Charles de Steuben - Slaget vid Poitiers 732 (Wikipedia)

Michel Houellebecq – Soumission

Michel Houellebecqs sjätte roman Soumission, underkastelse, har en titel som anspelar på islam. Namnet på världens näst största religion lär ju betyda just underkastelse, närmare bestämt under Gud. Soumission skildar hur Frankrike i en nära framtid, året är 2022, överger sin konfessionslösa samhällsmodell för att istället bli en muslimsk stat. Scenariot sätter inte bara punkt för halvtannat årtusende av kristen dominans på fransk mark; det innebär också slutet för landet som historisk och symboliskt viktig hemort för upplysningsidéerna. Det långa civilisationshistoriska perspektivet understryks av att centrala delar av handlingen i boken är förlagda till en lägenhet med utsikt över Arènes de Lutèce, ruinerna efter Paris gamla romerska teater.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Romanens berättare är i fyrtioårsåldern, universitetslektor vid Sorbonne, och heter François, ett namn som i sammanhanget blir allegoriskt. Det inledande kapitlet tycks i en för Houellebecq ovanlig stil pastischera hur en fransk universitetslektor borde uttrycka sig. Några sidor in i romanen känner man emellertid igen honom: François uttrycker sig lika ogenerat om känsliga ämnen som protagonisterna i författarens tidigare romaner. Han är, precis som de, en desillusionerad samtidsobservatör, intelligent och respekterad i sitt yrke, men oförmögen till stabila familjeförhållanden. Som tidigare finns också en kvinna som under gynnsammare omständigheter möjligen kunde ha blivit hans livskamrat: hans unga före detta student, judinnan Myriam. Trots dennas osannolika kärleksfullhet och erotiska hängivenhet, känns relationen dock långt ifrån självklar ens innan familjen försvinner till Israel. François ligger med fler av sina litteraturstudenter och uppsöker prostituerade, för att så småningom övergå till Youporn.

I François familjehistoria kan nog anas en havererad modersrelation. När han får brev från kommunen om moderns död, tas beskedet emot med märklig likgiltighet. Man kommer att tänka på Meursault i Camus L’étranger. Houellebecqs berättare ger ofta intrycket att vara sprungna ur Meursaults kappa, även om deras främlingskap nog inte är lika gåtfullt som hans.

Dekadensmotivet löper som en röd tråd genom hela Houellebecqs författarskap, men det är först i Soumission som författaren explicit anknyter till den dekadenta litteratur som blomstrade kring det förra sekelskiftet. François är nämligen Frankrikes ledande expert på fin-de-siècle-författaren Joris-Karl Huysmans, viktig också för romanens religiösa tematik. Naturalisten och Zola-anhängaren Huysmans utvecklades i symbolistisk och så småningom även religiös riktning för att slutligen konvertera till katolicismen. Skulle Houellebecq kunna gå denna väg? Förmodligen inte. Men i alla hans texter återkommer frågan om religionens plats i samhället, och till skillnad från tidigare påstår Houellebecq sig inte längre vara ateist utan agnostiker, och öppen för tanken på en Skapare. I en stor intervju säger han att idén bakom Soumission från början inte alls var att skildra Frankrikes islamisering utan berättarens konvertering till just katolicismen. Men så blev det inte. När François beger sig till klostret i Ligugé, symboliskt nog beläget i närheten av Poitiers, där Karl Martell år 732 besegrade en morisk här och där, som av en händelse, även Huysmans vistades en period, blir han snart tvungen att resa därifrån. Den modernistiska klosterkyrkan har en alienerande inverkan på honom. Munkarnas nästan kvinnligt längtansfyllda sånger övertygar inte heller. Vid ett senare tillfälle, inför den svarta Mariastatyn i Rocamadour, har däremot François en upplevelse av helighet. Men kanske är det som med kärleken till Myriam: Känslan vill inte riktigt hänga kvar. Det är nog ingen tillfällighet att brevet med nyheten om moderns frånfälle når François bara några sidor senare.

Det är också nu det börjar märkas att det är Mohamed Ben Abbes, och hans parti Fraternité musulmane, som styr Frankrike, om än i bred koalition med såväl socialister som borgerliga. Kvinnorna går inte längre i kort kjol och det inbördeskrigsliknande tillstånd som rådde i början av romanen verkar vara över. När rösterna var räknade efter presidentvalets första omgång hade Marine Le Pen inför den andra omgången stått mot Ben Abbes. I detta läge hade först socialistpartiet och till slut även de borgerliga slutit upp bakom islamisternas kandidat. Arbetslösheten sjönk snabbt och EU var i färd med att utvidgas till att likt Romarriket omfatta även länderna söder om Medelhavet. Den slipade Ben Abbes såg rent av ut att återupprätta något av Frankrikes förlorade storhet.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Islam tilldelas alltså en långt mer konstruktiv roll i Soumission än vad som var fallet i Plattform (2001), där huvudpersonernas strävan att utveckla sexturismen fick ett blodigt slut i ett muslimskt terrorattentat. Den gången uttalade sig Houellebecq dessutom i nedvärderande ordalag om islam i pressen. Liknande uttalanden har Houellebecq undvikit denna gång. Han påstår sig rentav ha läst Koranen i sin helhet, vilket lett till att han nu säger sig ha en mer positiv syn på islam än tidigare. Så framstår inte heller Fraternité musulmane som särskilt fundamentalistiskt, utan liknar nästan ett konservativt kristdemokratiskt parti med en ekonomisk politik inspirerad av distributismen, en ideologi med kopplingar till den katolska socialläran. Med tanke på den kapitalismkritik som finns i Houellebecqs första romaner verkar författarens intresse för distributismen och dess mera småskaligt organiserade ekonomi ärligt. I synnerhet som det finns en intressant parallell i det utopiska samhälle av till landsbygden utflyttade hantverkare som Houellebecq skisserar i slutet av sin förra roman, Kartan och landskapet (2010).

Allt det här låter ju nästan bra och det är nog ett gott betyg till Houellebecq som författare att François lugna återgivande av händelseförloppet får islamisternas första reformer, utbildningsväsendets islamisering samt månggifte, att framstå som rimliga. Ändå torde få franska eller för den delen svenska läsare vid närmare eftertanke känna sig lockade av den samhällsmodell som föreslås i Soumission.

Problemet är att de samhällsproblem som Ben Abbes löser i romanen, till exempel arbetslösheten, får sin lösning genom att kvinnan återgår till en mer traditionell roll. Denna gigantiska backlash motiveras i romanen av Robert Rediger, en av de kollegor till berättaren som valt att konvertera till islam, med att islam i högre grad än andra världsreligioner skulle acceptera tillvaron som den är. Andra religioner, inklusive kristendomen, skulle vara benägna att betrakta den materiella världen som ofullkomlig, rentav ond. Alltsedan upplysningstiden har väst revolterat mot naturen, och revolten skulle alltså ha rötter i kristendomen.

Det islamiserade Frankrike ger däremot ett hyfsat harmoniskt intryck och för med sig stora fördelar för François. Saudiska oljepengar gör det möjligt att avsevärt höja både status och lön för de tidigare lågt värderade lektorerna i humanistiska ämnen. Så när François i utbyte mot att han konverterar får erbjudande om förnyad anställning vid Sorbonne och därtill möjligheten att äkta tre fruar, ja då förefaller han mer än överväga saken: Je n’aurais rien à regretter, Jag skulle knappast få anledning att ångra mitt beslut, konstaterar han. Och så slutar romanen, i konditionalis väl att märka, för vi vår aldrig se om François verkligen tar steget.

Arènes de Lutèce

Arènes de Lutèce

Är denna bild av de två världsreligionerna kristendomen och islam korrekt? Tveksamt. Men ”underkastelsen” i Soumission handlar kanske inte främst om att underkasta sig just islam, utan om att underkasta sig i vidare mening. För François är det mest en fråga om att vara pragmatisk och underkasta sig det som fungerar i den situation som uppkommit. Andra är mer passionerade: Människans högsta lycka ligger i att underkasta sig, hävdar Rediger, som något överraskande visar sig vara ett stort fan av Dominique Aurys Berättelsen om O, 1900-talets kanske mest kända sadomasochistiska roman. Han förklarar sitt intresse med den likhet han ser mellan kvinnans underordning under mannen så som den beskrivs i Berättelsen om O och mannens underordning under Gud som den skildras i Koranen.

I en jämlikhetsälskande och individualistisk kultur blir auktoritet och underkastelse brännbara ämnen; Houellebecq rör sin vana trogen vid ömma punkter. Att peka på likheter i exempelvis kvinnosyn mellan islamistiska och europeiska reaktionärer kan tyckas banalt. Ändå kan boken inte sägas vara okontroversiell utan har kritiserats av exempelvis nobelpristagaren Le Clézio för att skrämma fransmännen med islam. Oavsett vad man anser i denna fråga är det viktigt att komma ihåg att den framtidsvision som presenteras i Soumission inte rakt av framställs som förkastlig. Snarare gör Houellebecq en konst av tvetydigheten. I en intervju för veckomagasinet Le Nouvel Observateur säger han:

En idéströmning som uppkom med protestantismen nådde sin kulmen med upplysningen på 1700-talet, då den gav upphov till franska revolutionen. Den håller nu på att tyna bort. Allt det där kommer snart att framstå som en historisk parentes. Ateismen är död idag, la laïcité (ung: konfessionslösheten) är också död, liksom republiken.

Om analysen är riktig – vilket kan ifrågasättas – blir frågan vad man skall tycka om denna utveckling. På det ger romanen inte något riktigt svar. Det är paradoxalt, för i speciellt Houellebecqs tidiga romaner finns ett moraliskt patos som tycks bottna i vrede över samhälleliga orättvisor. Jag tycker denna nerv är mindre påtaglig i de senare romanerna som i moraliskt hänseende kanske framförallt behåller det drag av pessimistisk utopi som också fanns i de första romanerna. Givet människans ofullkomlighet är kanske genmanipulation, sexturism eller, som denna gång, en nypatriarkal ordning, det minst dåliga vi kan hoppas på.

Om Houellebecq excellerar i denna genre är det kanske inte minst tack vare berättarperspektivet. Hans berättare betraktar oss alltid från en punkt i framtiden. François är på väg att lämna den moderna liberala kulturen och dess värderingar bakom sig. Och i romaner som Elementarpartiklarna och Refug är de genmanipulerade berättarna inte ens människor längre. Kanske finns något befriande i sådana perspektivförskjutningar. I fantasin om den nuvarande kulturens och artens intighet får medelklasseuropén vila från sin Pursuit of Happiness, en kamp som få beskrivit så skoningslöst, och roligt, som just Houellebecq. Istället för jaget härskar här krafter som Naturen och Historien. När vi i fantasin lägger ner vapnen en stund får dessa krafter kanske rentav något sublimt över sig.

____________

  En intervju med Houellebecq om boken:

  Tariq Ramadan om boken:


Jacob Carlson

Jacob Carlson

Universitetslektor. Fil.dr. i franska.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

6 kommentarer

  1. Lars Lindvall says:

    Salem aleikum!
    Jag minns väl din doktorsavhandling från 2011 om Michel Houellebecq. Du var tidigt ute.
    I en arabisk översättning av hans senaste roman skulle säkert ‘Soumission’ återges med ‘Islam’.
    Man skall i sammanhanget kanske också tänka på Theo van Goghs (mördad 2004) dokumentär ‘Submission’, med manus av Ayaan Hirsi Ali. Den titeln sades uttryckligen vara en översättning av ‘Islam’.
    PS. Nog har kristendomen dominerat i Frankrike mer än ett halvt årtusende?

  2. Jacob Carlson says:

    Tack för din kommentar, Lars!
    Jag hade inte tänkt på detta med hur titeln skulle kunna tänkas översättas till arabiska – men det är mycket intressant! Och det är svårt att tro att Houellebecq inte varit medveten även om van Goghs dokumentär när han valde titel på sin bok. När det gäller detta med halvtannat årtusende så tror jag ändå att det stämmer, även om det är mycket ungefärligt?
    Hälsningar Jacob

  3. Lars Lindvall says:

    Bäste Jacob!
    Jag hade för bråttom. Du har ju helt rätt.

Kommentera: