Om Bundanoons bannlysta buteljer och Ibsens envetne Folkefiende

flader_365
Av IVO HOLMQVIST
Under femtiotalets heta sommardagar i mina morföräldrars syrénberså dracks det hyllesaft, dvs. fläder, antingen den ljusa gjord på blommorna, eller den mörkröda på bären. Men ibland också Pommac på en flaska med vacker etikett: en fylld fruktskål, ritad någon gång på tjugotalet. Kolsyran porlade lika bra som Franzéns Champagevin:

”Drick! De förflyga, de susande pärlorna: drick!”

Till måltider bjöds mest källarsvalt kranvatten men ibland även Ramlösa, också det i glasflaska. Den etiketten hade särskild förankring i familjen. Morfar var befryndad med släkten Döbelius vars anfaders porträtt återfanns på flaskorna eftersom han en gång i tiden hade upptäckt den hälsobringande källan i Ramlösa brunn.

ramlosa_etikettEn annan frände var generalen Georg Carl von Döbeln, han med pannbandet, vars möte i Jutas Runeberg lät sin fänrik berätta om och som är begravd på Johannes kyrkogård. Framför gravstenen med de uppfordrande orden ”Ära, skyldighet, vilja” stannar Arvid Stjärnblom upp i kontemplation, i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, vår nästan enda fullvuxna kärleksroman.

Det klirrade trevligt av alla drickabackar med returglas för femtio år sedan, och bryggeriets depot kallades nederlag, fast det låter defensivt i nutida öron. Numera är Döbelius borta från etiketten (liksom, antar jag, Professor E. Louis Backmans rekommendation bakpå de gröna Läkerol-paketen?) och returglasen har ersatts av engångsflaskor i plast. Ett sådant slöseri, och så påfrestande för miljön.

bundanoon_img

Bundanoon

Det tycker också de två och ett halvt tusen invånarna i Bundanoon, det lilla samhället bortom allfarvägarna i New South Wales, längs järnvägen mellan Sydney och Canberra. De har enhälligt, så när som på en enda oppositionell röst, bestämt sig för att skippa vatten på plastflaskor, ser jag på TV. I stället fyller man i fortsättningen sina egna kärl med filtrerat vatten från en gemensam samhällelig kran (eller kanske fler). Den kloka tanken skulle morfar och mormor sympatiserat med. Vi hamnade av en slump i Bundanoon i januari, på ett Bed & Breakfast så trevligt att vi dröjde kvar en dag längre än tänkt.

Just de högsommardagarna var det över fyrtio grader varmt och den lokala brandkåren stod utryckningsberedd att släcka skogsbränder. Blue Mountains, canyon-området väster och som här söder om Sydney, förskonades dock, i motsats till Melbourne där elden dessutom fick starthjälp av mordbrännare. Någon vattenbrist rådde inte trots tryckande värme i Bundanoon, av tradition utflyktsmål per långsamt tåg för Sydney-bor, och inte heller gör det nu när man låter kranvattnet flöda fritt.

ibsen_en_folkefiende_200

Titelsidan till En folkefiende

Nyheten på Sky om bundanoonarnas bojkott mot plastflaskor fick mig att plocka fram Henrik Ibsens pjäs ”En folkefiende”, skriven få år efter att Georg Brandes tyckt att samtidslitteraturen borde sätta problem under debatt. Det gör den, i det här fallet handlar det om intelligensaristokraten ställd mot den kompakte majoritet: ”Flertallet har alltid/aldrig retten på sin side”. Att Ibsen den gången (1882) sneglade på Strindbergs tio år äldre ”Mäster Olof” kan man utgå från: Gert Bokpräntare motsvaras av Bogtrykker Aslaksen.

Men där den förre är oppositionell och i slutscenen skäller realpolitikern Mäster Olof för avfälling, så är den senare en följsam figur, mån om att hålla sig väl med dem som råkar inneha makten. Intrigen kretsar kring vatten, därav kopplingen till Bundanoon: Doktor Stockman, badanstaltens läkare, upptäcker att vattnet är förorenat, men den sanningen censureras av samhällets stöttepelare som inser att ett avslöjande skulle driva badgästerna på flykten.

” – En skulde aldrig ha sine bedste buxer på, når en er ude og strider for frihed og sandhed”, påstår Stockman. Men det har han, och både brallor och annat rämnar. Fönstren i hans våning krossas, och familjen drivs kanske i landsflykt till Amerika. Han är i släkt med omutliga sanningssägare som Gregers Werle (i ”Vildanden”) och den fanatiske prästen Brand. Han går inte som Peer Gynt udenom när han ställs inför ”autoritetens ulidelige dumhed”, det lilla samhällets moraliska skörbjugg och anpassligheten hos en flock fylld av ”besindig moderation, moderat besindighed”. Att vattenkuranstalten på pestsvanger grund har vattenledningar fulla av infusionsdjur är något man förtiger.

en_folkefiende_5852f

Den norksa nyinspelningen med manus av bla Nikolaj Frobenius 1) Se trailern här

Stockman hinner bli fiende med de allra flesta, inklusive sin bror borgmästaren. Han frestas svårt men låter sig inte bestickas ens av sin smarte svärfar som passat på att köpa upp badanstaltens dumpade aktier. På slutet tänker han starta en friskola för traktens fritänkande barn, lärarinna ska hans frispråkiga dotter bli. Och så avfyrar han (och Ibsen) sin eldfängda slutreplik, mitt i nyllen på en däst borgerlighet: ”den stærkeste mand i verden, det er han, som står mest alene” (fast han är likt Peer Gynt och Faust omgiven av beundrande kvinnor som hejar på honom).

När pjäsen filmades för några år sedan (det har nog gjorts tidigare också) lät man badanstalten ersättas med en fabrik som fyllde vatten på flaskor, förstås av plast. Fast om fabriken gick omkull eller om man höll sig till förlagan och lät sanningssägaren bli varg i veum kommer jag inte ihåg. Bundanoon som har rent och gott vatten önskas hursomhelst lycka till med sitt tilltag, man hoppas det lockar till världsomspännande efterföljd. Och om nu vatten nödvändigtvis ska buteljeras (Perrier är ännu godare än Ramlösa), så i returglas…

Ivo Holmqvist

Steve McQueen i en tidigare inspelning av An enemy of the people

1) Om Nikolaj Frobenius Teori og praksis har Arne Melberg skrivit en anmälan här

Läs också Ivo Holmqvist anmälan om biografin över Ibsens hustru Suzannah, fru Ibsen

Kommentera: