Seniorenkino

Av MARGARETA FLYGT

Vad händer när min generation – den som aldrig vill bli riktigt vuxen – plötsligt har föräldrar som har fräckheten att åldras? Skickar vi dem till äldreboenden och låtsas som ingenting? Eller låter vi dem flytta hem till oss, som tidigare generationer? Hur mycket kan vi anpassa vår vardag efter dem – och hur mycket vill de anpassa sig till oss?

Vi lär oss redan på förskolan att vi är ansvariga för vår egen lycka. Det sätts upp utvecklingsplaner som följer oss genom skolgång och in i arbetslivet. Vi är vår egen lyckas smed i det nyliberala samhället – synd om dem som inte hänger med. För vad händer när vi nått till vägs ände och det inte finns någon utveckling längre?

Inom äldreomsorgen är Tyskland redan framme, dit Sverige är på väg. Staten lämnar allt större ansvar till familj och närstående att ta hand om sina anhöriga.

Medan vi i Sverige bara kallar eftermiddagsföreställningar med anpassat ljud och billigare biljetter för pensionärsbio, finns det i Tyskland redan så många filmer om äldres livsval och passion att de fått en egen genre: ”Seniorenkino”.

Doris Dörrie, som på 80-talet hade sitt genombrott med komedin Männer, visade i ”Kirschblüten Hanami” hur drömmar är viktiga att få förverkligas även efter att en partner dött. I ”Wolke 9” av Andreas Dresen förälskar sig en sextioårig kvinna, som lever i ett vardagligt men lite trist äktenskap, i en 80 årig man. Passion övermannar henne som i vilken Hollywoodrulle som helst. Men kärleksscenerna känns naknare – det här hade kunnat vara på riktigt.

Leander Haußmann, en shootingstar inom tysk film och teater, har gjort en remake av komedin ”Dinosaurier”. Och nu har ”Die Satte Farbe vor Schwarz” av Sophie Heldman med Senta Berger och Bruno Ganz haft premiär. Den handlar om ett par som varit lyckliga i 50 år, men som i och med åldrandet ifrågasätter sin relation och viljan dela sitt liv i åldrandet.

Uppenbarligen är ungdomskulten något vi inte orkar leva upp till, för filmer om gamla tilltalar många. Det angår alla som inte vill krossas av perfektionism, utan vill se verkliga människor.

I en tid då tillbakablickar är sällsynta och det sparas in på historieundervisning, visar filmerna att det är just parens historia som gör dem intressanta, visserligen med mindre vackra årsringar, men de har något att berätta. Det är den som ger färg åt karaktärerna, istället för att vara ytliga, släta kopior av mediala ideal. Lustigt nog hoppar filmskaparna ofta över medelåldern. Nu kan vi se 20-åringars kärleksvåndor och hoppar sedan raskt till pensionärsåldern. Vanligt vuxna får vi sällan vara på duken.

Den medelåldrande generationen till dagens gamla är kanske ännu inte beredda att flytta ihop till ett generationsboende – men uppenbarligen att göra konst av problematiken. Vi får en ny bild av vad som väntar de flesta.

För egentligen är det åldrandet som har förändrats mycket mer än den annars i medierna så hypade ungdomen.

_______________

– Se en trailer för filmen här:

Kommentera: