Ibland får man intrycket att eftervärlden intresserar sig minst lika mycket för Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs privatliv som för deras författarskap.
Människor som inte läst en enda av deras böcker har ändå hört talas om den ”pakt” de båda ingick i början av sin bekantskap och som gick ut på att de skulle vara fria att inleda erotiska förhållanden med andra personer, vid sidan av. Enda villkoret var att de berättade för varandra om sina nya kärlekar och att de fortsatte att se sitt eget förhållande som den stora, och nödvändiga, kärleken.
Det har ibland hävdats att Sartre var den som drog mest ”nytta” av parets pakt och att Beauvoir därigenom orsakades mycken svartsjuka, trots att även hon hade flera förhållanden vid sidan av, både med kvinnor och män. Och vad män anbelangar var det inte bara den amerikanske författaren Nelson Algren utan även journalisten Claude Lanzmann. Samt Jacques-Laurent Bost, en begåvad yngling som hade Sartre som filosofilärare i gymnasiet och tidigt drogs in i ”familjen” som kretsen kring Sartre och Beauvoir brukar kallas.
En som menar att det är totalt missvisande att utmåla Sartre som paktens ”vinnare” är Simones adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir. Det gör hon i förordet till ”Correspondance croisée 1937-1940” som är en av henne redigerad utgåva av breven mellan Simone de Beauvoir och den åtta år yngre Jacques Bost. Och efter att ha plöjt denna tegelsten på nära tusen sidor är jag benägen att ge Simones adoptivdotter rätt. Beauvoirs kärlek till Bost förefaller — liksom hennes kärlek till Algren och Lanzmann — ha varit stor och djup och heller inte bara av rent sexuell natur. De var också på samma våglängd intellektuellt och trivdes mycket bra i varandras sällskap.
Därmed inte sagt att deras kärlek var okomplicerad. När de inleder sitt förhållande sommaren 1938 (i en lada under en fotvandring i Alperna!) är båda redan ”engagerade”. Beauvoir har ju sin Sartre och Bost sin Olga Kosakiewicz, en med honom jämnårig skådespelerska och f.d. elev till Simone. Det är också denna Olga som är förebild till Ivich i Sartres romansvit ”Frihetens vägar” och till ”den inbjudna” i Beauvoirs debutroman ”L’Invitée” (som för övrigt nyligen, för första gången, utkommit på svenska).
Men även om nu Sartre och Beauvoir hade som princip att vara totalt öppna och principiellt fördömde trohet och svartsjuka som borgerligt trams var Olga Kosakiewicz av annat virke. Beauvoir och Bost måste därför gå bakom ryggen på henne. Ett ganska så sjaskigt beteende, kan man tycka. Men vem är en sentida läsare att kasta första stenen mot sedan länge döda personer?
Den nu utgivna korrespondensen är, hur som helst, fascinerande att följa, dag för dag, under en tid då Europa går mot krig. Detta är dock brevskrivarna själva lyckligt ovetande om. Det är bara läsaren som har facit i hand. Och det som slår mig är Simones naivitet och tanklöshet åren före krigsutbrottet. Det gäller för övrigt även Sartre. I något mindre grad dock ”lille Bost”, eftersom han ligger i lumpen och därför, av naturliga skäl, är mer uppmärksam på det mörknande världsläget.
Att kärleksbrev från den här tiden inte innehåller detaljerade analyser av nazismens framväxt och det växande krigshotet är inget att förvånas över. Kärleksbrev har ju, först som sist, ett annat syfte. Men även när Simone någon gång berör världsläget tonar hon ner faran och intalar sig själv, och Bost, att krigsryktena säkert är överdrivna.
Hon lever sitt liv som vanligt, arbetar som gymnasielärare, är ofta ute och roar sig om kvällarna med någon av sina väninnor, skriver på det som skall bli hennes debutroman och tycks fullständigt opolitisk och sorglös. Det är hennes egen lycka som står i centrum, och så fortsätter livet även efter krigsutbrottet hösten 1939. Frankrike är då ännu inte i krig och man lever i ett slags drömlik overklighet, i väntan och ovisshet, under den period som kommit att kallas ”la drôle de guerre”, det underliga kriget, låtsaskriget, kriget som både är och icke är.
Denna bekymmerslöshet präglar även Sartre, trots att han då ligger inkallad. Simone berättar i breven till Bost om att Sartre, under en permission, sagt att han inte alls tror på ett regelrätt krig. I stället har han utvecklat en teori om det icke-krigiska kriget. En befängd idé om att, på samma sätt som motivet försvunnit från den moderna bildkonsten och melodin från musiken, så är dödandet nu på väg bort från kriget.
Jag antar att Sartre presenterade denna teori för att lugna Simone och att hon sedan, i sin tur, vidareberättade den för att göra Bost lugn. Men även om nu Sartre inte framförde dessa stolligheter på fullt allvar tycks han ha varit, i någon mening, fundamentalt optimistisk till sin läggning. Han råkade aldrig i panik utan fortsatte, även i svåra lägen som när han senare satt som krigsfånge i ett tyskt läger, att se på världen med nyfikna och intresserade ögon.
Det som väckte Beauvoir och Sartre ur deras bekymmerslösa slummer var Tysklands angrepp på Frankrike våren 1940. Då, och speciellt sedan Bost allvarligt sårats, opererats och tagits ur tjänst, inser de båda att de, genom sin omedvetenhet och extrema individualism, har del i ansvaret för att kriget blev verklighet. De upptäcker att människan är ett politiskt djur, en samhällsvarelse med ansvar för sina medmänniskor, och att det finns något som heter solidaritet.
Simone kände, i och för sig, redan tidigare samvetskval över att hon kunde leva så relativt obekymrat i Paris medan hennes älskade Bost levde militärliv med själlös exercis och stora fysiska och psykiska påfrestningar. Men våren 1940 blir ändå en vattendelare. Det uppvaknande som hon och Sartre då genomlever lägger, kan man säga, grunden till den filosofi, existentialismen, som sedan blir riktningsgivande för deras fortsatta verksamhet som författare och politiskt engagerade intellektuella under efterkrigstiden.
Att brevutgåvan slutar i februari 1940 har också med kriget att göra. Under den tyska invasionen förlorade Bost sin bunt med brev från Simone. Och Sylvie Le Bon de Beauvoir har därför, för jämviktens och dialogens skull, valt att sätta punkt där.
Förutom kärleksbetygelser och utgjutelser om hur mycket de båda brevskrivarna saknar varandra innehåller breven detaljerade redogörelser för deras vardagsliv. Ja, det gäller mest Beauvoir, för Bost tycker sig inte ha lika mycket att berätta. Hans militärliv är så trist och enahanda att han ibland bara inte orkar berätta om det. Och de skrev då, bör man veta, i allmänhet ett brev per dag, även om det sedan kunde dröja innan breven kom fram, ja ofta gick breven om varandra eller ”i kors”, därav bokens titel.
Båda brevskrivarna förde också dagbok, och brevutgåvan innehåller på sina ställen utdrag ur Bosts dagboksanteckningar som komplement till hans brev. Främst av det skälet att han, efter krigsutbrottet hösten 1939, inte kunde skriva fritt ur hjärtat, eftersom hans brev då måste passera censuren innan de nådde adressaten.
Upplysningsvis bör jag kanske nämna att Bost efter kriget arbetade som journalist och att han 1946 utgav sin krigsdagbok under titeln ”Dernier des métiers” (men den har jag ännu inte lyckats få tag på). Simones krigsdagbok, ”Journal de guerre”, utkom först 1990, strax efter hennes död, och är klart läsvärd.
Sylvie Le Bon de Beauvoir skriver i förordet till ”Correspondance croisée” att Simone ansåg Jacques Bost vara den minst machoaktiga av alla män hon träffat. Hon tillägnade honom också följaktligen boken ”Det andra könet”. Och jag förstår henne. I breven framstår ”lille Bost” som oerhört klok, sympatisk, prestigelös, ja, man blir som läsare nästan lite småförälskad i honom.
Sedan han sårats i kriget gifte han sig med Olga men fortsatte ändå att tillhöra ”familjen” och kretsen kring tidskriften Les Temps Modernes. Han lär hela livet ha bevarat sina ömma känslor för Simone, var obrottsligt lojal och ställde alltid upp för henne när hon hade det svårt. Men av hänsyn till Olga har Beauvoir i sin självbiografiska romansvit kraftigt tonat ned den roll han spelade i hennes liv, varför även eftervärlden i det avseendet har blivit förd bakom ljuset.
Efter att ha läst hela korrespondensen mellan Beauvoir och Bost känner man sig till slut personligen bekant med dem. Det är intressant att komma dem så nära, att få lära känna deras egenheter och — kanske framför allt — att genom deras brev återuppleva en epok som är för evigt förgången men som fortfarande i mångt och mycket präglar våra liv och tankar.
Frågan om kända författares privatbrev är av allmänt intresse blir under läsningen allt mindre relevant, åtminstone i detta fall, när brevskrivarna heter Simone de Beauvoir och Jacques-Laurent Bost och när även Jean-Paul Sartre hela tiden finns närvarande i bakgrunden, som uttalad eller outtalad referenspunkt.
MARGARETA ZETTERSTRÖM