I Homeros Iliaden, det stora eposet om kriget och om alla dess hjältar och offer, finns också andra, mindre namnkunniga personer, vars öden hos Homeros ofta får bara några rader. Stina Barchan har läst tre nyare, engelska omdiktningar av Iliaden, där författarna istället lyfter fram de många annars bortglömda döda och de båda kvinnorna Chryseis och Briseis – krigsbyten hos grekerna – och som berättar kriget ur Patroklos perspektiv.
Krig och sjukdom har alltid varit akuta hot mot mänskligheten. Inte konstigt då att båda förekommer som centrala teman redan i Iliaden och att denna livsfarliga kombination leder till att en väldig massa människoliv förgås runt Trojas eller Ilions höga stadsmurar.
I sitt diktverk Memorial lyfter poeten Alice Oswald (2011) fram flera av de män som blev krigets offer, men vars individuella öden annars helt överskuggats av Akilles och Hektors. Här återfinns de som dog för att berättelsen om det Trojanska kriget skulle kunna bli till, allt från välkända hjältar till okända soldater, slavar och tjänare. De åtta första sidorna i Memorial utgörs av listor med namn på de omkomna: Protesilaos, Echepolos, Elefenor, Simoeisios, Levkos, och så vidare. Hektors namn kommer sist på listan. På de återstående åttio sidorna berättar hon om deras liv, men framförallt om deras våldsamma död:
Brave HYPSENOR the stump of whose hand
Lies somewhere on the battlefield
He was the son of Dolopion the river-priest
Now he belongs to a great red emptiness
/…/
Another man springing into his chariot
Felt a blow on his shoulder and dropped
Like a leaf from a topmost twig
His name was IPHINOUS
/…/
And HECTOR died like everyone else
He was in charge of the Trojans
But a spear found out the little patch of white
Between his collarbone and his throat
Just exactly where a man’s soul sits
Waiting for the mouth to open
He always knew it would happen
Oswalds epos är ett poetiskt minnesmärke där den enskilde individens namn får allmänmänskliga dimensioner. Den död som drabbar Hypsenor, Ifinoos och Hektor är också den död som drabbat miljontals andra människor under alla de krig som härjat genom mänsklighetens historia. I krig som i sjukdom är den enskildes öde också ett gemensamt och delat öde. Memorial kämpar med att lyfta fram individer, ge dem liv och kontur, samtidigt som själva myckenheten namn understryker de fasansfulla omständigheterna kring deras död.
Säkert är det också därför många moderna minnesmärken består av just namnlistor. I Menen-porten vid byn Ypres i Belgien, till exempel, står namnen på de 54.389 soldater från Storbritannien och Samväldet som stupade i de närliggande skyttegravarna före den 16 augusti 1917 men aldrig fick någon grav. När det inte fanns mer plats på monumentets väggar byggdes ytterligare ett monument, Tyne Cot, där ytterligare 34.959 namn finns inristade.
I samband med hundraårsminnet av första världskrigets slut, 2018, sattes också Memorial upp som pjäs på The Barbican i London. De män som dog i skyttegravarna dog lika våldsamt som sina tretusenåriga kamrater runt Trojas stadsmurar. Namn efter namn, liv efter liv, död efter död. Till sist återstår bara poesin, bekräftelsen av konstens betydelse för mänsklighetens minne och överlevnad.
Om döden i Memorial drabbar männen i krig på slagfältet, brutalt och realistiskt, har de stridande akajerna (grekerna) i inledningen av Homeros version av Iliaden istället drabbats av pesten. Sjukdomen tjänar därmed som upptakt till eposet, låt vara att det bara skildrar några veckor mot slutet av det Trojanska kriget, ett blodbad som egentligen lär ha pågått i tio år. Men det är först när pesten slår till och hotar grekerna, som Gudinnan åkallas och den daktyliska hexametern drar igång (”Sjung, o Gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles…”).
Bakgrunden till Akilles kända vrede – som sedan följer med genom hela Iliaden tills Akilles slutligen dödar Hektor – var ett bråk om två kvinnor, Chryseis och Briseis, vars öden länge fått stå tillbaka för de mer namnkunniga manliga hjältarna. De hade båda tagits som krigsbyten och sexslavar av grekerna, och kan ses som arketyper för kvinnors lidande och vanmakt i alla krig.
Så menar i alla fall den engelska författaren Pat Barker, som har väckt Chryseis och Briseis öden till liv i sin roman The Silence of the Girls från 2018 (nyss utkommen på svenska som Flickornas Tystnad). Lika med Oswald läser Barker Iliaden ur ett annat perspektiv än det vanliga och plockar fram det i eposet som hon tycker blivit förbisett. I Oswalds fall de anonyma döda; i Barkers kvinnorna utan röst.
Chryseis och Briseis hade båda tagits som krigsbyten av Akilles. Eftersom Chryseis var dotter till en kung, tillföll hon Agamemnon, medan Akilles behöll Briseis. När Chryseis far vädjare till Agamemnon att lämna tillbaka hans dotter, vägrar Agamemnon att släppa iväg henne. Fadern, som är en av Apollons högt uppsatta präster, förmår då guden att straffa Agamemnon och hans armé genom att sända pesten över dem:
“Snart regnade Apollons pilar tätt och snabbt över lägret. Sjukstugan fylldes av män som vred och vände sig i svettiga lakan /…/ Mot slutet av första veckan var det så många som dog att det inte längre gick att hedra de döda med högtidliga begravningsritualer. Istället bars kropparna /…/ ner till en ödslig del av stranden där man snabbt och i all tysthet gjorde sig av med dem.”
Det kommer ändå att ta Agamemnon tio dagar att ge med sig. Under tiden dör män som flugor i lägret. När mantalet är oroväckande lågt tar Agamemnon till sist sitt förnuft till fånga och skickar tillbaka Chryseis till sin far, men fordrar istället att få Briseis av Akilles. Agamemnon har som grekernas högste befälhavare rätten på sin sida, men det utlöser Akilles famösa raseriutbrott och långvariga krigsvägran, vilket oundvikligen försvagar grekernas armé ytterligare. Bortrövandet av de båda kvinnorna blir därmed den egentliga orsaken till att pesten härjar i Iliadens inledning.
En annan gestalt i Iliaden som framträder i ny dager i Barkers bok är Patroklos, som är Akilles nära vän. Till skillnad från alla andra män runt Briseis, porträtteras han som omtänksam, och ser henne inte som en kropp och slav, utan som en människa och person. I Madeline Millers version av Iliaden, Song of Achilles från 2011, berättas det Trojanska kriget till och med ur Patroklos perspektiv. Millers utgångspunkt är att Patroklos och Akilles var älskare. Deras kärlek är otvetydigt stark och mäktig. Miller placerar Patroklos i sjukstugan där han arbetar tillsammans med Briseis med att binda om sår och koka ihop salvor och mediciner och börjar sin berättelse vid krigets början (alltså långt innan Iliaden tar vid) och genom stridens upp- och nedgångar. Medan Akilles är ute och rövar och slåss, som vore det vilket jobb som helst, oroar sig Patroklos, förmanar och pysslar om. Han vet att Akilles snart kommer att dö, att hans dagar är räknade, eftersom han valt ett kort liv mot att bli ihågkommen och hyllad i tusentals år därefter. Men det blir ändå Patroklos som ska dö först, inte Akilles.
När Akilles surar och krigsvägrar efter att Agamemnon tagit Briseis ifrån honom, ser Patroklos de skadade komma in i horder till sjukstugan. Utan Akilles på slagfältet får trojanerna överhanden och grekerna lider stora nederlag. Till slut lyckas Patroklos övertyga Akilles att låna honom hans rusning och ger sig ut på fältet. Trojanerna ska tro att Akilles gett sig in i striden igen och göra reträtt. Det fungerar ända tills Hektor dyker upp och dödar den han tror är Akilles.
Akilles blir utom sig av sorg:
“A scream comes, tearing its way out. And then another, and another. He seizes his hair in his hands and yanks it from his head. Golden strands fall on to the bloody corpse. Patroclus, he says, Patroclus. Patroclus. Over and over until it is sound only.”
Patroklos, Patroklos. Att iterera hans namn om och om igen är Akilles desperata försöka att ge liv åt den döda kroppen. Ironin är naturligtvis att samtidigt som Achilles är gudomligt bra på att ta liv, är han fullkomligt oförmögen att ge livet åter.
Men Miller låter Patroklos fortsätta berätta också efter sin död, inte bara om Akilles sorg, utan också om hans vrede, hämnd och död: Achilles dödar Hektor medan Apollon låter en av Paris pilar döda Akilles. Även om Homeros Iliad tar slut redan vid Hektors död och begravning (och fortsättningen berättas i Odysséen), så stannar ingen av Barker eller Miller upp där.
Patroklos får fortsätta berätta. Så länge han inte är begraven, tvingas han vandra runt som en osalig ande i väntan på att till sist få jordfästas tillsammans med sin Akilles. Men när denne är död, och monumentet rests över hans kropp, finns Patroklos namn inte med på gravstenen:
“ACHILLES, it reads. It will stand for him, and speak to all who pass: he lived and died, and lives again in memory.”
Patroklos tvingas till en långtråkig tillvaro utmed floden Styx strandkant. Utan namn, inget minne. För i det antika Grekland fick de döda sin odödlighet genom att man mindes och vördade dem, det var så de fick ett liv efter detta i Hades. “Begrav oss!”, utropar Patroklos desperat, “and mark our names above. Let us be free.”
Till slut låter Miller Akilles mor, nymfen Thetis, rista dit också Patroklos namn, så han kan komma över floden Styx och ansluta sig till sin älskade Akilles. Få ro, helt enkelt:
“ ‘I have done it’, she says. At first I do not understand. But then I see the tomb, and the marks she has made on the stone. ACHILLES, it reads. And beside it, PATROCLUS.
‘Go’, she says. ‘He waits for you.”
Men inget av detta kan vi läsa om i Homeros Iliaden. I Millers version ogillar Patroklos att slåss (han är till och med ganska dålig på det) och tar hellre hand om de skadade än ger sig ut på slagfältet. Också Akilles får här en mänskligare dimension: en man som kan älska, tveka, drömma och leva ett ganska vanligt liv. Millers Iliad skiljer sig därmed radikalt från den Homeriska versionen. Hon tar också fasta på hur viktiga begravningsritualerna var för antikens greker för att vörda och minnas de döda och försäkra dem den vila de förtjänat.
Den största gravplatsen i Iliaden är naturligtvis Troja självt. Liken av män låg tätt runt dess murar och, när staden väl fallit, också på dess gator och torg. I kaoset hann man inte med att begrava och rista in namn på monument och stenar. Hela horder av män dömdes därmed att för evigt vandra i limbo utmed floden Styx stränder. Sörjande kvinnor och barn togs till fånga och delades ut som slavar när staden föll, precis som Chryseis och Briseis några månader tidigare.
Därefter tog myten och berättelsen om kriget sin början, det omtalades, förhärligades, tills historien nådde någon skrivkunnig, kanske flera hundra år senare, och kanske hette denne någon Homeros. Också frågorna om det Trojanska kriget alls hänt och om dess hjältar verkligen funnits, förefaller förbli obesvarade. Det som kvarstår är eposet i alla dess former som med varje ny version förankras än djupare i vårt kulturella minne.
- Alice Oswald berättar om och läser ur sin Memorial: