Neoreaktionär, misogyn, utan stil, deprimerad, en litterär clown och cyniker? Omdömena om Houellebecq har varit hårda, oftast fientliga. Nu ger den franska litteraturvetaren Agathe Novak-Lechevalier, expert på Balzac och artonhundratalets franska litteratur, efter en empatisk läsning av hans verk, inklusive hans lyrik, i boken Houellebecq, l’art de la consolation (”Houellebecq, konsten att trösta”) från 2018 en både berikande och delvis annorlunda bild än den gängse.
I höstas utkom den franska litteraturvetaren Agathe Novak-Lechevalier med boken Houellebecq, l’art de la consolation (”Houellebecq, konsten att trösta”) som sedan dess fått stor uppmärksamhet, vilket är glädjande med tanke på hur läsvärd den faktiskt är. Hittills har hon mest varit känd som expert på Balzac, Stendahl och fransk 1800-talslitteratur i allmänhet, men den här gången valde hon att använda sin expertis för att kunna säga något nytt och annorlunda om den franska samtidslitteraturens främsta enfant terrible.
Varje gång en ny Houellebecq ges ut blir reaktionerna likartade. Stor uppståndelse i media och recensenter som plockar fram redan välanvända etiketter i en tävling om att beskriva honom som cyniker, reaktionär, olyckskorp, litterär clown, misogyn nihilist och författare utan litterär stil. Det är beskrivningar som kan tyckas ha fog för sig, men Novak-Lechevalier vågar tänka själv och ifrågasätter den automatiserade etiketteringen. Genom en empatisk läsning av hela verket – inklusive hans lyrik – lyckas hon ge en både berikande och delvis annorlunda bild än den gängse.
I inledningen till sin bok frågar sig Novak-Lechevalier om författaren till Soumission (Underkastelse) verkligen bara kan vara en ”lärare i hopplöshet” med slafsig litterär stil som sitt mål. Hon fortsätter sedan i bokens båda huvudavdelningar med att avkoda fenomenet Houellebecq i en serie avsnitt som anknyter till de attribut som han ofta beskrivs med: ”neoreaktionär”, ”deprimerad” eller ”författare utan litterär stil”. Detta arbete fortlöper genom hela boken, som är indelad i de två större avdelningarna ”Mot strömmen” och ”Vad litteraturen förmår”, vars överskrifter träffande antyder vad som avhandlas. När boken skrevs var Soumission den senast utgivna romanen, varför årets titel Sérotonine inte alls diskuteras, men för övrigt berörs hela verket i ett systematiskt försök att rensa ut bland de klichéer och förutfattade meningar som står i vägen för texten bakom den mytiska mediebilden av författaren.
Här skulle Novak-Lechevalier ha kunnat nöja sig med att bocka av ett antal poster i katalogen över etiketter, men hennes specialisering på 1800-talet ger precis den distans till Houellebecqs författarskap som krävs för att skapa ett perspektiv som kastar nytt ljus över hans skrivande. Hon visar hur media har ägnat sig åt en överdriven demonisering av författaren och en orimlig betoning av hans förment profetiska förmåga på ett sätt som ligger i linje med en lång fransk tradition att se författaren som en figur med profetisk kraft – romanen Plateforme (Plattform) tycks vara ett förebud om det stora terrordådet på Bali 2001 och Soumission om ett islamistiskt Frankrike i en nära framtid utkom samma dag som attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo 2015.
Med utgångspunkt i denna kritiska läsning betonar Agathe Novak-Lechevalier i stället övertygande att Houellebecq återskapar en värld som är läsarens, men försedd med försiktiga glidningar som gör den lättare att läsa och begripa. Det kaos som man kan uppleva omkring sig skingras och i stället framträder tydliga linjer som främjar igenkänning. Därigenom kan läsaren bättre förstå det sociala maskineriet, känna igen sig och uppleva den känsla av tröst som åberopas i bokens titel.
Men det trösterika i dessa verk ligger inte i glömska eller försoning, utan i författarskapets ständiga kunskapssökande, och det är i det sammanhanget man bör se de olika schatteringar av vidrighet som ofta tillskrivs Houellebecq. Dessa finns i verkligheten och beror på just denna verklighet och därför får de också plats i hans böcker. Houellebecqs skrivande handlar om att bli klar över världens beskaffenhet, oavsett hur nedslående resultatet blir. Den möjliga tröst som sedan erbjuds i hans verk är inte gratis, utan kräver att läsaren kastar sina fördomar över bord och vågar lita på texten så att dess implicita skikt ska kunna uppfattas.
Här finns tydliga kopplingar till Balzac och dennes brottning med sin tids samhälle, som med sina sociala, politiska och ekonomiska omvälvningar var annorlunda men ändå slående likt vårt eget, och detta tar Novak-Lechevalier fasta på. Redan i Extension du domaine de la lutte (Konkurrens till döds) från 1994 kritiserar han de senkapitalistiska krafternas framfart med vår tids människor och samhällen – med udden klart riktad mot det eviga kravet på förändring och den känsla av osäkerhet och rädsla som blir följden av de ihållande kraven på anpassning till den ekonomiska takten. Med utgångspunkt i denna roman och andra texter visar Novak-Lechevalier hur Houellebecq, i en tid då accelerationen tycks vara det enda möjliga sättet att förhålla sig till tiden, lyfter fram litteraturen som vår enda möjlighet att bromsa tiden. Denna förmåga, tycks han mena, är litteraturens främsta funktion och en kvalitet som gör den till en konstform med potential att skapa ett långsamhetens rum bortom nuets tyranni.
En av de intressantaste saker som Novak-Lechevalier tar upp i sin bok är det poetiska draget hos Houellebecq, som funnits med sedan första stund och alltjämt spelar en stor roll för hans stil. Han debuterade ju som poet och har en relativt omfattande produktion bakom sig, även om prosan dominerar. Denna aspekt har inte fått så stor uppmärksamhet utanför de franskspråkiga sammanhangen eftersom den till stor del går förlorad i översättning. På franska spelar den desto större roll som ett stilmedel för att skapa en produktiv spänning mellan sakinnehållet och formen för det utsagda. För Novak-Lechevalier utmärks Houellebecqs författarskap av den metafysiska insikten att vi står ensamma i världen utan utsikter till undsättning, men att litteraturen – och särskilt poesin – kan axla den tröstande roll som länge spelades av den religiösa tron. En tro som Houellebecq kanske hade velat ha, men saknar. Därför visar hon hur poesin är A och O i hans verk. Den och endast den kan nämligen kompensera för den sekulära världens meningslöshet, vilket den gör genom att återge orden sin inneboende kraft och därigenom öppna våra ögon för allt det som den moderna världen stegvis har gjort outsägligt.
Därmed är vi tillbaka vid trösten i bokens titel. Agathe Novak-Lechevalier menar att Houellebecq är en författare som genom sitt skrivande egentligen eftersträvar lyckan, men att löftet om att kunna hitta en bättre värld uttöms i och med insikten om att det aldrig kan infrias. Men, påpekar hon, för att inte helt tappa hoppet kan vi enligt Houellebecq tillgripa litteraturen för att hålla oss vid liv – i trots med hans eget bonmot, ”Var inte rädd för lyckan, för den finns ändå inte”.
- Klicka här för att läsa Jacob Carlson om Houellebecqs Soumission
- Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln här för att läsa Lena Kåreland om staden Paris betydelse för Balzac själv och för hans författarskap
- Se ett videoklipp med ett samtal mellan Agathe Novak-Lechevalier och Anne-Marie Baron