Merete Mazzarella fortsätter att på Dixikon introducera finlandssvenska författare, som trots framgångar i Finland av någon anledning inte uppmärksammas här. Till dem hör också Sofia Parland, som debuterade som 17-åring med romanen Skrivet på revbenen, belönad med den finlandssvenska rundradions litteraturpris.
Sofia Parland har jag bara sett en enda gång, men situationen kändes symbolisk. Det var vid en förlagsfest, jag var redan på väg hem när hon kom, vi talade inte med varandra men jag tänkte: Förlagets äldsta aktiva författare är på väg bort, den yngsta är på väg in.
Hon är född i Helsingfors, hon har dubbelt medborgarskap, hon är både finländare och ryss, hon har en rysk far och en finländsk mor och har vuxit upp i både Sankt Petersburg och Finland. Genom sin mor är hon befryndad med flera finlandssvenska kulturpersonligheter från de senaste tvåhundra åren: självaste nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, psykiatern och memoarförfattaren Oscar Parland och hans bror poeten och romanförfattaren Henry Parland som dog bara 22 år gammal men som idag framstår som en av modernismens mest lyskraftiga gestalter och – på 2000-talet – hennes moster, Stella Parland, teatervetare och underfundig poet, som också hon dog i förtid.
Sofia Parland är väl medveten om detta arv, hon anspelar flitigt på det, hon framhäver gärna sin egen brådmogenhet, med Edith Södergran tycks hon vara beredd att säga: “Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Hon berättar till exempel att hon under sin förskoletid fick lyssna när hennes pappa läste högt ur sin studielitteratur vilket gjorde att hon vid skolstaren var inställd snarare på att få lära sig relativitetsteorin än på att tvingas rita bokstaven A.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Att kunna känna sig hemma i två länder var en självklarhet för henne ända fram till Rysslands invasionskrig mot Ukraina, ett krig som satte hela hennes värld i gungning. Att resa mellan Helsingfors och Petersburg hade varit enkelt: tåget med det glada namnet Allegro tog tre timmar från den ena staden till den andra. Men nu ställdes tågen in och i Finland, där ryssofobin alltid funnits under ytan, tedde sig det dubbla medborgarskapet med ens suspekt, ordet “ryssjävel” hängde i luften.
Sin nya vilsenhet och sin stora förtvivlan över kriget fick Sofia Parland utlopp för genom att börja skriva texter som är en blandning av minnen, reflektioner och återspeglingar av ett psykiskt illamående, ett emotionellt kaos. De blev till krönikor i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet och väckte genast stor uppmärksamhet genom sin intensitet och sin stilistiska egensinnighet. I omarbetad form ingår en del av dem i den bok Parland som sjuttonåring debuterade med, Skrivet på revbenen, som förutom kortprosa också innehåller dikter och som tilldelades den finlandssvenska rundradions litteraturpris med motiveringen:
“Med besvärande tydlighet skildrar Sofia Parland hur hon upplever den värld den unga generationen ska ta över. Hennes penna är väl vässad både i uttryckssätt och innehåll. Sofia Parland berör med belästa blinkningar till andra pärlor, men hennes egen röst och stil är unik. Hennes texter är angelägna och aktuella, tankeväckande och till och med smärtsamma. Parland skriver skarpt och rått om hur krig kan påverka människans inre och yttre värld. Att läsa boken är en nästintill utomkroppslig upplevelse – den sätter sig djupt och får en att ifrågasätta det vi tror oss veta om identitetsskapande och om att höra hemma någonstans.”
Jag håller med om det mesta, men inte om att upplevelsen av texterna skulle vara utomkroppslig. Snarare är upplevelsen intensivt kroppslig, smärtan är också fysisk, de stilistiska experimenten går inte ut på att skriva “vackert”, här har vi en författare som vill skriva djärvt, för att inte säga brutalt, hon vill, heter det, “skriva rakt på revbenen och bryta dem ett efter ett med min ovässade penna.”
Boken rymmer mycket. Den handlar om barndomsminnen, om hur hon som sjuåring i skola 86 förväntades dricka svart kaffe och bekantade sig med vardagsfascismen genom en lärare som röt mera än hon pratade. Och om hur hon 2014 lär sig ordet “annektering” och var Krim finns på kartan. Men framförallt är den ett sorgearbete och det i flera bemärkelser. Den handlar om kriget, den handlar om förlusten av en miljö och saknaden efter Petersburg finns där hela tiden. Parland kan till och med sakna bakgården till familjens bostadshus som visade sig vara en massgrav ur vilken det så småningom grävdes upp 255 skallar och tusentals ben.
Den handlar också om förlusten av en vänkrets som hon känner att hon svikit: “Nu ser jag dem på bild efter bild bli insläpade i omärkta polisbilar av ansiktslösa militärpoliser. Ivägskickade till fronten eller straffkolonier. Jag sörjer dem som döda”. Hennes egna villkor är mycket annorlunda: “I Helsingfors är det enkelt att demonstrera, min enda oro är att mina fötter blir lite kalla.” Men framförallt sörjer hon en särskilt nära kvinnlig vän, en annan Sofia som också hon var en skrivande människa och som dog under pandemin. Det är henne boken är tillägnad, texterna är ”osända brev”.
I sorgen blir den självsäkra unga poeten en sårbar vilsen tjej som lämnar ut sig – eller fantiserar om att lämna ut sig – åt unga män som inte vill henne väl. De avsnitten är plågsamma att läsa:
“Hans lekfulla knuffar lämnar blåmärken på din sköra hud och du känner hatet genom knogarna. Himlen svajar ovanför dig, du kan inte röra dig, du ligger där på marken och tänker att det inte spelar någon roll, egentligen. Det är ju bara smärta, trots allt. Kanske du förtjänar det. För alternativet är så mycket mer skrämmande.
Han måste ju sluta slå dig , i något skede.
Men det gör han inte. Våldet är mekaniskt.
Der finns bara självhat som skyddsmekanism mot ondska.
Han skriver på dina revben ordlös text av uppriven hud, blåmärken, skrapsår och blod.”
Men det finns också glimtar av en självironi som man gärna sett mera av, som när hon med rinnande tårar och flagnande mascara förtvivlad ringer på sin bästa manliga väns dörr :
“Och den dagen kanske du tänker att livet är lite som en film trots allt, det finns något så perfekt med hur det mjuka ljuset från dörröppningen lyser upp dig, du skulle vara så tragisk och vacker om du inte lipat så mycket.”
Till de partier jag själv särskilt fastnat för hör skildringarna av de resor som hon i sin rot- och rastlöshet företar sig, framförallt hennes möten med unga ryska desertörer i Tbilisi som hänger med varandra, följer med nyheterna, dricker öl men inte känner sig välkomna nånstans, inte har något meningsfullt att ta sig för, inte kan föreställa sig sin framtid. Här har Sofia Parland släppt självupptagenheten, här är hon uppmärksam reporter. Här finns kanske möjligheter för henne att bredda sitt register.
Men Finlands östgräns är stängd. Den som vill till Ryssland får ta sig till Estland och köa upp till åtta eller tio timmar för att gå över bron i Narva. Och för Sofia Parland vore det farligt att göra det – åtminstone nu, efter att hennes bok kommit ut.
- Klicka här för att läsa om fler finlandssvenska författare