I den mycket uppmärksammade romanen Oroppa (”Europa”) har den kvinnliga konstnären Salomé funnit en fristad i Nederländerna, från fängelse och tortyr i Marocko under kung Hassan II:s tid. Men i Amsterdam finns nu också torteraren och bödeln, som ingenting ångrar. En roman som påminner om grunderna för asylrätten och om att det inte ens i Europa går så lätt för en flykting att lämna allting bakom sig och helt börja om.
En av fjolårets stora litterära händelser i Nederländerna var romandebuten Oroppa av den marockansk-nederländska författaren Safae el Khannoussi. Till vardags arbetar hon vid Amsterdams universitet med en avhandling om fängelsesystem och nedmonteringen av fängelser i Marocko, Algeriet och Tunisien efter slaveriets avskaffande. En del av hennes forskning rör också de många åren av förtryck under Hassan II:s tid som kung av Marocko 1961–1999, vilket också är ett av romanens nyckelteman.
Oroppa, som är den nordafrikanska arabiskans namn på Europa, är en mycket skickligt komponerad roman av en författare som både narrativt och språkligt spänner bågen hårt. Den börjar en iskall oktoberdag i Amsterdam några år in på vårt millenium. Kapitelrubriken ”den som inte är borta” slår an tonen för historien om den judisk-marockanska konstnären Salomé Abergel, född Salma Abergel, som plötsligt lämnat sitt hem. Ingen vet var hon befinner sig, men ändå är hon inte borta. Det finns alltför många som har kopplingar till henne för att hon helt ska kunna försvinna och hon är högst närvarande i deras minnen och samtal. Dessutom har romanens prolog i en magiskt realistisk scen antytt att hon kanske fortfarande lever.
Men tillbaka till den där iskalla oktoberdagen i stadsdelen Rivierenbuurt. Där möter vi den unga Hind al Arain – vid sidan av Salomé den viktigaste personen i romanens stora galleri av mer eller mindre vinddrivna gestalter – då hon ska gå på sitt pass i Hbib Lebyads kebabservering. Han känner Salomé och erbjuder Hind att flytta in i hennes hus för att det inte ska stå övergivet. Hon låter sig övertalas och flyttar in i huset, vars källare visar sig innehålla en samling värdefulla tavlor med motiv som ger henne problem med nattsömnen. Uppenbarligen har ägarinnan varit igenom saker som inte alltid kan uttryckas i ord och som bättre återges i bild.
Både prologen och romanens inledning återges av en berättarröst vars identitet förblir okänd men som underbygger textens polyfoni tillsammans med alla berättelserna och de ”Skräckens dagböcker” som Hind hittar i Salomés hus. Också dessa anteckningar bidrar med bitar till det stora pusslet och knyter mot slutet samman flera av romanens trådar. Det är okänt vem som skrev dem, men det är inte Salomé och läsare får själv gissa vem det är som läser dem och återger innehållet.
Det kan vara någon i den halvvärld där Hind rör sig. Hennes stamlokus är Rainblow City, en lokal coffeshop som är mötesplatsen för en brokig skara av studenter, langare, hemtjänstpersonal och dagdrivare, tragiska, roliga och oförutsägbara typer som nästan alla har invandrat till Nederländerna. I en svensk miljö hade det kanske talats om utanförskap. För Hind är livet på Rainblow City en tillvaro i ”det tjugoförsta arrondissementet”, en fantasidimension bortom verklighetens tjugo arrondissement i Paris och platsen där allt kan hända. El Khannoussi har i intervjuer talat om sin fascination för barer och krogar som platser där Ödet skapar oväntade möten och händelser. När korken sitter löst i flaskan och även andra berusningsmedel står till buds, kommer samtalen igång, berättelserna börjar flöda och det oväntade inträffar.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Oroppa är en sant egensinnig roman som delvis kan jämföras med Salman Rushdies eller Zadie Smiths böcker, men i ett verk med ett så brett människomyller som här kan det knappast förvåna att psykologin får stå tillbaka. Det är i stället genom berättelserna som karaktärerna mejslas fram. Alltihop bygger alltså på språklig förmedling och på författarens egen lust till språket – och Safae el Khannoussi behärskar nederländska och konsten att spänna den till dess yttersta gräns.
