Vem dödade Dag Hammarskjöld?

omslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits om Hammarskjöld sedan dess, senast och kanske bäst av Mats Svegfors, men gåtan tycks tätna i takt med att allt fler fakta läggs på bordet.

FN-mannen Brian Urquhart som samarbetade nära Hammarskjöld har inte mycket att säga om själva flygolyckan på slutsidorna i sin stora biografi om honom som kom för snart fyrtio år sedan. Då hade mytbildningen varit igång redan länge, särskilt tog den fart efter den postuma publiceringen av ”Vägmärken”.

Olof Lagercrantz långa recension i Dagens Nyheter den 18 oktober 1963 var mera positiv än ”Hr Hammarskjöld festtalar”, hans osignerade och ganska hånfulla ledare sex år tidigare när Dag Hammarskjöld hade hållit tal i Svenska Akademin. Men som väntat var Lagercrantz inte okritisk heller i fråga om vägmärkena, och han sparade inte på sin cynism när han drog parallellen mellan Generalsekreteraren och Kristus:

”När Hammarskjöld dog användes särskilt i vårt land många patetiska ord. En helgongloria målades. Kors restes. Allt detta var, visar det sig nu, helt i Dag Hammarskjölds egen anda. Han önskade se sitt liv i detta ljus. Enligt min mening var det en förirring, en tragisk sammanblandning av yttre och inre. Jag tror att det var lyckligt att Hammarskjöld fick dö innan Kristus-drömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten (…) Men det hindrar inte att hans öde griper.”

Vägmärken” kom i Leif Sjöbergs och W. H. Audens översättning året efter, som ”Markings”. Den trycktes i stora upplagor av Faber & Faber i London och Alfred A. Knopf i New York. Det är den svenska bok som hittills oftast dyker upp på book fairs i engelsktalande länder, samman med Axel Munthes ”The Story of San Michele” (fast snart dränkt av floden av bättre begagnade Marianne Fredriksson, Kerstin Ekman, Liza Marklund, Stieg Larsson, Henning Mankell, Jan Guillou, osv. på engelska – vår andes stämma i världen).

Auden avslutade sitt långa förord med vackra lovord: ”the conviction when one has finished it, that one has had the privilege of being in contact with a great, good, and lovable man.” Hagiografierna haglade i takt med de inte särskilt smakliga spekulationerna att Hammarskjöld själv hade förutsett och förutsagt sin död. Att den skulle vara följdriktig försökte man bevisa genom att ta fasta på de många offertankarna i hans anteckningar.

omslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln (Adlibris, 94 kr)

Den nyktra Susan Williams, Senior Research Fellow på Institute of Commonwealth Studies vid University College London som skrivit flera böcker om Afrika och om 1900-talets storpolitiska maktförskjutningar, håller huvudet kallt i sin nya bok ”Who Killed Hammarskjöld?” (Hurst & Company, London) när hon försöker rensa upp i den täta och vildvuxna djungelfloran av myter, rykten och teorier kring den principfaste och gentemot stormakternas påtryckningar kompromisslöse Hammarskjölds död även om hon efter sin energiska och faktatäta genomgång inte lyckas räta ut sin boktitels frågetecken.

Hon är mycket väl insatt i afrikanska angelägenheter, särskilt för perioden för 1950-och 1960-talens frigörelser och senare självständighet, och hon har en oförvillad blick för de forna kolonialmakternas ekonomiska intressen av att behålla greppet, som redan underrubriken på hennes bok antyder: ”The UN, the Cold War and White Supremacy in Africa”.

Hon har bragt samman en sky av vittnen i denna mycket detaljerade och mycket välskrivna redogörelse som håller en klok och skeptisk distans till de överflödande konspirationsteorierna. Det handlar dels om hur Transairs DC 6 B plan, det som kallades Albertina, störtade under inflygning till Ndola kort före midnatt den 18 september 1961, dels om vem som kunde tänkas ha politiska och ekonomiska intressen av att Generalsekreteraren försvann.

Det är en mycket spännande genomgång även om ens intresse mattas mot slutet när hon kommer in på gåtfulla fotokopior av dokument från SAIMR, uttytt South African Institute for Maritime Research, en av de många ljusskygga organisationer som florerade vid den tiden. Dokumenten kanske var äkta men kan likaväl ha varit förfalskade. Trådarna är trassliga i denna härva, de falska villospåren många Jag har också lite svårt för att hon genomgående är på förnamnsbasis med sitt föremål även om det är mera praktiskt med tre än tolv bokstäver – han var säkert inte Dag med särskilt många i levande livet. Susan Williams har varit i kontakt med en mängd av dem som kände och samarbetade med honom, en av dem Sture Linnér som skulle varit med på planet men som steg av just före avfärd från Leopoldville.

Honom träffade Susan Williams flera gånger under sina undersökningar, ”tall and handsome and supremely chivalrous; though now in his 90s, it seems to me that no man could show greater pleasure in the company of women.” När hon lyckats få fram ännu ett intressant dokument vill hon visa det för honom men samma dag drabbas han av en hjärtattack på en gata i Stockholm, faller samman och dör. Så fick inte heller han tid och tillfälle att förklara senare, vilket hon beklagar i sitt förord: ”I feel very sad that I was not able to share the finished work with Sture Linnér before his death in 2010”.

