Har ingen intervjuat er? Han såg uppriktigt förvånad ut. Första gången vi träffade José Manuel Nunes var sent i september 1979 eller möjligen tidigt i oktober. Han tog emot oss en kväll på tidningen Diário de Lisboas redaktion högt uppe i Bairro Alto, en av Lissabons sju kullar. I kvarteren bodde vanligt fattigt folk. Gentrifieringen hade ännu inte slagit till mot innerstan. Tvättlinor vevades fram och tillbaka som flaggspel utmed fasaderna, pärldraperier prasslade försiktigt i den ljumma brisen och burfåglar drillade på blommande balkonger. Från små enkla barer hördes fado. Gatorna sorlade och Bairro Alto svävade in i skymningen. Vi hade varit några veckor i Alentejo för att göra reportage om människor i ett jordbrukskooperativ.
Vid sidan av den nya demokratiska ordningen och koloniernas frigörelse, förvisso ingen liten sak, var kanske jordreformen i Alentejo, A Reforma Agraria, det som återstod av nejlikerevolutionen, en historisk och bokstavlig landvinning. Här levde åtminstone ännu hoppet och andan från ”25 April”.
Mot slutet av vår vistelse i kooperativet Safira var vi med om en entrêga; godsherren som gjort anspråk på en egendom återtog med jordbruksministeriets goda minne hus och mark från ett grannkooperativ. Händelsen ledde till protester och två lantarbetare sköts till döds av GNR. Vi var åsyna vittnen. Hur vi hamnade hos Nunes är en gåta, det kan ha varit efter ett tips från RDP, den nationella radion, som vi sökt upp för att få hjälp med en trasig bandspelare.
Men där satt vi nu och berättade om det vi sett och hört. Nunes antecknade och en fotograf tog bilder. Någon dag senare toppade vi löp och förstasida, en inte odelat lustfylld upplevelse insåg vi plötsligt när en GNR-jeep med poliser i mörka glasögon bromsade upp intill oss i taxin vid rödljus – tidningsstånd i hela stan var tapetserade med våra signalement. Första impulsen var att huka men det slog om till grönt och jeepen försvann. Samma kväll smög vi ut ur landet så oförmärkt vi kunde med ett nattåg via Vilar Formoso över gränsen till Spanien.
Något år senare var vi tillbaka och gjorde musikprogram för Sveriges Radio om och med José Afonso, Fausto, Vitorino och Sérgio Godinho, låtskrivarna och sångarna som tonsatt ”25 april”. Nunes hyste in oss hos sin syster som var bortrest. Det var senhöst, kallt, rått och väldigt vått. Skyfallen drog in från väster och vattenmassorna störtade från Camões ner i Chiado. Vi iakttog syndafloden från poeten Pessoas stamställe A Brasileira och eldade livsandarna med bagaço. Åtskilliga kvällar tillbringade vi med Nunes som la ut texten för oss. Om och om igen lyssnade vi på José Afonsos Avenida de Angola.
Våren 1983 for jag till Portugal med uppdrag att bevaka Socialistinternationalens möte i Albufeira för Sveriges Radios räkning. På den tiden samlade rörelsens kongresser världens stora. Politiker, journalister och funktionärer trängdes tillsammans i baren, säkerhetsarrangemangen var med dagens mått obefintliga. Israels Simon Peres väckte viss uppståndelse med sin eskort av livvakter. PLO:s representant Dr Issam Sartawi var inbjuden som observatör. På kongressens sista dag sköts han i en hotellobby.
Senare förstod jag att vi förmodligen såg slutet av en epok i Albufeira. Jag tog bussen från Algarve till Lissabon för att sända ett inslag på ledning till Sverige. Väl i studion på RDP, vem dyker upp om inte Nunes som numera är fixstjärna i etern. Han övervakar min inläsning och bistår med goda råd angående frasering och satsmelodi. Nunes vet hur svenska ska låta. Som student jobbade han en sommar på Ringbaren i Uppsala.
Och nu ses vi än en gång. Det är tecknaren och jag. Nunes plockar upp oss någon t-banestation före röda linjens slutdestination. Han kör en stor Peugeot, en limousin med crèmefärgade säten i läder och tonade rutor. Utanför glider landskapet ljudlöst förbi. Vi talar ofta om Nunes, jämt vid närmare eftertanke. Han borde rimligen ha glömt oss; det är svårare att vara ensam om att minnas. Och det är länge sedan, ungefär lika länge som Estado Novo existerade, dvs en evighet. Men under den ganska korta resan hem till Nunes trevar vi oss tillbaka till våra gemensamma minnen. Småningom blev han chef för hela RDP, och reste efter pensioneringen jorden runt några år som ambassadör och rådgivare i frågor som rörde radions utbyggnad i de forna kolonierna.
Nunes har ny hustru sedan sist, Filomena, lika hjärtligt gästfri hon, och nytt hus några mil norr om Lissabon, vitt med spetsiga och räta vinklar, arkitektritat och sparsmakat i ett arkadiskt landskap av olivlundar och vingårdar. Han har barn och barnbarn, eget tvåsitsigt flygplan och han har sin rastlösa nyfikenhet, obändiga lust och aldrig sinande energi i behåll, numera trådlöst uppkopplad.
Filomena har lagat den portugisiska nationalrätten bacalhau. Det låter som ett anagram av kabeljo – och det är just vad det är. Nunes skänker i av det friska vita vinet och lagom till desserten med kaffe och konjak tittar deras italienska vänner och goda grannar över. De är flyktingar från Florens, invasionen av turister, horderna kring Palazzo Vecchio, Ponte Vecchio och allt annat vecchio drev dem slutligen i exil, bort från Florens, puts vecchio. Efter en lång dag på landet kör Nunes oss till Lissabon och lirkar sig längst in i centrum genom labyrinten av gator och gränder, och vips är vi framme.
Utan egen förskyllan, vill jag hävda, har vi hamnat i ett red light district. Hela stan var fullbokad och det enda som fanns kvar var ett lusigt litet annex till hotellet längre ned på gatan. Vi har varit med om värre men flyr genast ut i natten och hittar kvarterets enda öppna ställe, en liten bar där en ung man sitter på sin pall och klipper med ögonen tills han får syn på oss och kvicknar till. Vad får det vara? Gin och tonic, faz favor! Han ställer fram beståndsdelarna. Blanda får vi göra själva, inte Bombay Saphire och Feever Tree precis, det framgår med all önskvärd tydlighet av den flagade etiketten att flaskan innehåller gin av okänt märke. Ihop med sin bror driver ynglingen också den lilla nattöppna mercadon på nästa hörn. De är från Bangladesh. Var kommer ni ifrån, vilka är ni och vad gör ni här, undrar han. Bra fråga.
Vilka är vi och vad gör vi här? Svårt att svara på. Vi ritar och skriver, vi har varit här förut, och nu har vi kommit hit igen eftersom det var så länge sedan. Han antecknar våra namn för alla eventualiteter. Ni är lyckligt lottade, säger han med en djup suck. Men du är ung, genmäler vi, och blir sittande därute i den ännu varma natten begrundande vår belägenhet, mer exakt vår position i ålderspyramiden.
Barens gäster stimmar glatt vid borden kring oss, en midnattskör av vinbeskänkta och vinddrivna existenser, samtliga hövliga, vänliga och välvilligt inställda. En kvinna har hunden med sig, hon berättar om sitt liv och om ”25 April”, och hur hon minns allt tydligt de där dagarna, timme för timme i detalj, därför att hon var gravid i nionde månaden, och det glömmer man aldrig, säger hon, och någon vecka senare födde hon sin pojke, och hennes pappa var motståndsman och hade suttit på Caxias där fångarna spärrades in i celler som huggits ur berget och fylldes med kallvatten via ett system med kanaler och elektriska pumpar så att nivån steg till vaderna, knäna, midjan, bröstet, halsen och högre, långsamt och obönhörligt, tills en bekännelse tvingats fram och poliserna från PIDE som paddlade förbi med penna och protokoll fått en namnteckning. Boa noite, senhores, säger damen med hunden, vinkar farväl och försvinner i mörkret.
Vi möts under träden på Avenida Defensores de Chaves i Lissabon snart trettio år senare. För ännu längre sedan var vi i Alentejo tillsammans, fotografen, tecknaren och jag. O fotógrafo är återbördad till fäderneslandet sedan många år. Han bor längre norrut vid kusten utanför den lilla staden Ilhavo, inte långt från floden Vougas utlopp i Atlanten i form av en ria, dvs en killiknande eller krokig flodmynning som liksom fjorden är en i havet sänkt dal men utan bottentröskel och som vidgas av havets eroderande verkan.
Det är väl inte utan att vi själva lite till mans känner oss eroderade fast vi med emfas försöker övertyga varandra om motsatsen; jag har redan hunnit glömma laddare och tappa glasögon. Här är vi nu ändå till sist, återförenade efter alla år, instuvade och färdiga för vidare befordran till Alentejo, tre män i en bil, på sällskapsresa till det förgångna över floden Tejo via 25 april-bron med sina tegelröda pyloner och ut på A6 i riktning mot Alentejos provinshuvudstad Évora, halvvägs till spanska gränsen, på spaning efter en tid som flytt. Det är oktober, i alla avseenden. Men solen lyser.
Är vi på väg söderut, österut eller rentav i sydostlig riktning? En livlig debatt om något som strängt taget är ett faktum uppstår genast, vi hittar påfallande snabbt våra gamla roller, det är precis som förr, plus ça change, plus ces´t la même chose. Vi har oftast inte rätt samtidigt, å andra sidan sällan fel samtidigt. En sak kan vi emellertid enas om, vi är på väg till Montemor-o-Novo. Fast, vad är vi ute efter? Vad tror vi oss kunna finna?
Vi är ju här nu, som det blev och som dem vi blev. Man tror man vet. Ibland är man förmodligen bara den man ger sig ut för. Och ibland någon annan. Men visst, jag försöker dra mig till minnes hur det var och tänker på vad jag skrev, och hur jag skrev, eller rättare sagt tillhåller den unge man med viken jag förknippar mig, att han kunde ha varit sakligare i sin skriftliga framställning, kanske inte fullt så darrande av indignation. Han svarar något i stil med att vi blivit äldre men inte nödvändigtvis klokare och att det i vilket fall är en märklig känsla att vara här igen. Vi är för en gångs skull överens. Den kvällen somnar jag gott i mitt enkelrum bland kullar med korkek och oliv, en handelsresande i minnen. I fjärran bräker fåren.
O Leilão i utkanten av Montemor är både auktionshus och restaurang, leilão betyder auktion. Här säljs nötkreatur av rasen Aberdeen Angus till högstbjudande. Auktionshallen är en cirkus, en amfiteater med läktare i formgjuten plast. I manegens strö på sten, eller på scenen om man så vill, uppträder en liten förvirrad hop åt gången, med klapprande klövar och irrande blick, nervöst tätt intill varandra som en enda kropp, utropet omfattar samtliga och anges per kilo. Efteråt är det lunch på O Leilão med vit duk på bordet och nöt på menyn. Idag föredrar vi fisk.
Men kohandlarna låter sig väl smaka. Till sin rykande cozido beställer de en liter rött på karaff. De är förvillande lika fattiga lantarbetare som vi minns dem från förr i keps, rutig skjorta och några dagars skäggstubb. Men doften av Boss och Givenchy sitter i och på parkeringen står deras premiumsuvar. De är de nya lantjunkarna.
- Klicka här för att läsa den fjärde och sista delen av essän