Två glada gossar på ferie – Franz Kafka och Ernst Weiss

Marielyst, Falster

Marielyst, Falster

Av IVO HOLMQVIST

”Kafka hade det inte heller så roligt” fanns det en vida spridd t-shirt som påstod, under bilden på dysterkvisten från Prag. Men ett par dagar hade han nog hyfsat kul, de som hans kompis Ernst Weiss lockade honom att tillbringa på badhotellet Marielyst på danska Falster.

Det var på sensommaren 1914, några veckor efter skottet i Sarajevo. Åtminstone ser han glad ut på fotot därifrån, ett av drygt sexhundra i Kafka-kännaren Klaus Wagenbachs ”Franz Kafka, Bilder aus seinem Leben” (Wagenbach Verlag) och som nu också finns på danska (Forlaget Vandkunsten). Fast inte ens då hade Kafka så mycket att skratta åt. Förlovningen med Felice Bauer var just uppslagen för andra gången, efter minst lika mycken tövan som Kierkegaards med Regine, och sedan Felices väninnor backat upp henne och ställt Franz inför deras egen domstol.

Bilden på de glada gossarna ljuger inte, men det kom snart att mörkna över vägen för båda. Kafka avled i tuberkulos redan tio år senare, då var han drygt fyrtio, och undgick därmed till skillnad mot sina tre systrar att mördas av nazisterna.

Köp boken här

Köp av Bokus här (410 kr)

Den landsflyktige Weiss dog för egen hand under tidens tryck (liksom Stefan Zweig i Brasilien och Walter Benjamin vid fransk-spanska gränsen). Sedan han landsflyktig i Paris från sitt hotellrum bevittnat tyskarnas inmarsch längs Champs-Elysées 1940 lade han sig i ett badkar, tog gift och snittade upp pulsådern.

Kommunisten Anna Seghers, den mest kända av Östtysklands författare, tog senare den dystra episoden som utgångspunkt för sin roman ”Transit”, om den fiktive författaren Weidels tragiska öde. I sin livstid var Ernst Weiss mera känd än den ett år yngre Kafka, naturligt nog eftersom de flesta av dennes skriverier kom postumt, sedan Max Brod mot Kafkas önskan lät bli att bränna manuskripten.

Ernst Weiss, också han tyskspråkig jude, var kirurg i Berlin, Wien och Prag, och som skeppsläkare hade han besökt Japan och Kina. Sista krigsåret fick han ett förtjänstkors i guld för tapperhet i fält. Han brevväxlade med Martin Buber och hann med en lång rad romaner och dramer (romanen ”Der Aristokrat” gav honom en silvermedalj vid olympiaden i Amsterdam 1928, medan man ännu tävlade i grenen ”episka verk”).

Den samlade upplagan av hans verk som Suhrkamp Taschenbuch gav ut 1982 är i sexton delar. Och intresset håller i sig: på Niemeyer Verlag i Tübingen har just kommit två nya studier om honom och hans böcker, ”Unzuverlässiges Erzählen und literarische Moderne” av Tom Kindt, och ”Existenzproblematik und Erzählstrategie. Studien zum parabolischen Erzählen von Ernst Weiss” av Christiane Dätsch – det låter betryggande akademiskt.

Köp boken här

Köp av Bokus här (127 kr)

Hans intressantaste verk är ”Der Augenzeuge”, den första roman som lät Hitler uppträda som fiktiv figur sägs det (sedan dess har en strid ström sådana följt, av Beryl Bainbridge, George Steiner, Richard Hughes, Norman Mailer och många andra).

Ögonvittnet är en läkare som efter första världskrigets slut får som patient en korpral som drabbats av blindhet, som en psykologisk reaktion på det tyska nederlaget. Läkaren botar soldaten A.H. från hans hysteri och gör honom därmed seende igen. När nazisterna gripit makten på våren 1933 arresteras han som oönskat vittne till en skamlig episod i Hitlers förflutna. Han släpps fri mot att han lämnar över alla sjukjournaler, utvisas ur Tredje riket, tar sig till Spanien och blir under inbördeskriget frivillig på republikens sida, mot Franco och fascisterna.

Sedan blev det inte mer – Ernst Weiss stora koffert full med outgivna manuskript återfanns aldrig, en lika beklaglig förlust som Gogols eller Bruno Schultz försvunna romaner.

Ivo Holmqvist

____________

  • Artikelsök – mer att läsa
    Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Loading

     

  • Kommentera: