När girigheten gjordes till dygd
Adam Smith utan moral

Stefan Hedlund om hur Adam Smith, som inte bara var den moderna marknadsekonomins fader utan i sin Theory of Moral Sentiments också en moralfilosof som såg farorna med ett ohämmat egenintresse, nu felaktigt kommit att åberopas som grund för avregleringar av finansmarknaden och för en ekonomism utan skrupler.
 

Tilltron till egenintresset som ekonomisk drivkraft utgör en av nationalekonomins bärande principer. Om individer inte hade drivits av en önskan om att få mer av det goda hade någon marknadsekonomi inte varit möjlig. Samtidigt finns här uppenbara risker att ett ohämmat egenintresse omöjliggör den välfärdsökning som bör följa av fria byten. Det finns en lång rad exempel på för kollektivet direkt patologiska former av handlanden som förblir fullt ut förenliga med individuell nyttomaximering.

Stöld är ju faktiskt en vinstmaximerande ekonomisk transaktion, driven av en önskan om att få mera. Så även slaveri och människohandel. Ekonomisk teori hanterar detta via det s k paretokriteriet, från den italienske ekonomen Vilfredo Pareto, som säger att en förändring är positiv endast om minst en person får det bättre utan att någon annan får det sämre. Ur ett moralfilosofiskt perspektiv är det dock betydligt mera komplicerat än så.

Varje frivillig ekonomisk transaktion innebär att det skapas ett mervärde, och fördelningen av detta mervärde parterna emellan kommer att bestämmas av relativa maktförhållanden. Denna maktfördelning kommer i sin tur att bero av faktorer som spänner från överlägsen förhandlingsskicklighet och tillgång till information, till utsatthet hos motparten och implicita hotelser om våld, fysiskt eller rättsligt.

Det sk Muir Portrait av Adam Smith
Det sk Muir Portrait av Adam Smith

Grundproblemet för all ekonomisk politik ligger i att lösa det moraliska dilemma som ligger i att individuell nyttomaximering, utan moraliska begräsningar, alltid kommer att ge företräde för handlingar som innebär att jag får det bättre även om det sker på andras bekostnad, i absolut eller relativ bemärkelse. Som nobelpristagaren i nationalekonomi, Douglass North, har uttryckt det, skulle en neoklassisk värld styrd av ohämmat egenintresse vara liktydig med en djungel.

Marknadsekonomi måste mot denna bakgrund uppfattas inte bara som ett regelverk, utan i betydligt högre grad som en kultur av normer som avgör hur individer agerar då de ställs inför möjligheter att nyttomaximera. Denna helt avgörande insikt har ofta kommit i direkt konflikt med krav på att marknader måste ”frigöras”.

Ekonomisk forskning har visat på tydliga samband mellan ekonomisk frihet och ekonomisk prestationsförmåga. Autokrati, kleptokrati och andra former av patologiska styresskick har visats vara tydligt underlägsna liberal, regelbaserad marknadsekonomi. Den nyliberala ekonomiska våg som svepte över västvärlden med början under 1980-talet hämtade sina drivkrafter från just dessa insikter.

Nobelpristagaren i nationalekonomi Milton Friedman tog tidigt ledningen i att driva teserna om avreglering och stärkande av det privata ägandet som vägen till framgång. Då Friedman blev rådgivare till Margaret Thatcher och Ronald Reagan kom dessa teorier även att omsättas i praktisk politik. Avreglering och privatisering blev till ekonomisk ortodoxi. Med kommunismens sammanbrott (i Europa) kom detta projekt att drivas in extremo.

Facit kan inte uppfattas som annat än i sanning förskräckande. I kölvattnet av den globala finanskris som bröt ut på hösten 2008 har vi fått ta del av skildringar av hur skrupelfria aktörer på avreglerade finansmarknader fullständigt skamlöst berikade sig på småsparares bekostnad. Trots att skattebetalare världen över tvingats avstå svindlande belopp för att rädda banksystem undan kollaps, har något verkligt ansvar för dessa handlingar ännu inte utkrävts. Utfallet har sammanfattats som att ”privatisera vinster och socialisera förluster”.

Videon förklarar åskådligt de sk Credit Default Swaps (CDS) och den betydelse de hade för krisen 2008-2009.

Det kanske mest absurda i denna utveckling är att avregleringens förespråkare så gärna och flitigt har hänvisat till Adam Smith, den moderna marknadsekonomins fader. Med internet behöver man numera inte ens läsa Smiths stora verk, vilket kan vara tämligen omständligt. Man kan enkelt googla ”Adam Smith quotations” och därmed uppträda som expert på hur den ”osynliga handen” garanterar att en individ som agerar för att maximera sin egen välfärd samtidigt också indirekt bidrar till att öka det gemensamma välståndet.

