Av LENA KÅRELAND
Bland 1800-talets franska författare hör Théophile Gautier (1811 – 1872) knappast till de i dag mest omtalade. Han har hamnat i skuggan av storheter som Baudelaire, Balzac och Musset. När han levde var han dock både uppskattad och omskriven. Han hörde till kretsen kring Victor Hugo, och mest känd torde han vara för att ha lanserat begreppet ”l’art pour l’art”, vilket innebär att konsten inte ska bedömas efter sin eventuella nytta och inte ha någon tendens. Den enda måttstock som gäller är den estetiska formen och skönheten hos konstverket i fråga. När något blir nyttigt är det inte längre vackert, ansåg Gautier.
Sin första diktsamling gav Gautier ut 1830, endast nitton år gammal. Den fick ingen större uppmärksamhet under det dramatiska år då julirevolutionen bröt ut och Hugos drama Hernani hade sin tumultartade premiär på Théâtre français. En andra diktsamling följde år 1832, Emalj och reliefarbeten, där många av de formfulländade dikterna är s.k. ekfraser, beskrivningar av olika konstverk. Gautier, som först hade tänkt bli konstnär, hade livet igenom ett stort intresse för konst. ”Hans penna liknade en pensel”, uttryckte Henry James det träffande.
Gautier intresserade sig även för musik, och han skrev inte bara poesi utan också romaner såsom Mademoiselle de Maupin (1835). Han banade även väg för modernismen och lanserade femtio år före André Bréton den automatiska skriften i det spiritistiskt färgade verket Spirite (1866). Äventyrsromanen Kapten Fracasse (1863) om ett resande teatersällskap är kanske det verk av Gautier som främst levt vidare, mycket tack vare att den flera gånger filmatiserats. Den mångsidige Gautier verkade också som kritiker och skrev artiklar om såväl skönlitteratur som teater, konst och musik. Som kritiker var han passionerad, alltid uppfylld av beundran och entusiasm inför de verk han skrev om.
Litteraturprofessorn Alain Montandon tar i sin studie Théophile Gautier entre enthousiasme et mélancolie (Editions IMAGO, 21 euro) framför allt fasta på Gautiers mångsidighet och hans strävan efter det ideala och det sublima. Montadon visar hur Gautiers jagande efter det ständigt undflyende idealet även ledde till misströstan och desillusion. Man kan därför i Gautiers verk se en oavbruten pendling mellan entusiasm och skönhetsdyrkan å ena sidan och melankoli och livsleda å den andra.
Framförallt två författare var viktiga inspirationskällor för Gautier, nämligen E:T.A. Hoffmann och Edgar Allan Poe, något som Montadon övertygande exemplifierar och diskuterar. Det finns i Gautiers verk många allusioner och referenser till Hoffmann och den fantastiska litteratur vilken denne initierade. Gautier skrev i Hoffmanns efterföljd själv flera fantastiska berättelser. Beträffande Poe bidrog Gautier tillsammans med Baudelaire att lansera den amerikanske författaren i Frankrike.
Termen ”entusiasm” återkommer regelbundet i den historia över romantikens utveckling som Gautier var i färd med att skriva när han avled. Histoire du romantisme utkom posthumt 1874. Entusiasmen var särskilt relevant under den franska romantikens genombrottsår i början av 1830-talet, då de unga författarna förenade sig i en gemensam revolt mot reaktionära och konservativa krafter i samhället. Konstnären Louis-Edouard Rioults ateljé i Paris var vid denna tid en viktig samlingspunkt för konstnärer såväl som författare och musiker. Det konstarternas brödraskap, som existerade vid denna tid, var i hög grad utmärkande för Gautier i hans skapande liksom för romantiken i övrigt.
Sökandet efter den absoluta konsten medförde inte bara ett avståndstagande från det borgerliga samhället utan även från den jordiska kärleken. Det konstnärliga geniet är i grunden ensamt, menade Gautier. Den tomhetskänsla, melankoli och misströstan som författaren ibland greps av kunde i någon mån lindras av resor, vilka fungerade som en flykt undan verklighetens tristess. Gautier var en ivrig resenär som också skrev intressanta reseskildringar från Spanien, Turkiet, Italien och Ryssland. När han berättar om sina resor lockar han fram landskapens magi och ger uttryck för romantikens ruinkult.
I Montadons studie levandegörs inte bara Gautiers verksamhet som författare. Här ges också en insiktsfull skildring av den franska romantikens estetik.
– Klicka här för att komma till Audiolivres för att både höra och läsa flera texter av Gautier