Det verkar vara i tidskrifter som det sker just nu. Åtminstone i Sverige. Jag sitter och läser i Subalterns senaste nummer om messianism. Här har man för första gången översatt en text av den judiske filosofen Jacob Taubes (1923-1987) till svenska: ”Messianismens pris”. Dessutom introduceras Taubes av Mårten Björk i en utmärkt essä med rubriken ”’Det måste ske från andra sidan’: Jacob Taubes och västerlandets eskatologi”.
Själv kom jag i kontakt med Taubes tack vare hans Paulusbok – en serie föreläsningar han höll på den evangeliska Heidelberg-akademin strax före sin död och senare utgivna av Aleida och Jan Assmann – Die politische Theologie des Paulus.
Om Taubes Paulusbok finns mycket att säga: att den bryter med den linje i förhållande till den kristna kyrkan som Martin Buber valt (Jesus ja men Paulus nej); att dess Paulus blir en snarast revolutionär Paulus och att det här finns en hel del kopplingar till protestantiska Paulustolkare som Karl Barth; att Taubes tolkar Paulus i konversation med Thomas Hobbes, Walter Benjamin, Carl Schmitt och andra ur den moderna politiska filosofin; att Taubes bok föregriper Giorgio Agambens senare kommentar till Romarbrevet, Il tempo che resta.
Paulus blir hos Taubes, för att använda ett ord som Taubes inte använder, en av de första anarkisterna genom att inte erkänna någon absolut jordisk arche, en term som betyder ursprung, begynnelse, auktoritet.
Men min poäng här är inte att lyfta fram varför Taubes Paulustolkning är så intressant. Snarare frågar jag mig varför denna djupt europeiska och internationellt vitala diskussion om messianism, Paulus och politisk filosofi och teologi har så svårt att finna fram till de svenska bokförlagen?
Messianism och eskatologi är, inte oväntat med tanke på det samtida kulturella och finansiella läget, språk som förmår analysera betydligt mer djupgående kriser än den vi är inne i nu, men varför är det så sällsynt med att låta denna diskussion illustrera och analysera vad som pågår?
Sagt ännu mer generellt: Varför satsar de svenska bokförlagen så litet på kvalificerad facklitteratur? Det omedelbara svaret är givetvis att den inte går ihop sig. Men då förstår jag inte varför små förlag som Symposion, Daidalos, Glänta, Thales med flera ändå lyckas hålla ljuset brinnande för ett slags facklitteratur vars betydelse inte räknas i tryckt och såld upplaga.
Så tack gode Gud för de smala tidsskrifterna. Förutom om Taubes innehåller Subaltern 1 (2009) bland annat en essä om den franske kompositören Olivier Messiaen av Niklas Rådström, en annan essä om messianism hos Maimonides och Lévinas av min teologkollega Jayne Svenungsson samt poesi av Elisabeth Hjorth.
Men inte heller tidskrifterna får leva i fred. Svenungsson, Hjorth och jag var till för någon månad sedan medarbetare i den i mitt tycke utmärkta kulturskriften på kristen ekumenisk grund Trots allt. En tidskrift som innehåller samtal om tro, musik, litteratur och social debatt sammanställd av den drivne redaktören Magnus Sundell. Trots allt har under många år plågats av vikande (eller är det kanske ej stigande?) prenumerationer.
Till sist ville förlaget Berling media inte vara med och betala underskottet. Begripligt men fatalt. I en tid när Bonniers öppnar ett eget livsåskådningsförlag och flera koncerner nosar på tidskriftsmarknaden lägger alltså det svenskkyrkligt ägda Berling media ner Trots allt. Tidigare har Svenska kyrkan lagt ned Tro och tanke, Social debatt och Vår lösen. Man väljer att backa in i framtiden och uppvisar en häpnadsväckande intellektuell resignation.
Man får väl helt enkelt hålla med Jacob Taubes: ”Det måste ske från andra sidan”. För Taubes handlade det om att leva ett liv som inte lever efter världens bud. På ett litet mer jordisk nivå får det bli ett intellektuellt liv som inte lever efter de stora förlagens och mediekoncernernas bud utan som väntar på ”en ny värld och en ny himmel”. Subaltern hör alla gånger till denna nya värld och den nya himlen.