Men det är inte något givet för alla som kommit till Europa och som främst upplevt livets baksidor här. Före romanens prolog finns två citat som emblematiskt sammanfattar dessa erfarenheter – det första av den jugoslaviske författaren Danilo Kiš, som vistades många år i Frankrike: ”Men en dag togs jag ifrån min mor och då började egentligen mitt hundliv. (Det ordet får ni inte missuppfatta, jag klagar inte över mitt liv. Jag menar bara: mitt liv.)” – det andra av Osip Mandelstam: ”Vi fick inte lära oss att tala, bara att mumla – och endast genom att lyssna till det växande oljudet från tiden och blekta av skummet ovanpå dess våg lärde vi oss ett språk.”
Och i alla dessa hundliv pratas och pratas det, folk far mellan städer och länder, samtidigt som tidsplanen överlagrar varandra ända till en punkt där romanen med ett skickligt dramaturgisk drag räddas från att gå överstyr. Dess andra del, ”den pissande pilgrimen”, är omvänt en mycket fokuserad historia om torteraren och bödeln Yousef Slaoui, som verkat i det fruktade fängelsesystemet under Hassan II:s regim. Därmed hamnar också ”blyåren”, som detta nationella trauma ofta kallas, i centrum för romanen. Slutligen emigrerade Slaoui till Nederländerna, där han nu svårt sjuk, inkontinent och plågad av mardrömmar om sina år i förtryckets tjänst långsamt tynar bort. Trots sin skröplighet ångrar han ändå ingenting, utan hävdar stolt att han bidrog till framväxten av en ny och lycklig epok i landets historia.
När han oväntat får syn på Salomé i Amsterdam väcks minnen till liv hos honom som ger läsaren en klarare bild av hennes historia och knyter ihop många av romanens lösa trådar. Salomé har börjat ett nytt liv i Europa trots sina trauman från det förflutna. Som ung matematikstudent greps hon, anklagad för marxistiska sympatier, och sattes mot sitt nekande i fängelse 1977–1982, utsattes för tortyr av bland andra Slaoui och födde en son i fängelset. Till sist släpptes hon på villkor att hon lämnade Marocko och tog sig då via Frankrike till Nederländerna.
Kapitlet om Slaoui skiljer sig litterärt från det tidigare anekdotiska anslaget genom att texten här övergår i en rak och realistisk återgivning av blyårens obarmhärtiga förtryck, allt med en politisk skärpa som gör romanen till ett skarpt inlägg i en pågående debatt, som här:
De plockade upp oss från gatan, hemma eller på våra hemliga adresser, stoppade oss i en cell med tiotals andra. Ibland blev man genast förhörd, ibland fick man vänta i dagar. De hängde oss uppochned, sargade oss med glödande cigaretter, tänger, yxor, hammare. (…) De urinerade över oss, klädde av oss och lät oss sova i iskyla, de fäste kablar vid våra fingertoppar och genitalier och släppte på tillräckligt många volt för att göra oss galna för alltid.
Men Oroppa är inte någon standardiserad traumahistoria utan mer komplex än så. Efter kapitlet om Marocko är vi åter i ett Europa där det inte går att lämna allting bakom sig och helt börja om. Utan att avslöja för mycket knyts kappsäcken Oroppa samman genom nio nedslag i Skräckens dagböcker. Europa kan vara räddningen men också en grym kontinent som dömer migranten till självförakt.
Ändå finns det inte mycket plats för modlöshet. Eller som en arbetslös algerisk brevbärare sammanfattar saken där han sitter vid bardisken på café Le Souterrain i Paris: ”Skål för Oroppa! Vilket stället att gå vilse på. Och förresten kan ni dra åt helvete allihop!” För somliga blir trotset den givna hållningen mot ett hopplöst läge. Safae el Khannoussi tar tjuren vid hornen genom att i en mästerlig roman visa en väg framåt med hjälp av nya berättelser.
- Klicka här för att läsa Tommy Andersson om ytterligare en kvinnlig författare från Nederländarna, Marieke Lucas Rijneveld, och romanen De avond is ongemak (Obehaget om kvällarna)
- Två andra böcker som tar upp 1970-talets Marocko:
