Efter det myckna symboliska talet om spökande vita hästar går den unga Rebekka West, i slutscenen i Ibsens skådespel ”Rosmersholm”, rakryggat och modigt i döden samman med Rosmer. Kvar finns bara hushållerskan att bevittna hur forsen tar dem. Den scenen gjorde säkert ett varaktigt intryck på en ung irländska några år in på 1900-talet. Cicely Isabel Fairfield var född på Irland 1892. När hon var tio dog fadern-officeren, och man flyttade till Edinburgh, kanske var det där hon såg Ibsen-pjäsen. När hon tjugo år gammal kastade sig ut i journalistiken hade hon i alla fall funnit den pseudonym som hon skulle göra känd: Rebecca West. Hon avled i mars 1983, alltså drygt nittio år gammal.
Kanske var det först mot slutet av sitt långa liv som hon riktigt började uppskattas efter förtjänst, då tiden hade hunnit ifatt hennes radikala idéer. Så sent som 1980 nytryckte Virago många av hennes böcker i sin stora serie med kvinnliga författare, pocketböckerna i stort format med gröna ryggar (i Wahlströms ungdomsböcker var som bekant den färgen förbehållen böcker för pojkar, flickornas var röda). Det har sagts, med en träffande småländskt dialektal vändning, om Elin Wägner att hon var framsynter. Samma sak skulle kunna sägas om Rebecca West. En annan medsyster hade hon i den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt. Båda analyserade ondskans anatomi och förräderiets former, båda med samma skarpsyn.
En mycket kritisk vidräkning med H. G. Wells idéer i den feministiska tidskriften Freewoman ledde till hennes bekantskap med honom, det var 1912. Förbindelsen dem emellan varade över tjugo år, och Rebeccas son Anthony hade H. G. Wells som far fast de aldrig gifte sig. Det gjorde hon däremot med bankmannen Henry Maxwell Andrews 1930, som dog 1968 – deras hem fanns i Buckinghamshire. Hon höll hursomhelst hårt på sin frihet, och engagerade sig tidigt i suffragetternas sak, och också i sitt privatliv demonstrerade hon gärna sin självständighet.
Numera är relationerna mellan henne och H. G. Wells väl dokumenterade, senast dessutom lätt fiktionaliserade i David Lodges roman ”A Man of Parts”. Tidigare var bara en inre krets införstådd med förbindelsen. Dit hörde några av tio- och tjugotalens litterära storheter i England, bland dem Shaw, Galsworthy, Arnold Bennett och Ford Madox Ford. Alla tycks ha bländats av hennes charm och klokhet. Den skarpa intelligensen kan man i efterhand göra sig bekant med i hennes många böcker. Några av romanerna uppvisar ett tidigt inflytande från Freud, något som annars inte är särskilt vanligt i det insulära Storbritannien, Freuds energiske engelske apostel Ernest Jones till trots.
Kvinnorna står i centrum i dessa romaner, men författaren är långt ifrån okritisk mot dem. I ”Harriet Hume” är titelpersonen som tagen ur Ibsens ”Et Dukkehjem”, men hon är en Nora som aldrig lämnar Helmer, och Rebecca West röjer ingen större förståelse för och har inte särskilt stort tålamod med hennes våpighet och velighet. Kontrasten mellan fiktiv figur och faktisk författare är påfallande.
Det tyngsta och kanske bästa verket är de båda banden ”Black Lamb and Grey Falcon” från 1942. Från början går de tillbaka på resor på Balkan fem år tidigare, men reseskildringen vidgades efter hand till att bli en passionerad partsinlaga om serbisk nationalism, med häftiga utfall mot den habsburgska kolonialmakten Österrike-Ungern. Det är underhållande och lärorikt om än föga balanserat och objektivt, det är en medvetet tendentiös bok.
Lika läsvärd är den breda analysen av förräderiets idé i ”The Meaning of Treason” från 1949, som kom i en ny och reviderad upplaga sexton år senare. Den har tycke av både Arthur Koestler och Hannah Arendt. Där behandlas bland andra den William Joyce som sände nazistisk propaganda från Berlin under kriget. Hans beslöjade aristokratiska röst gav honom ett efterhängset öknamn, Lord Haw-Haw. Rebecca West hade följt förräderiprocessen mot honom och rapporterat om den i The New Yorker. Och i ”A Train of Powder” fortsatte hon att fördjupa sig i samma ämne. Där handlar det bland annat om Nürnbergprocesserna. Praktiskt taget ända till sin död arbetade hon dessutom som kritiker i The Sunday Telegraph.
En snabbläst och bra början om man vill bekanta sig med Rebecca Wests romaner än den korta ”The Return of the Soldier”. ”Soldatens återkomst”, så kallade Eyvind Johnson en trettiotalsroman om en Spanienfrivillig som kommer tillbaka till Sverige. Den återvändande soldaten har det skrivits mycket om, ända sedan Odysseus fann vägen hem till Ithaka och den tålmodigt väntande hustrun Penelope. Han kom tillbaka med en annan syn på tillvaron än när han drog ut, ett motiv som många tagit fasta på och återdiktat, bland dem Eyvind Johnson i sin ”Strändernas svall” och Nikos Kazantzakis i sin väldiga ”Odysseia” från 1938. Odysseus minns allt han varit med om. Också böcker om soldater som tappar minnet förekommer.
Historien är ganska enkel, nästan banal. Den lyckligt gifte och mycket välbärgade soldaten återkommer till sitt gods där hustrun och en kvinnlig kusin väntar. Men han har drabbats av minnesförlust och granatchock och tycker sig plötsligt leva många år tidigare, den mellanliggande tiden är bortsopad ur hans minne. Så tar han kontakt med den kvinna han då älskade. En olycklig kärlekshistoria som fått ett abrupt slut återupptas plötslig igen. Kvinnan är ett under av takt och manövrerar skickligt mellan sina motstridiga sympatier för hustrun och för mannen, den som hon tidigare älskat.
Och kärleken finns kvar. Hon är också den som med en läkares hjälp, en del psykoanalytisk kunskap och mycket sunt förnuft får soldaten att återerövra sina minnen. Så är han tillbaka i nutiden igen, dock knappast så lycklig som under den tid av amnesi då han förskonats från att minnas. Hela historien berättas av kusinen, med viss insikt och självkännedom, men läsaren förstår snabbare än hon själv att också hon älskar soldaten. Kusinen är måttligt inskränkt i sitt sociala snobberi. Betydligt värre är hustrun som visar upp alla sina dåliga sidor av egoism och fantasilöshet.
Den sortens människor och den sortens ängsligt egocentriska reaktionsmönster känns igen. I Vistoria Glendinnings företal (som också togs med när Trevi gav ut boken 1983, i Gunilla Holms försvenskning, ”En soldat kommer hem”) talas något om Rebecca Wests förhållande till H.G. Wells, och de eventuella biografiska ledtrådarna i romanen. Det är intressant, men denna kloka lilla bok klarar sig annars mycket bra på egen hand. Sedan kan man ju gå vidare och läsa om den stackars mannen som drabbats av shellshock i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway”, och om den rullstolsbundne och fatalt förlamade Lord Chatterley hos D.H. Lawrence, om man inte låter sig nöja med vad som händer i kommande avsnitt av ”Downton Abbey”.
– PÅ Youtube finns ett klipp med Rebecca West inte om Lord Haw-Haw men om en annan dåtidens förrädare, Kim Philby: