Med stigande sommartemperaturer mattas inte de ständigt pågående diskussionerna om finlandssvenskhetens framtid. Tvärtemot. Veckan före midsommar toppade den största finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet framsidan med ”Svenskfinland – ett smältande isberg?” Rubriken associerade till den ofta använda metaforen om finlandssvenskarna som den uppfräschande, men försvinnande isbiten i den finländska drinken. Sakta men säkert löses den lilla iskuben upp i sina konturer och förlorar till sist helt sin identitet nersänkt i drinkbasen.
Temperaturhöjningen i debattklimatet är denna gång inte ett snabbt passerande högtryck. Den lokala finlandssvenska uppvärmningen har pågått under en längre tid. För drygt ett år sedan grundades den finlandssvenska tankesmedjan Magma, som efter en tumultartad inledning med avhopp och uppskruvade initiativ, nu har etablerat sig i den finländska offentligheten.
Magma finansieras av ett antal väl etablerade finlandssvenska stiftelser och organisationer, eller det så kallade finlandssvenska kapitalet. Magmas tillblivelse är dels en följd av att det varit för lågt i tak inom det Svenska Folkpartiet (SFP) i diskussionerna om alternativa finlandssvenska framtider och dels ett antal – för finlandssvenska förhållanden – eldfängda och polariserande inlägg om svenskans framtid. Dessa har även väckt genklang och mött starka reaktioner i den finska offentligheten.
Den intensifierade debatten kan ses i ljuset av ett antal parallella skeenden i Finland, som på olika sätt påverkar finlandssvenskheten. Svenskans attraktionskraft bland de finskspråkiga och därmed stödet för bevarandet av det svenska språket i Finland är ett återkommande tema. Svenska inte längre är ett obligatoriskt ämne i de nationella studentskrivningarna och 30 procent av de finskspråkiga ungdomarna väljer numera bort ”tvångs”svenskan.
Är detta början till slutet för svenskan som Finlands andra officiella språk och som en del av den finländska identiteten? Pessimisterna svarar onekligen ja och menar att obligatoriet bör återinföras, medan andra pekar på en opinionsundersökning (Taloustutkimus 2008) som visar på att två av tre av de tillfrågade ansåg Finland har nytta av sin tvåspråkighet (67 procent). Dessutom menade 60 procent att svenska ska vara ett obligatoriskt språk i skolan, 85 procent ansåg att ledande politiker bör kunna svenska och att tjänstemän bör avlägga det svenska språkprovet.
En andra ödesfråga är sammanhållna svenska regioner, vilka kan garantera svensk offentlig service. En omhuldad tanke i den finlandssvenska debatten är att svenskans ställning i Finland kräver både enspråkiga lösningar och miljöer där svenskan utgör majoritetsspråket. Vid tvåspråkiga lösningar tar ”finskan över” hävdas det.
I den pågående finländska förvaltningsreformen där kartorna för bland annat sjukhusområden görs om har Österbotten framför allt stått i rampljuset: ”Finlandssvenskhetens kärnområde” hotas av dränering såväl söderut som norrut och en försvagning av ”centralorten” Vasa. De svenska sydösterbottniska kommunerna söker samarbete med det finska sydösterbotten, medan den finlandssvenska norra utposten Karleby söker sig mot Uleåborg. Språk står mot effektiv och nära sjukvård. Lokalpatriotism och kommunal missunsamhet är även givna ingredienser i denna pardans. Även i Nyland står kommuner där svenskan är majoritetsspråk inför utmaningar vid kommunala sammanslagningar.
Den allt starkare ryska närvaron i form av rysk invandring och ett intensifierat utbyte med Ryssland tvingar finlandssvenskheten att hantera och motivera sin särskilda status i Finland. De ryskspråkiga utgör idag den tredje största minoritetsgruppen i Finland. Förutom nästan 50.000 finländska medborgare som har ryska som modersmål finns det även ett stort antal ryska medborgare bosatta i Finland (Finska Statistikcentralen 2008).
Ryska intresseföreningar yrkar på att ryskan i likhet med samiskan ska erkännas som ett minoritetsspråk i Finland i syfte att erhålla offentlig service (skola, vård, osv). Trots att de ryskspråkiga inte krävt samma status för ryska som den svenskan har, utgör andelen ryskspråkiga en utmaning för hur finlandssvenskheten framdeles kan motivera sin särställning i jämförelse med nyare etniska och språkliga minoriteter.
Historieskrivningen och den finländska identiteten är givna utgångspunkter i en sådan diskussion. Utmaningen består i att övertyga om att svenskan är en given aspekt av det finländska och att det svenska språkets ställning och den finlandssvenska kulturen är gemensam angelägenhet och rikedom för hela Finland. Och varför inte också för Sverige? Vad vore den svenska kulturen utan det finlandssvenska? Det finns inte en rad om svenskans ställning i Finland i den färska svenska kulturutredningen.
Finlandssvenskarna är i internationell jämförelse en unik språklig minoritetsgrupp. Den definieras inte konstitutionellt som en minoritet då svenskan är ett av Finlands två officiella språk. Med tanke på att andelen svenskspråkiga invånare utgör 5,4 procent av den totala befolkningen 2008 (6,3 procent 1980) är detta anmärkningsvärt. Finlandssvenskarna identifierar sig med Finland, och inte med Sverige (tänk bara på landskamperna i ishockey).
Många minoriteter i Europa har en större lojalitet till sina språkliga moderländer, den ungerska minoriteten är ett exempel. Finlandssvenskarna är även en resursstark grupp i det finländska samhället – politiskt, ekonomiskt och socialt. Finlandssvenskarna är socialt, ekonomiskt och kulturellt sett en heterogen grupp av adel, hög- och lågborgerlighet, samt en tidigare mer omfattande bonde– och arbetarbefolkning. De har däremot varit enade politiskt: Flertalet har röstat på det svenska folkpartiet SFP, som har haft att härbärgera konservatism, religiositet, socialliberalism och frihetlighet under ett och samma tak.
Trots att det under perioder gnisslat rejält har språkgemenskapen alltid kunnat samla sig trots oenighet i sakfrågemässiga frågor. Senast i samband med valet till Europaparlamentet då prognoserna visade att SFP skulle förlora sitt enda mandat i EU-parlamentet. Att Sannfinländarnas partiledare och EU-valets röstmagnet Timo Soini i sin valkampanj utmålade finlandssvenskarna som en priviligerad minoritet och krävde en avsvenskning av Finland bidrog till den finlandssvenska kraftsamlingen.
Finlandssvenskarna är ett exempel på ett framgångsrikt konstruerad ”föreställd” gemenskap för att parafrasera nationalismforskaren Benedict Anderson. För mer än ett drygt sekel tillbaka sedan skulle få ha beskrivit sig som finlandssvenskar, men idag är det en given självidentifikation. Däremot är finlandssvenskheten idag en identitet med allt större komplexitet av överlappande språkliga och sociala mönster av en- två- och flerspråklighet.
Utmaningen – för Magma och andra – är att fånga och agera på denna föränderlighet. Debatten handlar både om innehållet i det finlandssvenska och medlen för att bevara och stöda denna identitet. Magma har ett givet uppdrag: Att vara fräck, förutsättningslös och uppnosig i den annars något stillastående finlandssvenska ankdammen. Annars kanske det finlandssvenska isberget alltmer börjar likna Muminvärldens Mårran, som i sin självpåtagna ensamhet och självömkan skrämmer bort alla andra?