Det är förvisso korrekt att Smith skrev just så. Vad de nyliberala ideologerna inte varit lika förtjusta i att framhålla är att han i storverket The Wealth of Nations bara nämnde den osynliga handen en gång, och då närmast som ett litet skämt en passent. I sin egenskap av moralfilosof var han mycket väl medveten om farorna med ett ohämmat egenintresse. I sin tidigare utgivna, för de flesta tämligen okända, Theory of Moral Sentiments talade han utförligt om rättvisa och om hoten mot det mänskliga samhällets stora väv, the ”immense fabric of human society”.

Det som möjliggjort västvärldens enastående ekonomiska framgångssaga är att man lyckats kombinera frihet för egenintresset med begräsningar mot dess avarter. Rättsstaten har inte bara givit garantier för det privata ägandet, genom att sätta tydliga gränser för statens roll. Minst lika viktigt är att rättsordningen, via principen om pacta sunt servanda, tjänat som garant för att kontrakt kan uppfattas som trovärdiga. Det var just tilltron till rätten som gav upphov till fria städer, och därmed till handel och välstånd.

Anledningen till att dessa regelverk kunnat upprätthållas, trots att de begränsar den individuella friheten, är att de har internaliserats i system av moraliska och sociala normer. Medan de moraliska normerna är absoluta, och inte föränderliga på kort eller ens medellång sikt, är de sociala normerna beroende av vad andra uppfattar som acceptabelt respektive skamligt beteende. Vissa typer av individuellt lönsamma men för kollektivet skadliga transaktioner blockeras av att individer fruktar sociala bestraffningar. Marknaden förblir fri, men samtidigt begränsad av normer som styr det egna beteendet.

Det nyliberala projektets i särklass viktigaste konsekvens är att de sociala normerna har urholkats. Priset för att ”frigöra” marknadskrafterna har blivit att det som tidigare uppfattats som hänsynslöst egenintresse i ökande grad har framställts som något gott i sig. En träffsäker skildring av tidsandan under det ödesdigra 1980-talet finns i den amerikanska filmen Wall Street, där huvudpersonen helt oförblommerat förklarar att girighet är bra, Greed is Good.

Det finns goda skäl till att girighet i den kristna traditionen har brännmärkts som en av de sju dödssynderna. Denna moraliska fördömelse har under århundradena omsatts även i sociala normer, där girighet blivit skambelagd. Det är just denna normbildning som skiljer fungerande marknadsekonomi från djungeln.

Det hela vilar dock på en bräcklig grund. I takt med att egenintresset gjorts till dygd har skamstämpeln mot girighet eroderats. Det har därmed skapats allt större utrymme för ekonomiska transaktioner där den egna vinsten görs på direkt bekostnad av andra aktörer.

Den ”globaliserade” ekonomin har kommit att präglas av en explosion av spekulativa transaktioner via skatteparadis och via allt mer komplexa ”finansiella instrument” vars främsta syfte har varit att öka den egna andelen av den gemensamma kakan, även om den senare till följd av dessa handlingar krymper.

I denna video förklaras det ”finansiella instrumentet” derivat, en slags kasinoprodukt, där det inte går att bedöma den underliggande tillgångens värde och som visserligen kan ge mycket hög vinst, men där man också riskerar att förlora allt. Läs t.ex. om Deutsche Bank här.

Den främsta manifestationen av denna normförskjutning kom med Bernard Madoff, en tidigare uppburen amerikansk finansman vars kollapsade pyramidspel efterlämnade skulder på svindlande 50 miljarder dollar.

Även i Sverige, länge känt för mycket låg korruption, har antalet korruptionsaffärer vuxit kraftigt, främst inom kommunal förvaltning och offentlig upphandling. Den uppenbara anledningen är att det inte längre upplevs som lika skambelagt att uppträda bedrägligt, och då girigheten görs till dygd är rättsväsendet chanslöst. Marknadsekonomins enda verkligt effektiva polis är individernas självbehärskning. Då denna eroderas kan inga finanspoliser i världen räkna med att lyckas tygla girigheten.

Det är mycket svårt att se hur denna normförskjutning skall kunna vändas, inom överskådlig tid, och det framstår som direkt stötande att moralfilosofen Adam Smith så enkelt har kunnat tas till gisslan, för ett projekt han själv aldrig skulle kunnat acceptera.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!