”Jag kan inte andas!” varnade inte bara George Floyd utan före honom också Eric Garner, och det gör också den svarte huvudpersonen Emmet i den fransk-haitiske författaren Philippe Dalemberts roman Milwaukee Blues, nyligen nominerad till Goncourtpriset.
Den haitiske författaren Louis-Philippe Dalemberts nya roman Milwaukee blues (2021) utspelar sig, som titeln låter ana, invid Lake Michigan i Milwaukee strax norr om Chicago. Den är dock skriven på franska, i likhet med författarens flerfaldigt prisbelönta Mur Méditerranée från 2019 som tidigare anmälts här på Dixikon. Dalembert är huvudsakligen baserad i Paris men är till sina litterära intressen såväl som till sin livsföring en genuint kosmopolitisk författare, som också undervisat vid universitetet i den stad där den nya romanen utspelar sig.
Verket anknyter till de uppmärksammade polismorden i USA på Eric Garner år 2014 och George Floyd år 2020, och bildar mot denna bakgrund en litterär exposé över upptakten till Black Lives Matter och besläktade proteströrelser. Dalemberts roman skapar ett dubbelt kontrakt med läsaren: det är tydligt att vi har att göra med en fiktiv berättelse, men lika tydligt att skildringen bottnar i högst reella samtidsförhållanden. ”Jag kan inte andas!” ropar huvudpersonen Emmet i likhet med verklighetens Floyd och Garner, medan han i historiens upptakt kvävs till döds av en vit polisman.
Samma ord hemsöker om nätterna den pakistanske snabbköpsexpediten i Franklin Heights, den ekonomiskt och etniskt segregerade stadsdel där huvuddelen av berättelsen utspelar sig. Han ångrar att han blev kvar i Milwaukee istället för att söka lyckan i Chicago och han ångrar att han gjorde sin flickvän med barn, men mest av allt ångrar han att han reflexmässigt slog numret till polisen den där dagen. Var sedeln ens förfalskad?
Händelsen filmas av förbipasserande och snart har nyheten nått global spridning. Den får därmed såväl en politisk som medial kraft att samla rörelser för förändring. Men det är inte i första hand dessa aspekter som Dalembert fokuserar på, även om de bildar romanens större sammanhang. Istället är det den individuella personteckningen som författaren låter framträda. Persongalleriet omfattar en heterogen samling människor med skilda ekonomiska, kulturella och etniska bakgrunder, och som alla har det gemensamt att de på ett eller annat sätt berörs av Emmets död. För dem blir begravningen såväl en samlande faktor som ett incitament till en protestmarsch.
I den mångfald av röster som Dalembert låter läsaren följa återfinns Emmets barndomsvänner och tidigare flickvänner, hans gamla lärarinna och den lokala pastorn Ma Robinson, som tidigare varit fångvaktare. Emmets frånvaro blir i romanen den negativa form vars konturer Dalembert varsamt tecknar genom olika röster från huvudpersonens närhet. Fram träder ett varmt porträtt av en man som växer upp under fattiga förhållanden och blir lokalt känd som en lovande idrottstalang vars fortsatta karriär omintetgörs av en skada. Emmet återvänder från universitetet med grusade drömmar för att sedan aldrig finna vägen tillbaka till en stabil sysselsättning. Dalembert lyckas på så sätt samtidigt beskriva hur Emmet genom sin död omedelbart blir till en en symbol för polisens övervåld mot USAs svarta befolkning och förflytta fokus just från denna symboliska funktion i Emmets död mot den mördade trebarnspappans levda mänsklighet – något som låter sig göras just i fiktionens form.
Milwaukee blues belyser det nordamerikanska samhällets segregation och svårigheterna att växa upp i en stadsdel som präglas av fattigdom och arbetslöshet. Frågan om ras är omedelbart närvarande som ett sätt att orientera sig i samhället och som en faktor samtliga romanfigurer blir tvungna att förhålla sig till redan före Emmets död. Mosaiken av röster bildar på så vis en litterär undersökning av vilken betydelse ras har i dagens samhälle.
Till denna centrala tematik anknyter ett slags virtuellt soundtrack i romanen. Redan boktiteln Milwaukee blues refererar till den eponyma sången om en gästarbetares hemlängtan till Wisconsin, samtidigt som den förbereder en musikalisk intertext till Alabama Blues, en sång som den unge Emmet hörs nynna på i skolkorridorerna i Franklin Heights. ”I never will go back to Alabama” sjunger J.B. Lenoir i en inspelning av Alabama Blues från 1966, ”that is not the place for me / You know they killed my sister and my brother / And the whole world let them peoples go down there free” – en direkt anspelning på det ostraffade våldet mot den amerikanska söderns svarta befolkning i vår närhistoria som ekar obehagligt välbekant i förhållande till dagens polisiära övergrepp i USA.
Romanfiguren Emmets namn väcker på samma sätt associationer till Emmett Till, den 14-årige pojke som mördades brutalt i Mississippi 1955 med rasistiska förtecken och vars mördare förblev ostraffade.
Denna typ av inslag, där författaren väver in politiskt och etiskt angelägna trådar av historiska händelser och kulturyttringar i den egna fiktionen utgör romanens främsta styrka. Därigenom framträder det gemensamma etymologiska ursprunget i orden text och textil i latinets texere, att väva, sticka eller sammantvinna. I förhållande till den verklighetsavbildande litteratursyn som redan referenserna till Floyd, Garner och Black Lives Matter indikerar, blir poängen med detta grepp mimetisk. Det viktiga är inte att litteraturen kan utgöra en sådan väv av sammanflätad historia, utan att verkligheten redan är det: i våra vardagliga liv kan vi inte förhålla oss till vår samhälleliga belägenhet och till våra mellanmänskliga relationer annat än som enskilda aktörer som på gott och ont är dömda att delta i en gemensam väv av händelser och oförrätter. Vi är med nödvändighet nedsänkta i ett historiskt sammanhang, oavsett hur medvetna vi är om detta faktum.
Dalemberts lapptäckesteknik där olika livsberättelser sammanfogas sida vid sida har emellertid också sina begränsningar. Ur ett dramaturgiskt perspektiv blir det helt enkelt inte särskilt dynamiskt – läsaren möts av ett antal retrospektiva monologer istället för att få leva sig in i berättelsens nu. Möten och konflikter beskrivs i efterhand, i form av de enskilda romanfigurernas minnen och reflektioner, vilket leder till ett ganska ljumt berättande trots de spänningsfält som historien och tematiken inrymmer. Det blir helt enkelt lite för beskrivande, även om det är ett beskrivande som filtreras genom olika fiktiva medvetanden som alla präglas av sina egna erfarenheter och idiom. Det förhållandet spiller även över på den centrala tematiken som i flera fall blir övertydligt gestaltad. Som läsare är det därför lätt att känna att den egna inlevelseförmågan blir otillräckligt aktiverad. Dalemberts Milwaukee blues är icke desto mindre en tänkvärd humanistisk appell, men snarare som en startpunkt för reflektion och diskussion än som en litterär upplevelse i egen rätt.