Canek Sánchez Guevara, som gick bort 2015 bara fyrtio år gammal, var barnbarn inte bara till den legendariske gerillaledaren och politikern Che Guevara utan också till den kubanska ”revolutionen”. Som punkmusiker, grafisk designer, fotograf, journalist och författare till kortromanen 33 Revoluciones gick han hårt åt ett stelnat och ofritt samhällssystem, som skapar människor utan framtidshopp beredda att till och med riskera sin liv för en annan tillvaro.
Canek Sánchez Guevara – barnbarn till den legendariske gerillaledaren och politikern Che Guevara – gick knappast i sin morfars ideologiska fotspår. Efter en internationell uppväxt återvände han till Kuba i mitten av 80-talet och kritiserade därefter regimens behandling av landets kulturarbetare. Punkmusiker, grafisk designer, fotograf och journalist – Canek, som föddes 1974, blev en rastlös mångsysslare som också satte avtryck i litteraturen.
Kortromanen 33 Revoluciones (”33 revolutioner”) gavs ut postumt 2016 efter att han gått bort året dessförinnan, endast fyrtio år gammal. Den är en svidande vidräkning med ett stelnat samhällssystem i ett latinamerikanskt land som visserligen aldrig namnges, men som genom en lång rad detaljer lätt identifieras som det Kuba där författaren hade sitt ursprung.
Den centrala metaforen som används för att skildra såväl berättarens som landets stillastående och tröstlösa tillvaro är en skiva med ett hack i, som får dess innehåll att hela tiden upprepa sig. Bilden kommer dessutom till uttryck i den elegant dubbeltydiga titeln; berättelsen består av 33 kapitel – en revolutionens skiva som hakat upp sig och som samtidigt snurrar 33 varv i minuten (ordet ”revolución” betyder på spanska både ”politisk omstörtning” och ”varv”).
Romanens berättare har varit gift men bor nu ensam. Han arbetar som kontorist på ett ministerium där han fördriver tiden med att läsa Milan Kundera i smyg. I romanens inledning står han och röker en cigarett vid fönstret i sin lilla lägenhet och betraktar ”vykortet av världens undergång” – en orkan som dragit in över landet. I de följande kapitlen berättar han om sitt liv och tillvaron på ön; han går ner på strandpromenaden och dricker rom, har en sexuell förbindelse med en rysk kvinna, sjukskriver sig från jobbet och börjar fotografera saker och ting i sin omgivning. Allt på ön har reducerats till tomma ritualer, och livet är en grå anonymitet där ”ingen betyder något för någon”. Sexualiteten beskrivs visserligen som den enda utvägen ur ledan, men också den framstår i det långa loppet som en serie torftiga upprepningar.
Det är ett litterärt dilemma att skildra, ja rent av nöta in, ledan och gråheten – utan att prosan blir grå och likgiltig. Det finns stunder under läsningen av Sánchez Gueveras roman då jag tänker att hans prosa är alltför monoton, samtidigt som jag förstår att det är just detta tillstånd han vill fånga. Ändå längtar jag tidvis efter brytpunkter, variationer, överraskningar. Därmed inte sagt att det inte finns en framåtrörelse i romanen. Den har att göra med berättarens utveckling. Redan mot slutet av sin universitetstid blev han varse hacket i skivan. Ändå gick åren då han ständigt befann sig ”inne i sagan, i organisationerna, talen, marscherna, kommittéerna och förpliktelserna”.
Men så händer något avgörande. En dag ser han människor som sjösätter en flotte för att försöka lämna landet. Han får dessutom veta att regimen har skjutit en båt i sank. Händelsen, som krävde flera människoliv, tystas ner av den politiska makten. När de anställda på hans arbetsplats sammankallas och uppmanas att rapportera allt misstänkt beteende, deklarerar han att han inte kommer att samarbeta.
Revolten resulterar i att han förlorar sitt arbete och börjar förföljas av myndigheterna. En dag ansluter han sig till en grupp människor som tänker försöka fly från ön. När de kommit en bit ut till havs med flotten blåser det upp till orkan och på romanens sista sidor börjar man ana att flykten kanske inte kommer att lyckas. Den skickligt tecknade cirkelrörelsen mellan de båda orkanerna i romanens inledning och avslutning säger en hel del om författarens känsla för dramaturgi och komposition.
Överhuvudtaget är 33 Revoluciones en välskriven och stramt sammansatt berättelse. Förvisso hade den kanske kommit ännu bättre till sin rätt i en samling noveller, där den mycket väl skulle kunna utgöra det starkaste kortet. Men den är ändå en värdig litterär avslutning på Canek Sánchez Guevaras egensinniga och mångsidigt konstnärliga bana.
- Ett samtal (textat på engelska) mellan Guevara och Roberto Zavala – pappa till ett av 49 innebrända dagisbarn i Hermosillo, Sonora i Mexiko – om kampen mot korruption och systemets alla orättvisor och ofriheter, som påminnelse också om några av de grundläggande, men i diskussionen idag ofta osynliga, orsakerna till dagens flyktingkris