I sin nyutkomna roman Bleeding Edge berättar Thomas Pynchon, utifrån en relativt lös deckarintrig, den otroliga och kaotiska historien om dotcom-erans sista muntra dagar och kollaps, terrordåden den 11 september 2001 och tiden därefter. Anrättningen är späckad med det typiska galleriet av osannolika karikatyr-karaktärer, som vi lär känna genom deras handlingar, de otaliga populärkulturella referenserna och framför allt deras snitsiga snack, som visar Pynchons osvikliga gehör för amerikanskt talspråk.
Bokens huvudperson, New York-mamman Maxine Tarnow, presenteras en vacker vårmorgon 2001 på väg till skolan med de nyblivna tonårssönerna, Ziggy och Otis. De behöver knappast hennes eskort längre, men banden har blivit viktigare under separationen från barnens far, lantisen Horst. Sedan hennes tillstånd att verka som bedrägeriutredare dragits in har Maxine nu startat eget och skördar framgångar tack vare frilansformens möjligheter till verksamhet strax utanför lagens råmärken. Med en Beretta i handväskan och ett brett kontaktnät sköter hon fler parallella utredningar i ett snabbt föränderligt New York, fullt av paranoia, konspirationer och hemliga sällskap. Starka krafter under ledning av Pynchons främsta hatobjekt Rudolph Giuliani och dennes mäktiga vänner bland fastighetsspekulanterna driver bort det genuina, urbana liv som romanen både hyllar och sörjer. De obskyra klubbarna – kongenialt och kärleksfullt symboliserade av strippsyltan Joie de Beaver – med sina uppsluppna fester får snabbt lämna plats åt det steriliserade turistreservat som blir kvar.
Maxines huvudutredning, som är en av romanens många tilltrasslade trådar, gäller den iskalle skurken Gabriel Ices mystiska internetföretag hashslingrz. Denna sinistra organisation, som i illvilja bara skall kunna mäta sig med Microsoft, är en hydra med kopplingar till all världens ondskefulla krafter, det må vara regeringen eller organisationen Wahhabi Transreligious Friendship. Men de konkreta bevisen saknas, allt är indicier och utredningsarbetet, som snart kompliceras av det gåtfulla mordet på internetföretagaren Lester Traipes, flyter ut i en kartläggning av livet i dåtidens Amerika. För även om Bleeding Edge utspelar sig i relativ närtid, är också detta verk – som alltid hos Pynchon – en i hög grad historisk roman. År 2001 känns kanske inte så avlägset, men Maxines värld är ändå en annan. Internet lider av ”tonårsångest” och det hetaste på folks skärmar är Napster!
I exposén över såväl kött- som cyberrymd figurerar programmet DeepArcher (”departure”) som konstruerats för ”den djupa webben”, vilket är en digital anarkistisk undre värld och en bild för det som ett internet med verkligt fri information hade kunnat bli, om denna produkt av kalla krigets vapenutveckling inte ”avlats i synd, den värsta tänkbara”. Dessa ord fälls av Maxines far Ernie – en representant för en svunnen, mer sansad värld – i en varning för internets baksidor. Den djupa webbens unga entusiaster antyder visserligen en möjlig framtida väg, men undertexten säger oss att vi nog gör bäst i att skruva ned förhoppningarna. Attacken mot WTC beskrivs endast indirekt, genom karaktärernas samtal om det inträffade. Pynchon vill åstadkomma en alternativ berättelse om vad som hände, symboliskt manifesterad i datumformatet ”11 September” i stället för ”9/11”. Mediernas bild och de vansinniga konspirationsteorierna förhånas, samtidigt som den jihadistiska terrorn beskrivs med avsmak. Men romanens övergripande farhågor om dagens Amerika med dess ”sinnesslöa konsensus kring vad livet ska vara” bekräftas snarast när också den 11 september bara blir ett inslag i den allmänna infantiliseringen. I kritiken av den ekonomistiska, överpolitiserade och våldsreligiösa samhällsutveckling som är ett av bokens bärande inslag känner vi igen ludditen Pynchon från essän Is it O.K. to be a Luddite? Men något väsentligt nytt har inte ens han att säga om den 11 september. Det viktiga är snarare att det blir en motberättelse.
Internetfesterna må vara över, men Pynchons party är det verkligen inte – berättarglädjen och humorn firar triumfer som ställvis går över både i lågvattenmärken och rent knas som när en galen taxichaufför, i denna Pynchons mest judiska roman, hävdar att Jesus inte var jude, eftersom han bar sandaler medan judar som bekant ju alltid går i loafers. Inte heller saknas de välbekanta hänvisningarna till Sverige, bland annat i ett vredesutbrott mot IKEA, som kan erbjuda ett ögonblick av total identifikation.
Men Bleeding Edge beskriver också en hemkomst med förhinder. I sin förra roman, Inneboende brist, höll sig den litteräre världsomseglaren Pynchon främst till Los Angeles och i Bleeding Edge har han kommit hem till New York, men både hemland och hemstad har förvandlats till platser utan fasta hållpunkter. Är då kanske familjen det säkraste bland idel osäkra alternativ? Horst och Maxine gör ett nytt försök och romanen slutar där den började. Ziggy och Otis måste till skolan, men den här gången klarar de sig på egen hand. Det vet Maxine och ”det är det som är problemet.” Historien, i form av barnen, rullar vidare i nya, förfärliga och underbara former som de – mysteriöst – anpassat sig till medan vi var på jobbet. I dag lär Ziggy och Otis närma sig de trettio, men kompisarna heter nog inte längre Gridley och Curtis utan kanske i stället Lady Gaga och Edward Snowden.