James Agee

Köp boken här (Bokus)

Köp boken här (Bokus)

Av IVO HOLMQVIST

Den tjugosjunde november skulle James Agee ha fyllt hundra år, men han blev inte ens hälften så gammal, och kunde ha fått ett ännu kortare liv. Han avled den sextonde maj 1955, samma år som den lika självförbrännande James Dean, drabbad av hjärtattack på Manhattan, i en taxi på väg till sin läkare. Alldeles oväntat kan det inte ha varit. Redan fyra år tidigare, under John Hustons inspelning av ”Afrikas drottning” som han hade skrivit manus till, höll han på att stryka med i en infarkt. Och det är underligt att hans lever höll för hans alkoholintag. Till och med den i det stycket mycket erfarna Dorothy Parker som han pokulerade med förundrades över att han kunde klämma i sig tre helflaskor whisky på raken.

För övrigt räknade han kanske inte heller med att bli gammal. Hans far Jay hade omkommit i en singelolycka med sin T-Ford 1916 (möjligen hade också han tagit sig ett par glas för mycket) och var då bara 38 år. Och James var alltså sex.

Faderns förtidiga död skulle, liksom i Göran Tunströms fall, prägla hans liv och hans böcker. I inledningskapitlet till den självbiografiska romanen ”A Death in the Family” som kom posthumt 1957 och det året fick ett Pulitzer-pris går sexåringen Rufus, som var James Agees mellannamn, med fadern Jay på bion The Majestic och ser Charlie Chaplin, en man som Agee skulle bli god vän med senare. På hemvägen går de inom en krog där pappa lyfter upp den lille sonen på bardisken: ”Tala inte om för mamma att vi varit här”.

Och så kallas Jay iväg mitt i natten, till sin far som ligger för döden. Han dör inte, men Jay omkommer nästa morgon, på väg tillbaka till familjen. Jag har under årens lopp slitit ut två pocketupplagor av denna bok. Omslaget till den tidigare visar en tom fåtölj, faderns favoritplats, den senare mera glättade har en ung mor med sina båda barn i famnen och bakom henne fjärilsvingar som lika väl kan ses som en ängels. Boken är visserligen känslosam, men inte sentimental. De fem första sidorna, innan romanen kommer igång, som förankrar det hela till Tennessee har rubriken ”Knoxville: Summer, 1915”. Av dem inspirerades Samuel Barber till sitt opus 24, ”Knoxville: Summer of 1915”, för sopran och orkester, hans mest spelade verk vid sidan om hans förledande vackra ”Adagio för stråkar”.

"A restoration of

"A restoration of the Author´s text" - Köp den här (Bokus)

Boken hade sammanställts av förläggaren David McDowell, mest för att skaffa fram royalty till änkan och barnen som var i akut behov av hjälp. Den filmades som ”All the Way Home” 1963, och har hamnat på TIMEs lista över de hundra bästa böckerna, med viss rätt. McDowell gjorde ett bra jobb, men han tog sig friheter. För ett par år sedan återställde Knoxville-professorn Michael Lofaro texten, efter flera års pusslande med de manus som finns i Tennessee, Texas och New Jersey. Den fristående novellen om sommaren 1915 har ersatts med en mörkare inledande mardröm, av tjugo kapitel har blivit fyrtiofyra, kronologin är striktare, och McDowells många återblickar är bortplockade.

Båda versionerna tål att läsa. Den nya ingår i den definitiva tiobandsutgåvan av James Agees samlade verk som University of Tennessee är på gång att ge ut. Fast det allra mesta finns redan i de båda kompakta Agee-banden från Library of America, så nära litterär kanonisering man kan komma i USA.

Av hans prosa blev ”Let Us Now Praise Famous Men” mest berömd, reportaget från Alabamas fattiga lantarbetare 1936, med Walker Evans fotografier. Den sålde dåligt när den kom men återupptäcktes på sextiotalet och blev klassisk. Den har nog stått sig bättre än Steinbecks sentimentala ”Grapes of Wrath” som den kan påminna om. ”The Morning Watch” som visar hans religiösa intresse är också självbiografisk, och så finns en knapp handfull noveller.

Köp boken här (Bokus)

Köp boken här (Bokus)

Men annars handlade det mesta som Agee skrev under sitt korta liv om film. Han stod för manus till den enda film Charles Laughton regisserade, den otäckt spännande ”The night of the hunter”, där Robert Mitchum som den falske domedagspredikanten har tatuerat LOVE på ena handens knogar, HATE på den andra, och så låter händerna brottas. Han är inte ute efter att frälsa själar utan på jakt efter cellkamratens stöldgods, pengarna som sytts in i en trasdocka. Den åldrade Lillian Gish är remarkabel som en skyddsängel med skinn på näsan.

James Agee medverkade i vänstertidskrifter som Partisan Review och New Masses, och var journalist på Fortune och Time där Whittaker Chambers, han som fick Alger Hiss på fall, en tid var hans kollega.

I The Nation skrev han filmkritik ett par gånger i månaden, så bra att W. H. Auden hellre läste hans spalt än gick på bio. Agee såg till att Buster Keaton fick en renässans, skrev uppskattande om Carl Theodor Dreyers ”Vredens Dag”, och inkännande om ”The Lost Weekend” efter Charles Jacksons roman (som Gustav Hellström recenserade i Dagens Nyheter när den kom på svenska, med Adolf Hallmans vackra omslag). Där var han eminent sakkunnig eftersom den handlar om en alkoholists undergång. Men framför allt drog Agee en lans för sina pojkårs hjälte Charles Chaplin under de värsta McCarthy-åren då man tvang honom i europeisk landsflykt, för hans påstådda kommunistsympatier.

Agee skrev tre långa artiklar om Chaplins ”Monsieur Verdoux” när nästan alla andra opportunt rackade ner på den. Ett närmre samarbete med Chaplin var på tal, men döden kom emellan. Då hade Agee hunnit förskräckas över att Dylan Thomas druckit sig till döds i New York, men han tog inte tillräcklig varning. Om detta kan man läsa i John Wranovics korta ”Chaplin and Agee” som kom för fyra år sedan, och om James Agees stormiga liv i Laurence Bergreens nu tjugofem år gamla biografi. Där finns de tre äktenskapen förtecknade, liksom den livslånga vänskapen med prästen Father Flynn (brevväxlingen dem emellan är utgiven). Joel, sonen i andra giftet, fick författaren Bodo Uhse som styvfar och hamnade i ett annat ideologisk klimat, en uppväxt läsvärt skildrad i ”Twelve Years. An American Boyhood in East Germany”.
Ivo Holmqvist

_____________

‣ Samuel Barber – Adagio for strings

‣ Samuel Barber – Knoxville: Summer of 1915

‣ Se Robert Mitchum brottas med händerna i The night of the hunter:

Kommentera: