Inte minst efter kommunismens och murens fall har utvecklingen mot demokrati, men också mot sekulära och rationella värderingar och mot tankar på självförverkligande snarare än på det enbart livsuppehållande ansetts inte bara nödvändig och omöjlig att hejda, utan också entydig och global. Men även om det vore önskvärt – stämmer det? Går det att föreskriva vissa, universella värderingar och göra andra förgripliga? Stefan Hedlund resonerar i frågan med utgångspunkt bl.a. i undersökningar från World Values Survey.
Europeisk politik har under efterkrigstiden kommit att bli allt tydligare förankrad i projektioner av nobla värderingar. Problemet med denna allt hårdare inriktning på moraliserande identitetspolitik ligger i att det rör sig om i grunden normativa utsagor om hur världen borde se ut.
Listan är lika lång som den är välmenande – alltifrån FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, till Helsingforsöverenskommelsen, Europafördraget och Maastrichtfördraget. Verkligheten förblir dock i många delar av världen väsentligen annorlunda än i de stolta visionerna.
Trots tal om globalisering och förment universella värderingar visar entydiga forskningsresultat, från exempelvis det globala intervjuprojektet World Values Survey, att kulturella skillnader mellan länder, mellan regioner, mellan religioner och även inom stater inte bara är betydande. De uppvisar också betydande resistens mot försök till förändring.
Videon från WVS här ovan redovisar på den sk Inglehart–Welzel-kartan (där traditionella värderingar står mot rationella/sekulära på den ena axeln och ”överlevnadsvärderingar” står mot självförverkligande på den andra) att resultaten från årliga undersökningar inte ger vid handen att den tänkta utvecklingen uppåt och åt höger varit entydig, dvs att det inte finns någon tydlig konvergens i riktning mot universella värderingar, varmed i grunden avses västerländska värderingar.1
Dessa insikter till trots har europeisk politik under det senaste decenniet fått allt starkare moraliserande inslag. Länder som kommit på kant med EU-kommissionen i Bryssel anklagas allt oftare och i allt skarpare ordalag för att inte leva upp till grundläggande deklarationer om ”europeiska värderingar”.
Dylika brännmärkningar motiveras av att de som blivit medlemmar av EU har skrivit under på att bekänna sig till de gemensamma värderingarna, och att implementera dessa i nationell politik. Problemet med denna hållning ligger i att den vägrar erkänna att nya medlemsländer för att vinna medlemskap i EU avkrävdes åtaganden de skulle komma att finna allt svårare att leva upp till.
Utvidgningen av det europeiska samarbetet var lovvärd så länge det rörde sig om en intressegemenskap kring fri handel, där det fanns uppenbara gemensamma vinster. Att skapa en fördjupad union baserad på förment värdegemenskap innebar något väsentligen annorlunda. Framgång definieras nu inte längre av att förverkliga gemensamma intressen utan av att nya medlemmar skall förmås att omfatta de gamlas värderingar.
Dagens verklighet visar föga förvånande på divergens snarare än på konvergens, på allt större skillnader mellan EU:s medlemsstater i just grundläggande värderingar – alltifrån synen på korruption och rättsstatlighet, till acceptans av auktoritära regimer och syn på främlingar, i synnerhet muslimer. Det finns mycket goda förklaringar till detta, förklaringar som är väl belagda i samhällsvetenskaplig forskning.
Varje samhälle är för sin fortlevnad beroende av en uppsättning gemensamma värderingar, som definierar vilka vi är. Ju större kretsen av medlemmar blir, desto större blir emellertid också risken att grundläggande skiljaktigheter i kulturella traditioner kommer upp till ytan. Normativa utsagor om hur världen borde se ut bidrar då främst till att kasta ljus över bestående skiljaktigheter.
I sin mycket uppmärksammade bok Making Democracy Work visar den amerikanske forskaren Robert Putnam hur successiva italienska regeringar har misslyckats med att utjämna ekonomisk utveckling mellan nord och syd. Konsekvenserna av att två fundamentalt skiljaktiga kulturgemenskaper har tvingats samman i en stat manifesteras i en utvecklingshämmande ”kriminell kapitalism” som generar fattigdom i syd och en dynamisk ”social marknadsekonomi” som genererar välstånd i nord.
Så snart vi inser att skiljelinjen mellan nord och syd i Italien har varit stabil under sekler, kan vi också börja förstå varför det europeiska projektets grundläggande föreställning om sammanhållning via en uppsättning gemensamma ”europeiska” värderingar skulle komma att fungera som ett slags Prokrustesbädd. I stället för en gränslös intressegemenskap kring fri handel, som kunde inkluderat både Ryssland, Ukraina och Turkiet, har vi så fått en allt mer konfliktfylld process av exkluderande av dem som inte har ”rätt” värderingar.
Den djupt rotade västerländska föreställningen om konvergens i riktning mot universella värderingar, varmed i grunden avses västerländska värderingar, bottnar inte bara i tesen om att alla människor är lika, vilket ånyo är en normativ utsaga.
Från den franske upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseau har vi också fått en obändig tro på att människan i urtillståndet var god, och att det var den därpå följande ”civilisationen” som var av ondo. Även om han själv aldrig myntade begreppet ”den ädle vilden”, har just denna tankefigur legat till grund för många politiska uppmaningar om att vända ”åter till naturen”.
Det finns idag betydande enighet kring att Rousseau hade fel, att ”civilisation” inte är problemet utan snarare dess lösning. Anledningen hänger samman med den i särklass viktigaste anledningen till att samhällen bildas, nämligen behovet av att enas kring en uppsättning gemensamma regler för hantering av konflikter.
I sitt klassiska verk Leviathan skildrar den engelske sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes orsakerna till det han kallar ett ”allas krig mot alla”: ”Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över.”
I sitt stora verk om den politiska ordningens uppkomst, The Origins of Political Order, inleder den amerikanske forskaren Francis Fukuyama med en lång betraktelse över hur arkeologisk forskning lyckats dokumentera att människor alltsedan urtiden har varit aggressiva och inriktade på kamp med andra.
Det huvudsakliga syftet med bildande av samhällen kan mot denna bakgrund tolkas som att skapa gemensamma normer för att reglera människans fallenhet att ta till våld.
Det första steget på denna väg låg i att utveckla informella normer, vars efterlevnad upprätthölls av sociala sanktioner. Problemet med denna lösning ligger i att samhällen som bärs upp av nära sociala relationer inte kan realisera det Adam Smith, i sitt storverk The Wealth of Nations, definierade som den verkliga drivkraften i ekonomisk utveckling – nämligen en expansion av marknaden.
Verklig ekonomisk utveckling kunde ta fart först då informella normer kodifierades i formella regler, vilka kunde upprätthållas av rättslig reglering från statens eller furstens sida. Dessa insikter utgör själva kärnan i den moderna institutionella teoribildning som främst förknippas med nobelpristagaren i nationalekonomi Douglass North. Budskapet är att de grundläggande värderingar som förknippats med just den västerländska liberala ordningen skapar starkare samhällen och mer dynamiska ekonomier.
Det kan mot denna bakgrund te sig frestande att tro att rationellt uppträdande skulle stödja en utveckling i riktning mot den västerländska samhällsmodellen. Anledningen till att så inte sker kan bara förklaras mot bakgrund av den underliggande normbildningens trögrörlighet.
Aktivistisk politik kan förvisso nå framgångar i att ändra den offentliga normbildningen, men det finns inga garantier för att detta också skall påverka hur individer internaliserar denna process i sin privata normbildning, något North kallar mental re-description. Och om normbildningen inte ändras kan nya regelverk inte fungera.
Som nobelpristagaren i nationalekonomi Oliver Williamson har understrukit ändras de grundläggande moraliska normer som definierar vilka vi är med glaciärens hastighet, om de alls ändras. Exempel sträcker sig från hederskultur och vendetta, till synen på kvinnligt förvärvsarbete och tilltron till att ”starka män” skall lösa de uppgifter den västerländska traditionen överlåter åt stat och samhälle.
Här finns betydande implikationer även för svensk debatt om migration och integration. Forskningen är också mycket klar i att individer som migrerar tar med sig sin kultur, alltså sina grundläggande moraliska normer. Invandring av stora grupper individer från exempelvis Somalia innebär därmed enligt detta synsätt de facto att en del av det somaliska samhället transplanteras till svenska förorter, samtidigt som trögrörlig normbildning innebär mycket dåliga möjligheter till integration i det svenska samhället. Att projicera normativa utsagor om hur världen borde se ut skulle då även i detta avseende endast bidra till ökad förvirring.
– Se en intervju med Inglehart här: