Den unga holländska succéförfattaren Marieke Lucas Rijnevelds romandebut från förra året De avond is ongemak – på svenska ”Obehaget kommer om kvällen” – om en familj som förlorar ett barn, går ner sig i sorgen och lämnar de kvarvarande barnen åt sig själva, har fått ett fantastiskt mottagande. ”En enastående stilist” anser också Tommy Andersson om Rijneveld, som redan 2015 fick ett enormt genomslag och bl.a. belönades med C. Buddingh’-priset, Nederländernas främsta pris för lyrikdebutanter, för sin debutdiktsamling Kalfsvlies (Kalvskinn).
 
Ett par dagar före jul bestämmer sig Matthies, den äldste sonen i en lantbrukarfamilj, och hans vänner för att ge sig ut och prova isen på den nyligen tillfrusna sjön inte långt från gården. Det blir hans sista utflykt och det första steget mot familjens undergång.
Matthies går ner sig i en vak och hans död försätter de djupt troende föräldrarna i ett tillstånd av sorg som de inte kan komma till rätta med, än mindre ta sig ur. Båda tillhör de en strängt kalvinistisk församling som – likt de flesta samfund med fundamentalistiska drag och en övertygelse om att ha rätten på sin sida – kopplar ett kvävande grepp om sina medlemmar. Föräldrarnas sökande efter en förklaring enligt den bokstavstro som är deras sänker dem bara djupare och djupare ner i vanmaktens bottenlösa tjärn.
Modern slutar att äta och går allt längre in i ett psykosliknande tillstånd, där hon i sitt inre försöker bli kvar hos den döde sonen, fadern går helt upp i arbetet på gården. Modern säger i stort sett ingenting, fadern talar mest i kärva gammaltestamentliga levnadsvisdomar. De sitter ohjälpligt fast i sin sorg och det stöd som tron hade kunnat ge uteblir. Matthies död kan inte tolkas som något annat än Guds straff, och i stället för att se en tröst i de tre överlevande syskonen tycks föräldrarna nästan medvetet lämna dem åt sitt öde. Visserligen fungerar hemmet som en plats där livets nödtorft finns, men ”man saknar alltid de döda mer än de levande” som mellanflickan Jas insiktsfullt konstaterar.
Det är inget lätt arbete Marieke Lucas Rijneveld förelagt sig när hon valt förlusten av ett barn som temat för sin debutroman De avond is ongemak (ungefär ”Obehaget kommer om kvällen”) Men det råder inget tvivel om att hon är uppgiften mogen. Marieke Lucas Rijneveld är född 1991 och även hon växte upp på den nederländska landsbygden. Hon debuterade 2015 med diktsamlingen Kalfsvlies (Kalvskinn) som fick ett enormt genomslag och ledde fram till C. Buddingh’-priset, Nederländernas främsta pris för lyrikdebutanter. Denna bakgrund bekräftar också riktigheten i det språkliga intrycket av De avond is ongemak: Marieke Lucas Rijneveld är en enastående stilist. Hon skriver en på samma gång infallsrik och jordnära – för att inte säga jordig – prosa som boken igenom behåller sin bildrika spänst och läsaren i sitt grepp, men utan att glida över i lyrismer.
Ett slående exempel på hennes språk finns redan på första sidan, där upptakten till berättelsen liksom träffar läsaren mittemellan ögonen. Det är midvinter och syskonen Jas, Hanna, Obbe och Matthies får sina ansikten insmorda med juversalva mot kylan.
”Men mor satte sina tjocka fingrar i ansiktet på oss som i en ost hon kände över och knackade på för att avgöra om skorpan börjat torka. Våra bleka kinder skimrade i ljuset från kökets glödlampa täckt av flugskit. […] Den morgonen, ett par dagar före jul, hade jag fått känna hennes feta tummar i mina ögonhålor och också varit rädd att hon skulle trycka till för hårt, att ögongloberna skulle tränga in som två spelkulor i huvudet på mig.”
Redan här är det flickan Jas som talar, och det fortsätter hon med boken igenom. Hon är tioåringen som också är romanens berättare under de knappa två år på 1990-talet som den omspänner. Under den tiden tar hon aldrig av sig jackan, vilket förklarar tillnamnet Jas (”jacka”). Vad hon egentligen heter får vi inte veta, men det som vi faktiskt får veta berättas ur hennes perspektiv. Därmed förblir mycket i de vuxnas förhållanden dunkelt och obegripligt, precis som världen kan te sig för ett barn. Ändå är det just barnets skarpsynthet som kastar ett förklarande ljus över familjens trångmål, när också barnen dras med i föräldrarnas grubblerier kring synd, skuld och den allseende straffande Guden.
När Jas förstår att pappa börjat göda hennes älsklingskanin så att den kan bli en saftig stek på julbordet, ber hon Gud låta kaninen leva och i stället hämta hem brodern Matthies. Gud hör bön och Matthies drunknar verkligen, medan kaninen överlever eftersom julfirandet ställs in. Osedd av föräldrarna sluter sig Jas inne i sin jacka och hänvisas till att brottas med sin ångest tillsammans med de lika ouppmärksammade syskonen.

Efter ett par historielektioner om Hitlers maktövertagande och förintelsen börjar rent absurda idéer gro hos Jas. I tankarna blandas vuxna resonemang med paradoxala föreställningar om att mamman skulle gömma judar i källaren medan offren i förintelselägren sammankopplas med föreställningar om Matthies död som en offerdöd. Kulmen nås när hela gårdens djurbesättning måste slaktas som oskyldiga offer för ett utbrott av mul- och klövsjuka. Den religiöst mättade höjdpunkten i detta skeende infinner sig när en död kalv hissas upp i ett träd. Där hänger den som ett symboliskt dödsoffer för farsotens framfart medan pappan far ut i otröstlig åkallan av den frånvarande guden.
Sammantaget är De avond is ongemak en ganska händelsefattig roman, men där finns ändå en rörelse och den är nedåtgående. Syskonen lämnas åt varandra och brodern Obbes sadistiska drag får blomma ut på ett sätt som varit omöjligt i en fungerande familj. Långsamt genomgår de tre syskonen ett plågsamt vuxenblivande i en härva av fekalier, sexuella experiment och pennalistiskt våld. ”Det här är en invigning”, säger Jas till Hanna samtidigt som hon trycker hennes ansikte mot en kudde: ”Den som vill bo här måste känna hur det är att nästan kvävas, precis som Matthies, när man nästan dör, för först då blir vi vänner.” Det är en i grund och botten outhärdlig tillvaro, där Jas och Hanna ändå hoppas på en räddning i en utopisk föreställning om ett liv bortom det de har.
Greppet att låta ett barn vara berättaren i en roman som De avond is ongemak är inte helt oproblematiskt, eftersom det då och då leder till resonemang hos Jas som en tioåring knappast är förmögen till. Detta gör henne till en delvis orimlig figur, men samtidigt skapas en så stark förtrolighet mellan berättare och läsare att det är värt priset. För trots att läsningen bitvis är kvävande – ingenting blir bättre, inga förklaringar finns – följer man ändå barnet in i denna groteska värld och till slut står det klart: Familjen kanske ännu inte genomgått sin sista prövning. Den som förlorat ett barn, kan utan vidare förlora två.
 
- Marieke Lucas Rijneveld läser sin dikt Angsthazen wegen zwaarder (Rädda harar väger tyngst) Klicka här för en engelsk översättning under videon