När Fan blir gammal lär han bli religiös. Gäller det också upplysningstänkandets moderna härförare Jürgen Habermas?
75 år gammal gick han 2004 i dialog med kardinalen Joseph Ratzinger, ett drygt år senare vald till påve.
Svaret är nej, eller möjligen nja. Habermas beskriver sig själv som ”religiöst omusikalisk”. Han hävdar bestämt att varken demokratin eller de mänskliga rättigheterna behöver någon yttersta metafysisk motivering eller ”förpolitisk” grundval. Legitimiteten och sin normativa kraft får de istället ur sina egna traditioner och procedurer. Men i ett ”postsekulärt” samhälle måste alla medborgare ge sig i kast med frågan om upplysningens gränser.
Liksom den åldrande Kant anvisar Habermas en plats för religiösa övertygelser också i en förnuftig värld och vill försöka befria och till ett sekulärt språk översätta ”religiöst inkapslade meningspotentialer”. Denna hållning är inte ny. Den har kunnat urskiljas som marginalmarkeringar genom hela författarskapet.
Diskussionen mellan de båda väckte avsevärd uppmärksamhet när den ägde rum och boken är högst läsvärd.