Postkolonial litteratur är en term som i värsta fall är både förenklande och tom. Vad åsyftas egentligen? Litteratur producerad i en postkolonial kontext? En särskild tematik? När ”postkolonial” slentrianmässigt klistras som en etikett på all litteratur som inte är västerländsk riskerar den i sig att bli ett kolonialt begrepp som reducerar den litteratur som skapas av ”Den Andre”.
Men när det gäller den jamaicanska författaren Marlon James (född 1970) som belönades med 2015 års Man Booker Prize, har termen ändå en tematisk relevans. Kolonialismens och slaveriets våld löper som en röd tråd genom alla hans tre romaner, oavsett om de utspelar sig på 1700-talet eller 1900-talet. Samtliga är också berättelser om samhällen i förändring.
I Marlon James debut, John Crow’s Devil från 2005, finns en ofta övertydlig symbolik i skildringen av hur en liten isolerad by på femtiotalet blir skådeplatsen för en ödesmättad strid mellan två fundamentalt olika gudsuppfattningar. Kanske till och med mellan Gud och Djävulen. Den främmande predikanten vars entré ställer allt på sin spets är en litterär gestalt som känns igen bland annat från Selma Lagerlöfs Jerusalem. I James tappning är dock främlingsskapet illusoriskt och den nya prästens, Yorks, intåg är snarare en hemsökelse. Efter att svavelosande ha förvisat byns alkoholiserade präst Hector Bligh får den självutnämnda ”aposteln” York en växande skara följare och när hans skräckvälde (som bland annat innefattar straff i form av offentlig prygel) blivit ett faktum tycks det redan för sent att dra i handbromsen. Till sist vinner ändå den kärleksfulla och ickestraffande synen på religion med hjälp av den avsatta Bligh och hans älskarinna, kallad Änkan.
John Crow’s Devil är en på det hela taget konventionell och konservativ historia. Det visar sig att York kommit tillbaka för att hämnas på de bybor som varit blinda för de övergrepp han som barn utsattes för av sin ”morbror”. I skildringen av den ljushyade ”morbrodern” som inofficiellt har makten i det lilla samhället och som lever som en vit plantageägare ekar forna tiders slaveri. Men övergreppen har inte bara gjort den falska aposteln våldsam utan även, antyds det, homosexuell. I romanen framställs hans homosexualitet som ytterligare en perversion präglad av sadism. När York sprider könssjukdomar hotar han samhället med ett rent fysiskt sönderfall som får läsas som en parallell till den andliga förruttnelse som hans lära sprider. De enda som kan rädda det lilla samhället (som antyds symbolisera hela mänskligheten) är Hector Bligh och Änkan som i sin tur har räddats av sin (heterosexuella) kärlek till varandra.
Marlon James andra roman, The Book of Night Women, är betydligt mindre allegorisk. Den utspelar sig under sent 1700-tal i Jamaica och berättar om slaven Lilith som liksom sin mytologiska namne, Adams första hustru, har rykte om sig att vara upprorisk. Men hon är inte den enda. I The Book of Night Women visar James sin förmåga att skildra kvinnor som självständiga, dynamiska subjekt utan exotifierande filter. Den revolution mot de vita slavägarna som till sist äger rum leds helt och hållet av kvinnor. Det är kvinnor med kroppar vanställda av ärr från piskan, kvinnor som har våldtagits otaliga gånger i sina liv och fött barn som sålts. Den är en skoningslöst brutal roman som samtidigt andas hopp och motstånd.
Mitt i det psykiska och fysiska våld som ständigt riktas mot deras kroppar lyckas slavkvinnorna bygga en värld av gemenskap och solidaritet. Denna gemenskap uttrycks och formas även i språket. Inför de vita slavägarna är de extremt fåordiga men i varandras sällskap är jargongen på den jamaicanska dialekten färgstark, grov och poetisk.
Den postkoloniala teoretikern Homi Bhabha har använt begreppet ’hybriditet’ för att beskriva hur kolonialiserade grupper som blivit påtvingade kolonisatörens språk, religion och kultur trots allt skapat egna kulturella och språkliga rum där motstånd kan iscensättas. Som en följd av att ha berövats sina ursprungliga språk (som vid slutet av 1700-talet fortfarande finns i en del av de äldre kvinnornas minnen och ibland tar sig över deras läppar) och påbjudits engelskan, precis som de berövats sina identiteter och tilldelats namn av slavägarna, har slavarna skapat ett språk som trots allt är deras eget. Ett språk som de vita är delvis utestängda ifrån. Ett språk som kan användas för att håna och förbanna förtryckarna. Genom Marlon James romaner går det att skönja en tydlig utveckling. För varje roman vågar författaren vara mer lågmäld och därmed blir han också mer subtil.
Den tredje och prisbelönade romanen A Brief History of Seven Killings är (tvärtemot vad titeln antyder) lika omfångsrik som många av de senare årens stora amerikanska romaner som till exempel Jonathan Franzens Frihet. Ett format på över femhundra sidor är inte lätt att fylla med ett innehåll som rättfärdigar en sådan längd. Men för James del innebär det att han kan kosta på sig ett långsammare tempo som passar hans stil mycket bra. Här får den episka ansatsen och viljan att skildra historiens gång genom människoöden utrymme att veckla ut sig. För det är tydligt att Marlon James med A Brief History har velat skriva det moderna, postkoloniala Jamaicas historia.
I media har det stått att läsa att romanen handlar om Bob Marley, men i själva verket har den legendariska sångaren (i boken enbart kallad just Sångaren) en mycket liten roll och knappt en enda replik även om det är mordförsöket på honom som utgör berättelsens epicentrum. I stället får vi följa flera olika personer vilkas öden på olika sätt påverkas av (de politiskt grundade) skotten mot Marley. Här finns den amerikanska reportern som åkt till Jamaica med samma exotiserande och romantiska föreställningar som de flesta vita västerlänningar. Här finns CIA-agenten och det ofrivilliga vittnet som tvingas i exil. Och här finns de gängmedlemmar som var gärningsmännen. Kolonialismens och rasismens skugga hänger tungt över det fattiga och våldsamma ghettot som fostrat dessa ”bad men” som de kallar sig själva.
Pistolskotten mot Marley blir den våldshandling som urskiljer sig i en tillvaro präglad av våld och som tillfälligt rentav spränger själva berättarstrukturen: direkt efter skildringen av dådet blir själva språket fragmentariskt och drömlikt.
Gemensamt för alla James romaner är att det finns en enskild våldshandling eller ett våldsamt händelseförlopp i berättelsernas centrum. I John Crow’s Devil är det den slutgiltiga striden mellan pastor Bligh och ”apostel” York, i The Book of Night Women slavarnas revolt och i A Brief History of Seven Killings alltså mordförsöket på Bob Marley. Men minst lika viktiga är de våldsamma processer som lett fram till detta. ”Apostel” Yorks tyranniska handlingar är en direkt konsekvens av de övergrepp han som barn utsattes för av den ljushyade man som i enlighet med kolonialismens logik härskade enväldigt i den lilla byn. Slavupproret i The Book of Night Women är givetvis en direkt följd av det våldsamma förtryck som slavarna utsatts för, och i den tredje romanen är den våldspräglade fattigdomen i ghettot central för att förstå en politisk situation där kriminella gäng till stor del sätter agendan och försöker mörda en populär sångare för att denna uppfattas stödja ett visst parti.
Våldets röda tråd löper med andra ord rakt från 1700-talets slavsamhälle till det 1900-tal som skildras i A Brief History. Det är en av anledningarna till att det trots allt är relevant att tala om Marlon James författarskap i termer av postkolonialism. Även själva språket är hos James ofta starkt präglat av våld och vrede. De flesta karaktärerna använder en grov jargong kryddad med svordomar där rådande maktrelationer tydligt kommer till uttryck i sättet som män pratar om kvinnor eller om homosexuella män och hur vita pratar om svarta. Men här finns även det språkliga motstånd som praktiseras av slavkvinnorna i The Book of Night Women.
På ett metalitterärt plan kan det kanske ses som en del i en avkolonialiseringsprocess att skriva en lika omfångsrik och anspråksfull bok på jamaicansk engelska som många av de stora amerikanska romanerna. Ordet history i titeln signalerar en ambition att skildra historiens vingslag – men det pekar också på historien som fiktion. Det är en roman där de olika röster som bär fram berättelsen samtidigt slåss om tolkningsföreträdet. Den vita amerikanska journalisten som på uppdrag av tidningen Rolling Stone ska skriva ett reportage om Marley och Jamaica försöker inte bara beskriva händelseförloppet utan hela det jamaicanska samhället på ett sätt som uppfyller både hans egna och läsarnas exotiska föreställningar om Jamaica.
Marlon James utveckling som romanförfattare från den relativt enkla, ganska grovhuggna berättelsen i debuten till den intrikata väven av röster i den senaste boken gör honom till en författare som det ska bli intressant att följa. En svensk översättning är på gång, och även om det är lätt att ha farhågor för hur Marlon James rika språk med de olika engelska dialekterna ska pressas in i den svenska språkdräkten, kommer också resultatet av denna att bli spännande att ta del av.