Dresden efter bombningarna

Om den tyska filmen Er ist wieder da

Där är han. Och där också. Och titta, där är han igen. Timur Vermes bestseller Er ist wieder da (”Han är tillbaka”) ligger väl synlig på borden varje gång jag går in på en bokhandel i Berlin. Utgångspunkten är enkel: Hitler är tillbaka. Självmordet i bunkern har misslyckats på något sätt; istället vaknar han upp i det nutida Berlin, lätt vidbränd och rykande. Sedan den kom 2011 har journalisten och spökskrivaren Vermes debutroman sålts i två miljoner exemplar i Tyskland och översättningar till 41 språk är på gång. I likhet med så många andra storsäljande böcker har Er ist wieder da blivit film (har filmindustrin ingen fantasi längre?). En kväll gick jag och såg den.

Klicka på omslaget för at komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Hitler (spelad av Oliver Masucci) startar på nytt från samhällets botten, men den här gången går hans karriär betydligt snabbare än på 1920-talet. Hemlös och förvirrad får han övernatta i en tidningskiosk. Han blir upptäckt av Fabian Sawatzki (Fabian Busch), en patetiskt misslyckad TV-journalist, som behöver en sista chans. Glad och osäker som en hundvalp släpar han in sitt senaste fynd på redaktionen – Hitler. Ingen tar honom på allvar, man uppfattar honom som den perfekte hitlerimitatören. Hitler och Sawatzki drar på turné genom Förbundsrepubliken och det blir en hit som överträffar alla förväntningar. Succén mäts i den valuta som ingen i vår tid kan stå emot: antal delningar på Youtube. Det tas Hitler-selfies och videoklippen med Führern remixas på Youtube så det står härliga till. Samtidigt försöker Hitler förstå det land han har hamnat i. Han pejlar efter de stämningar som rör sig bland tyskarna. Finns det något du är missnöjd med, frågar han när de träffar småföretagare och folk på krogen. Och gissa om det finns.

Går det att lyckas med ett sådant upplägg? På väg uppför trappan till salongen undrade jag om jag hade löst biljett till ett haveri. Till råga på allt blandar regissören David Wnendt en mängd olika filmiska stilar. I ena ögonblicket är det nervigt politiskt allvar, på gränsen till ”får man verkligen skämta om det här?” I nästa är det buskis: Bonk, Sawatzki slår huvudet i en glasdörr. För att vi ska förstå vilken tönt Sawatzki är bor han fortfarande hemma hos mamma och verkar aldrig ha haft en flickvän. Opersonligt välproducerade scener växlar med billiga dataanimationer och skakiga kvasidokumentära inslag som flera tyska recensenter har jämfört med Borat. Masucci, utklädd till Hitler, placeras på torget i Bayreuth, där han får i uppdrag att tjäna pengar genom att rita porträtt av folk, varpå kameran registrerar vad som händer. (Förevändningen är att Sawatzki har blivit pank; Hitlers enda jobb, förutom diktator, är ju konstnär, alltså måste han göra vad han kan för att bidra till resan.) Till det kommer ett lager massmediesatir: kända tyska talkshowvärdar, som spelar sig själva, bjuder in Hitler till sina program. Ovanpå det kommer dessutom ett slags meta-ironi: Wnendt kan inte låta bli att leka med den tusen och åter tusen gånger parodierade bunkerscenen i Oliver Hirschbiegels film Undergången (2005). Den här gången är det chefen för Sawatzkis TV-bolag som får ett raseriutbrott inför sina underlydande.

Ur filmen (Bild: Constantin Film)

Ur filmen (Bild: Constantin Film)

Och ändå faller filmen inte sönder. Bakom all buskis och alla stilväxlingar vet Wnendt exakt vad han vill säga. Filmens sensmoral är mycket tydlig: ni vill ha honom. Ni ville ha honom då – ni var inte lurade av någon propaganda, försök inte komma med sådana undanflykter – och ni vill ha honom nu också. Det är ingen orättvis beskyllning: minns de lyckligt jublande folkmassorna som kantar gatorna i Leni Riefenstahls Viljans triumf (1935). Filmkritikern Hanns-Georg Rodek skriver i Die Welt: ”Wnendt kapar Vermes komedifartyg som en pirat och slår om kursen, bort från eliterna inom politik, media och rättsväsende, i riktning mot vanligt enkelt folk.

När det blir dags för det första stora TV-framträdandet vägrar Hitler givetvis att ta regi. Här fångar Wnendt någonting av personen Hitler, tror jag: den misslyckade personen som till sist upptäckte något han var bra på. Han kunde fånga en publik. Och på den punkten har de ängsliga TV-människorna ingenting att lära honom. Han börjar med att förstöra den illusion som alla pratshower bygger på. ”Här utanför bild”, inleder han, ”står en person och håller upp en skylt med invandrarskämt som de har tänkt att jag ska läsa upp.” Det vägrar han göra – och får publiken med sig. Han gör bara en enda sak som folk inte kan tolerera. Han blir biten av en hund och reagerar med att skjuta hunden. Detta hamnar så småningom i TV – att skjuta en hund är oförlåtligt. Populariteten rasar, en TV-chef får gå.

Ifall någon inte skulle klara av att dra parallellerna från filmen till verkligheten på egen hand avslutas filmen med några nyhetsklipp med Pegida-demonstranter. Till och med våra egna Sverigedemokrater är med i några sekunder.

Att se Er ist wieder da och sedan komma hem till den svenska debatten om höger- och vänsterhumor är en ganska märklig upplevelse (se till exempel Jens Liljestrand, ”Skrattet från höger som fastnar i halsen”, Expressen 7/11 2015). Ur den svenska kulturdebattens synvinkel är Wnendts film ett främmande djur, inte på grund av den hejdlösa stilblandningen, utan för att Wnendt konsekvent vägrar peka ut hitlersympatisörerna som en särskild sort. Invandrare, skäggiga gamla hippies och unga snygga tjejer vinkar glatt till Hitler när han far förbi på gatan. En stark och självständig kvinna i keps, det vill säga en person som i svensk film skulle vara en markör för den goda sidan, blir snabbt förtjust i Führern när han hälsar på. Hon är inte bitter, inte otrevlig, ingen mask faller av och blottar en schäferkäft. Man vill tycka om henne, man vill köpa en korv av henne, för hon har det säkert inte lätt när hon försöker överleva på sin korvkiosk.

Bild: Håkan Lindgren

Bild: Håkan Lindgren

Svensk samhällssatir handlar lite för ofta om att upprätthålla skillnaden mellan rättänkande människor och djuren. Under min vecka i Berlin går jag på flera uppläsningar med oetablerade författare. Är Han tillbaka? Tja, har Han någonsin varit frånvarande? Han är inte tabu. Alla som vill sysselsätta sig med ämnet skriver utan ängslighet om hakkors, nynazismen och historien. Man kan till och med skämta om sådana saker utan att förminska det som hänt: humor handlar om viktiga nyanser, och här stämmer nyanserna. Man syftar till att komma åt väsentligheter, underliggande orsaker, inte till gränsdragningen mellan rättänkande och andra. Motsatsen till den vänsterhumor som public service just nu anklagas för är förresten inte högerhumor: det är en humor som får både vänstern och högern att skämmas.

En invändning har jag förstås också. Wnendt har missat tillfället att göra en film som verkligen bits. De kulturkrockar som uppstår när en människa flyttas från 1940-talet till 2015 hade han kunnat göra mycket mer av. Tog han filmens egna premisser på allvar hade det kunnat bli smärtsamt – och det kunde ha resulterat i en mycket bättre film.

Det är ju inte bara 1930- och 1940-talens nazister som var besatta av stolthet, styrka och respekt. Den sortens maffiavärderingar är lika viktiga i vår tid – viktigare nu än de någonsin varit sedan 1945, tror jag. Populärkulturen är full av dem, uttalade eller underförstådda. Vi har inte blivit särskilt mycket mognare än de människor som levde då; det som hänt sedan dess är att vi har fått en nervig liten själviakttagande ådra som komplicerar saken för oss. Vi får inte göra någonting som riskerar att leda till upptäckten att vår stolthet påminner för mycket om nazisternas, dessa historiens förlorare. Vi måste göra oss lite döva för det vi håller på med; sätta stopp för alla otillåtna associationer. Bara om stoltheten låter på ett visst sätt – ett visst smalt spektrum av välkända högerextrema fraser – känner vi igen den som något destruktivt och hotfullt. Liknande värderingar i film, rap eller dataspel sväljer vi utan problem. Hur hanterar vi den schizofrenin? En film som teleporterar Hitler till vår tid hade kunnat lära oss något om oss själva: vad händer när 1930-talets föreställning om stolthet kolliderar med vår tids? Vilka likheter och skillnader finns det?

Istället får vi lagom fiffiga scener som den här. Hitler kommer in på sitt hotellrum och hänger av sig rocken på TV:n. Han noterar den inte ens, förstår inte vad den är. Sawatzki tar bort rocken, knäpper på TV:n, förklarar, och Hitler zappar som förhäxad. Sedan ställer han den oväntade och fullt rimliga frågan: ”Varför är där en kock i rutan?” Det här är ju en fantastisk apparat, menar han. Tänk vad Goebbels hade kunnat göra med den. Varför är den full av matlagningsprogram och annat skräp?

En annan scen. Sawatzki knäpper på bilradion medan de kör. De hör en raplåt, någon säger ”nigger”. Vem reagerar? Hitler. ”Det vet ju alla”, säger han, ”att nigger är ett nedsättande ord.” Sawatzki skruvar på sig, det blir pinsamt, han måste förklara: ”nigger” är okej. ”Det betyder … öh, liksom, kompis.” Men pinsamheten och ironin är dubbel, den riktas tillbaka mot honom själv.

Efter några liknande scener urskiljer man ett mönster. Vilken sorts Hitler har Wnendt visat oss? Jo, en Hitler som ogillar samma saker som en modern, väluppfostrad medelklasspublik, från rap till dåliga TV-program. Han är avskyvärd – och samtidigt finns det en liten lättnad i att han, skamlöst som ett barn, säger vad de väluppfostrade tänker. Han ogillar till och med högerextremister. ”Folk som ni”, säger han till dem när han träffar ett gäng av dem, ”behöver jag i nästa krig.” Han vill skicka dem så långt fram till fronten att de dör först av alla.

_____________

  • Klicka här för att läsa Barbro Eberans recension av Vermes bok i SvD
  • Klicka här för att läsa Margareta Flygt om en bok om nazityska barnsoldater. Hon inleder med ett berömt citat från Adorno: ”Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt
  • Klicka här för att läsa Barbro Eberan om Timothy Snyders Black Earth, som diskuterar vad som gjorde Förintelsen möjlig och ”varnar för att tro att katastrofer som Förintelsen var enstaka händelser i det förflutna och att liknande massmord inte kan ske idag igen”.
  • Se en trailer för filmen och en video med en diskussion i tysk TV om filmen

  • Håkan Lindgren

    Håkan Lindgren

    Håkan Lindgren är frilansande kulturskribent.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: