Av IVO HOLMQVIST
I Siegfried Lenz roman ”Die Klangprobe” lyssnar en stenhuggare med känsla för sitt material fram till eventuella dolda sprickor i blocket, genom att med omsorg knacka på stenen. Det där utreds kärleksfullt, med många ord över flera sidor.
Kring en sten rör sig också Peter Adolphsens koncentrerade kortroman ”Brummstein” (Samleren, finns också på svenska översatt av Ninni Holmqvist, Alfabeta). Men den är ytterst lapidarisk (!) när den berättar en vindlande och fascinerande historia om en amatörspeleologs djupdykning i en grotta i de schweiziska alperna i början av förra seklet, på jakt efter en underjordisk ras av grottmänniskor som omtalas i bibeln.
I stället finner han ett underligt stenblock som ger från sig ljud, därav boktiteln. En skärva från blocket får han med sig upp i dagsljuset. Och så får vi följa vad som händer med den, fram till den dag drygt hundra år senare när en museiman katalogiserar den, med hjälp av de mystifierande handskrivna lappar från skilda tider som följt med den.
Det kan låta enkelt men är invecklat, och man gör klokt i att läsa historien ett par gånger. På bokens 68 sidor vimlar det dessutom av tyska citat (översatta i den svenska versionen, medan danska läsare förutsätts någorlunda behärska språket i sitt södra grannland). Adolphsen associerar skenbart tankeflyktigt och fritt när han ger läsaren inblickar i det tjugonde århundradets mellaneuropeiska historia av krig och elände och låter världshändelserna framstå i ett grodperspektiv.
Ägarna till skärvan skiftar, från den tyske bankdirektör som hackat loss den, till hans systerson vars judiska hustru glömmer den i en väska på järnvägsstationen i Altona under Kristallnatten. En banarbetare förvarar troget tillvaratagna effekter under kriget och tar med sig väskan när han senare som eremit slår sig ner i lantlig avskildhet. Dit kommer en förvildad föräldralös yngling som sedan växer upp i DDR.
Dennes kamrat får stenen och gifter sig så med en kvinnlig konstnär som låter den valnötsstora stenen i sin låda bli en artefakt som säljs till en samlare som i sin tur överlåter sin konst till ett museum vars pedantiske kurator är den som summerat historien, fast det avslöjas först på slutraden. Då har flera personer försvunnit på samma kortfattade vis som brukar ske i de isländska sagorna.
Bankdirektören och hans fru har oturen att vandra under ett upphissad möbel just som flyttkarlen som håller i repet får en blodpropp. En östtysk konsthistoriker som lagt örat mot det brummande underjordiska stenblocket blir förkyld av den utflykten, nyser på väg hem och kör därför ihjäl sig själv och andra på motorvägen. Och så vidare, i en vindlande krönika där stort och smått flätas samman och där människans obeständiga liv ses i ett evighetsperspektiv av geologins miljarder år.
Det temat slås an redan i början, med ett tänkvärt yttrande taget från Mark Twain:
”Om Eiffeltornet i sin fulla höjd representerar jordens ålder, uppstod människorasen samtidigt som det yttersta lagret målarfärg på knoppen högst upp.”
Så kan man undra om tornet restes bara för detta tunna färglagers skull. Mark Twain hade ett till intet förpliktande svar tillreds: ”I dunno”.
Man kan kalla Peter Adolphsen en minimalist och jämföra honom med Jorge Luis Borges, som entusiastiska recensenter i hans hemland gjort. Mer påminner han nog dels om den säregne särlingen Robert Walser från Schweiz (där tar ”Brummstein” sin början, i Hölloch-grottorna nära Chur) och dels om den lika märklige W. G. Sebald, tysk men verksam vid the University of East Anglia, död i förtid i just en bilolycka i Norfolk.
Hos alla tre finns en förkärlek för de precist insatta detaljerna och en naturvetenskaplig noggrannhet som inte rubbar deras övertygelse att tillvarons innersta gåtfullhet aldrig går att förklara.
Ivo Holmqvist
- – Klicka här för att komma till Peter Adolphsens hemsida
- – Tillsammans med Ejler Nyhavn har Peter Adolphsen i år givit ut Katalognien, en versroman om en ö, som liknar ögats iris. Se en uppläsning med dem här: