av deras plats i skogen. Detta intresse delar han med sin vän Sulayman, som är lektor i filosofi och som också har en märklig personlig historia som han försöker utforska: vem var hans far egentligen? Sulayman växte upp i ett tältläger tillsammans med en traumatiserad, mentalsjuk mor som aldrig berättade sanningen för honom.
Mysteriet med den okände fadern är en av många gåtor i berättelsen. De sociala orättvisorna inom amazighernas stamhierarki och armodet bland folk i gemen gestaltas i vännernas uppväxthistorier, som interfolieras med skogens historia. Avskogningen är till stor del kopplad till fattigdomen som driver människorna att missbruka naturens resurser. Miljöproblemen är djupast sett en social fråga: fattiga bönder och herdar hugger inte ner skogen för att bli rika utan för att överleva, förklarar en vis man bland amazigherna.
Berättelsen är komplex och mångbottnad. En bit in gör igelkottarna uppror. Den skadade igelkott som Ibrahim och Brigitte räddat, Yansi (”igelkott” på amazighernas språk), rymmer från dem och slår sig ner i ett köpcentrum, där han upplever en inre transformation:
”Skogen var så djupt förankrad i hans kropp att den var som en kroppsdel bland de andra och inte en yttervärld: den lösa sandjorden och den hårda röda jorden, doumpalmen, nejlikan, eken och korkeken, akacian, mimosan, kaktusen, björnbärssnåren och grobladen, alla dessa beståndsdelar och fler därtill var mer än bara ett ”yttre” som han trängde ut i från hålan som han grävt i den hårda marken under sandlagret, ja, de var som olika inre stämningar. Och sålunda hann Yansi knappt ta sina första steg över golvläggningen och vandra in mellan avdelningarna och hyllorna i köpcentret förrän han kände en våldsam rörelse gå genom kroppen, som om fruktansvärda skalv, bränder och störtfloder inträffat i den samtidigt och försökt rycka upp skogen ur hans själ med rötterna på ett oåterkalleligt vis, då det var det enda sättet att göra honom redo för ett annat slags liv.” (s. 60)
Förstörelsen av djurens naturliga habitat leder så småningom till att fler och fler igelkottar migrerar till städerna: Marocko upplever en igelkottinvasion. Här tar historien ytterligare en fantastisk vändning när igelkottarna muterar och får nya karaktärsdrag. Den magisk-realistiska romanen lånar drag av djurfabelns allegoriska dubbeltydigheter. Från en skygg och tyst varelse förvandlas igelkotten till ett aggressivt och högljutt djur. De skriker och väsnas som i protest, de förlorar sin respekt för människor och blir fientliga, de utvecklas till ett skadedjur, stjäl mat, bits och blockerar trafiken. På teve talar predikanter om att jordens undergång är nära, med hänvisning till Koranens vers 27:82 där ett av den yttersta tidens tecken är att Gud då ska ”låta en varelse inifrån jorden stiga fram”. Rykten uppstår om flygande igelkottar och igelkottar som bor i lägenhet och tittar på teve. Brigitte för sin del menar att det är naturen som slår tillbaka för att rätta till en mänsklig störning av miljön.
Ska vi tolka igelkottarna som symboler för Marockos subalterna? De fattiga som invaderar städerna och stör de rika? I bokens sista del blir den politiska kritiken tydligare. Staten reagerar. Ibrahim förs bort av okända män och försvinner. Han isoleras i en cell på okänd plats. Där tillbringar han ett år utan kontakt med omvärlden och utsätts för hårda förhör. Han förstår att han har varit övervakad. Samtidigt sköljer en våg av arresteringar genom samhället i stort som drabbar människorättsaktivister, bloggare och journalister. En advokat förklarar att även om Ibrahim inte gjort sig skyldig till något olagligt utan bara odlat bin, så tycker inte myndigheterna om ”poetiska uppror” som att hoppa av sin karriär och följa den gröna vågen; det kanske funkar i Sverige, säger hon, men här i landet måste man stanna på sin plats, även om man hamnat i en återvändsgränd.
Ibrahim får till slut ett ultimatum: om han vill bli fri måste han återgå till sitt gamla liv på banken, gå tillbaka till sin tidigare hustru, och återvända till sitt forna hem i staden, glömma trä och lera! Dessutom måste han samarbeta med myndigheterna och ta reda på de subversiva igelkottarnas gömställen och krav, och förhandla med dem för att rädda landet eftersom han tydligen förstår deras språk, deklarerar förhörsledaren. Men tack vare ett magiskt förvandlingsnummer lyckas Ibrahim fly dilemmat och pånyttfödd som igelkott vandrar han bort mot horisonten tillsammans med Yansi i romanens slutscen.
Författaren Mohammed Achaari delar själv många av huvudpersonens erfarenheter, bland annat den politiske fångens. I början av 1980-talet fängslades han för sin politiska aktivitet under kung Hassan den andres brutala repression av all opposition i landet. Senare, efter återupprättandet av demokratin, blev han parlamentariker för ett socialistparti, och under åren 1998–2007 tjänstgjorde han som kulturminister i olika regeringskonstellationer. Achaari har därtill en lång bana som journalist och redaktör bakom sig och var ordförande för Marockos författarförbund 1989–1996. Man får anta att hans skildring av de sociala villkoren och det politiska klimatet i landet är initierad.
Han debuterade som poet 1978 och har publicerat tio diktsamlingar. Första romanen kom 1996 och internationell uppmärksamhet nådde han med ”Bågen och fjärilen” (al-Qaws wa-l-farāsha, 2010) som vann det Internationella Priset för Arabisk Fiktion (IPAF) år 2011. För den som vill bekanta sig med Mohammed Achaaris sofistikerade arabiska prosa i översättning är det tillsvidare detta verk som gäller i olika översättningar.
Flera teman ur ”Av trä och lera” återfinns också i denna tidigare roman, som oliktänkandets psykologi, amazighernas förtryckta historia och kultur, den utbredda korruptionen och hoten mot miljön, men här är det den islamistiska vågen som står för intrigen.
- Klicka här för att läsa om den uppmärksammade nederländska boken Oroppa där ett offer från Hassans II:s tortyrkammare tvingas möta sin torterare i det land där hon fått asyl
- Klicka här för att läsa fler texter om litteratur från arabvärlden