Hon har grävt djupt i arkiv på tre kontinenter, och på hennes inledande fyra sidors Acknowledgements trängs en uppsjö av namn på institutioner, arkiv, bibliotek och uppgiftslämnare. Bland annat har hon granskat innehållet i Hammarskjölds plånbok som finns på KB i Stockholm, och hon har träffat många märkliga figurer som kunde varit kolleger till James Bond (Ian Fleming skrev typiskt nog en bok om afrikansk diamantsmuggling vid den här tiden) eller platsat i John Le Carrés spionböcker.

Hennes kompakta faktaanhopning, full av akademisk akribi så långt jag kan bedöma, är värdig en Research Fellow på UCL. Den lättas upp av hennes journalistiska vinjetter där hon förklarar var och när hon fått sina uppgifter, bland annat på klubbar i London, under möten i New York och Stockholm och på plats i dagens Zambia där Hammarskjöld är en hjälte.

Boken summerar snabbt bakgrunden till Hammarskjölds sista resa. Kongo blev självständigt från Belgien 1960 med Patrice Lumumba som demokratiskt vald ledare. På andra håll såg man rött, skällde honom för kommunist och fruktade att Sovjet snabbt skulle fylla ut det maktvakuum som uppstått när Belgien drog sig tillbaka (det är ironiskt att den hetsige Krustjov samtidigt dundrade mot Hammarskjöld i FN). Nästan genast bröt sig Katanga-provinsen ur, under Moïse Tshombe som kanske var den som låg bakom mordet på Lumumba kort tid senare. Utländska gruvbolag hade fortsatt starka ekonomiska intressen i denna mest mineralrika del av Kongo. FN drogs in i konflikten, strider blossade upp, och en irländsk FN-kontingent togs till fånga efter att Conor Cruise O´Brien på eget bevåg och utan att informera Hammarskjöld satt igång ett misslyckat angrepp på utbrytarna i Katanga.

Generalsekreteraren var på väg till ett medlingsmöte med Tshombe när planet störtade. På officiellt håll hävdade man att piloten hållit för låg höjd vid inflygningen, en teori som framför allt de rhodesiska medlemmarna av det första undersökningsteamet stod bakom. Så gjorde också diplomaten Bengt Rösiö, i en senare summering.

Många ansåg och anser att det tvärtom var fråga om sabotage. Susan Williams anför en lång rad vittnesmål från folk som sett ett starkt ljussken och hört explosioner, och från andra ögonvittnen som iakttagit ett par Land Rovers som snabbt tog sig till nedslagsplatsen och bättrade på elden. Av de omkomnas kroppar var det bara Hammarskjölds som var nästan oskadd, och det finns uppgifter om fotografier där man ser ett kulhål på hans hals som senare retuscherats bort.

Dessutom har hon lyckats få fram folk som lyssnat på radiotrafiken den kvällen, och citerar en lång redogörelse från en belgisk pilot som skulle ha skjutit ner Albertina av misstag. Avsikten var att genom varningsskott få planet att ändra kurs för att tvinga Hammarskjöld till ett övertalningsmöte innan han träffade Tshombe.

bild

Dag Hammarskjöld i Elisabethville, 1960. (Foto: UN/DPI)

Men det som så mycket annat är kanske bara avancerad desinformation. Frågetecknen står fortfarande som spön i backen och är lika krokiga trots Susan Williams skarpa spårsinne. Hon förhåller sig föredömligt balanserad om än inte neutral till och med när hon redogör för det förakt för FN och dess chef som florerade på många håll.

Det gällde inte minst i belgiska och engelska koloniala kretsar, som hos Lord Alport, High Commissioner i Salisbury. Hammarskjöld var hatad bland annat av Rhodesias rasistiske premiärminister Sir Roy Welenski, nära vän med Sydafrikas Verwoerd, liksom av hårdföra franska och belgiska legoknektar som gjort sig grova pengar på strider och på vapensmuggling. Susan Williams redogör också för dubbelmoral, tvekan och tvehågsenhet i engelska regeringen under konflikten i Kongo. Om man tillåtit tre jaktplan som FN fått löfte om från Etiopien att passera luftrummet över Rhodesia så hade utgången mycket väl kunnat bli en annan, och Hammarskjöld och de andra ombord på Albertina ha varit i livet –planen släpptes fram först fem dagar efter hans och de andra femtons död.

Och CIAs roll i sammanhanget tycks också ha varit mångtydigt dunkel och skum, även om J. F. Kennedy ett halvår efter dödsstörtningen kallade till sig Sture Linnér till Oval Office i Vita Huset och uppmanade honom att fullfölja de riktlinjer som Dag Hammarskjöld dragit upp för FN. JFK var minst lika erkännsam som W. H. Auden: ”I realise now that in comparison to him, I am a small man. He was the greatest statesman of our century.

Kanske är det, som Susan Williams förordar på sina slutsidor, nu tid för en ny opartisk internationell undersökning, förslagsvis driven av FN:

”A fresh inquiry (…) would be of significance not just to Sweden, but to all the countries for which, and in which, Dag worked as Secretary-General. It would be the first public inquiry into Hammarskjöld´s death to take place in the post-colonial period, since Zambia threw off the yoke of white supremacy.”

Ivo Holmqvist

________________

– Se en video från Youtube här:

Kommentera: