Mur Méditerranée 
En roman av Louis-Philippe Dalembert

I en avslutande text om hur migrationen skildras i flera olika franskspråkiga romaner och pjäser tar Jeana Jarlsbo här upp Mur Méditerranée, en roman där Dalembert väver samman berättelserna om tre unga kvinnor från olika länder som av olika anledningar och med helt olika förutsättningar flytt sina hemländer – Dima, en välbeställd syriska från det sönderbombade Aleppo, den språkkunniga Semhar från Eritrea och Chochana, en nigerianska av judisk härkomst. ”En helgjuten, nyansrik och djupt tänkvärd roman.” 

 

Louis-Philippe Dalembert, en av Haitis främsta samtida författare, har i roman efter roman gestaltat exilens existentiella villkor. I likhet med andra haitiska författare, däribland den internationellt välkände Dany Laferrière, lever även Dalembert i landsflykt sedan många år tillbaka. Efter att ha lämnat Haiti under 1980-talets andra hälft bodde han under en längre period i Frankrike (där han bland annat disputerade vid Sorbonneuniversitetet på en doktorsavhandling om den kubanske författaren Alejo Carpentier), därefter i Italien och Israel. Dalembert, en inbiten världsvandrare som lär vara hemmastadd i sju språk, är i ständig färd mellan olika platser på jorden, men återvänder med jämna mellanrum till Paris, Berlin och inte minst Port-au-Prince, staden där han kom till världen för 57 år sedan.

Hittills omfattar hans samlade verk nio romaner, ett flertal essäböcker, dikt- och novellsamlingar, alla skrivna på franska, samt en roman författad på haitisk kreol. Liksom Dalembert själv befinner sig hans romangestalter i ett tillstånd av ständig rörelse, förorsakat av inre eller yttre tvång – från den namnlösa berättaren i debutromanen Le crayon du bon Dieu n’a pas de gomme (ung. Guds blyertspenna saknar suddgummi, 1996) till den polsk-judiske läkaren Ruben Schwarzberg i den prisbelönade romanen Avant que les ombres s’effacent (Tills skuggorna flyr, 2017, som kommer att tas upp i en kommande text). Så också i hans kritikerrosade migrationsroman Mur Méditerranée (Medelhavsmuren) från 2019, för vilken han har belönats med en inom den fransktalande världen viktig litterär utmärkelse, Prix de la langue française, och därmed blivit den första haitiska författare som tilldelats detta pris instiftat 1986 (bland tidigare prismottagare kan nämnas namnkunniga författare som Pascal Quignard, Annie Ernaux, Hélène Cixous samt Emmanuel Carrère).

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Under arbetet med Mur Méditerranée bearbetade Dalembert ett rikhaltigt verklighetsstoff, bestående dels av artiklar från internationell press, huvudsakligen från italienska tidningar; dels av, med hans egna ord, ”uppskakande vittnesbörd” inhämtade av honom bland flyktingar på Lampedusa i januari-februari 2018 (enligt en intervju med honom i Le Figaro den 17 oktober 2019). Det är dock med fiktionens medel som han i romanen väver samman berättelserna om tre unga kvinnor – Dima, en välbeställd syriska från det sönderbombade Aleppo, den språkkunniga Semhar från Eritrea och Chochana, en nigerianska av judisk härkomst – vars vägar korsas efter det att de flytt sina hemländer. Att de valt exilens otrygga väg beror på olika orsaker: krig, diktatur, respektive ovanligt svår torka med förödande effekter.

Den 17 juli 2014 kliver drygt 750 migranter ombord på ett stort flyktingfartyg utanför Tripoli, föga anande att en del av dem flera timmar senare kommer att finna döden under den stormiga Medelhavsfärden. Fartyget sätter kurs mot Lampedusa. Bland migranterna ombord återfinns Dima, Semhar och Chochana. Den förstnämnda tillsammans med sin man och sina två små döttrar tar plats uppe på däck, bland andra migranter som haft råd att betala skyhöga belopp till människosmugglarna; de båda andra tillhör den förkrossande majoritet av svarta afrikaner som tvingas trängas nere i det mörka lastrummet.

Dima och hennes familj har under den senaste månaden bott på ett trestjärnigt hotell i Tripoli i väntan på att få plats på ett migrantfartyg. För både Semhar och Chochana däremot har det senaste halvåret varit förenat med en nedstigning i helvetet. När de lämnade sina respektive hemländer kunde de inte förutse att vägen till det hägrande Europa skulle bli så törnbeströdd, så farofylld att de mer än en gång skulle frukta för sitt liv under resans gång. Inte kunde de heller föreställa sig att människosmugglarna skulle bli girigare och hänsynslösare allteftersom resan fortskred.

Efter att ha transporterats till en enorm fängelseliknande lagerlokal i Sabratha, 70 kilometer från Tripoli, fick Semhar och Chochana det omänskligt svårt. Där hölls hundratals kvinnor från hela subsahariska Afrika fångna under vidriga förhållanden, dag och natt bevakade av män beväpnade med batonger och Kalashnikov. Där utsattes kvinnorna ideligen för förnedring, våldtäkter, rå misshandel, i vissa fall för tortyrliknande behandling, och minsta lilla antydan till motstånd bestraffades skoningslöst. En del av dem utnyttjades som sexslavar på olika ställen i Tripoli, andra användes som okvalificerad arbetskraft på restauranger runt om i staden eller som tjänsteflickor i välbeställda stadsdelar. Deras intjänade pengar beslagtogs omedelbart av människosmugglarna med motiveringen att de skulle täcka kostnaderna för deras Medelhavsresa. Under månadernas lopp hände det att en och annan kvinna försvann spårlöst, som Semhars väninna, Meaza, utnyttjad som sexslav dagarna i ända.

Vänskap och solidaritet kan som bekant börja spira även i ondskans djupaste träsk. Efter Meazas försvinnande blev Semhar systerligt omhändertagen av Chochana, och vänskapsbanden dem emellan växte sig allt starkare. Fysiskt sett är de varandras motsatser: den unga eritreanskan har en späd kropp, medan hennes nigerianska väninna är minst sagt korpulent; oskiljaktiga som de är för de tankarna till ”en koalaunge som klänger sig fast vid sin mamma”.

För både Semhar och Chochana tar mardrömmen helt oväntat slut den 17 juli 2014, då de blir utvalda att ingå i en större grupp migrantkvinnor från Sabratha som samma kväll ska påbörja färden över Medelhavet. Några timmar senare kliver de nästan samtidigt som Dima ombord på det stora flyktingfartyget utanför Tripoli, utan minsta föraning om att den annalkande natten till havs kommer att förvandlas till ett inferno.

Bild: Flickr/Tim Lüddemann

Det vore djupt vilseledande att beskriva Mur Méditerranée som en mörk roman. Mitt i det tätaste mörkret finns det hos Dalembert ljuspunkter förenade med humoristiska glimtar, skimrande ögonblick som skänker tröst åt gestalterna, själsliga livbojar som hjälper dem att hålla sig flytande även i stunder då hoppet tycks ha övergett dem.

Dalembert har en sällsynt förmåga att levandegöra komplexa karaktärer, var och en av dem med sina ljusa sidor, sina framtidsdrömmar, sina rädslor, motsägelser och inre demoner. Särskilt minnesvärd är i mitt tycke den hårt prövade Semhar, vars mod, upprorsanda och själsstyrka når en sådan intensitet under den stundtals dödsbringande Medelhavsfärden att man undrar hur de kan rymmas i hennes lilla, späda kropp. ”En riktig Che Guevara i kjol”, kommer Chochana efteråt att säga till henne med beundran i rösten.

Litterärt sett framstår porträttet av den bitvis osympatiska Dima som synnerligen vältecknat. Med rakbladsvass ironi blottlägger Dalembert hennes innersta tankar, färgade av rasistiska fördomar mot svarta afrikaner. Rasismen är en orm som med jämna mellanrum sprutar gift i hennes människosyn. Och Dimas man, Hakim, som mycket väl känner till hennes djupt rotade fördomar om Afrika, tänker vid ett tillfälle att ”hon skulle drabbas av urtikaria vid blotta omnämnandet av denna kontinent”.

Det vore ingen överdrift att påstå att rasismen mot afrikaner, som manifesteras i olika former och på olika nivåer i Mur Méditerranée, utgör romanens kärnfråga, något som för övrigt knappast berörts av franska recensenter. I ett kapitel med den belysande titeln Entre cale et pont (Mellan lastrum och däck) står det exempelvis att de flesta migranterna från subsahariska Afrika blivit sammanstuvade nere i lastrummet, ”som olönsamma kreatur”. Att Dalembert ser påfallande likheter mellan de afrikanska migranternas situation i nutid och slavhandeln över Atlanten framgår tydligt ur en scen där Semhar tittar på sina orkeslösa medpassagerare, varav många är på bristningsgränsen, och tänker på filmen Amistad, som hon såg när hon var i lägre tonåren. ”Även slavarna på slavskeppen kunde göra uppror”, reflekterar hon i den stunden. Upprorstanken har redan börjat gro i hennes medvetande.

Mur Méditerranée – denna helgjutna, nyansrika, djupt tänkvärda roman där Dalembert fritt rör sig mellan olika språk och språkregister, mellan olika kulturer, religioner och tankevärldar – väcker frågor om migration och rasism i våra dagar. I mina ögon framstår den som en av höjdpunkterna i hans författarskap. Dessutom stärker den min övertygelse om att Dalemberts exilerfarenhet blivit en drivkraft i skapandet och skärpt hans konstnärliga klarsyn.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).