Max Brückners scenbild till slutscenen ur Wagners Ragnarök (wikipedia)

En oönskad bästsäljare
Rolf Peter Sieferles Finis Germania

Martin Lagerholm skriver om Rolf Peter Sieferle, under sin livstid en högst renommerad och respekterad historiker, om hans förbittrade och mycket obehagliga, historierevisionistiska och högerradikala stridsskrift Finis Germania från 2017 och om hur den chockerande nog hamnade på de tyska bästsäljarlistorna för att sedan hamna i centrum för en annan infekterad debatt när Der Spiegel plockade bort den från sin lista, trots att den hörde till de mest sålda böckerna.
__________

Har tyskarna genom sin moralistiska och ängsligt vänsterliberala intelligentia förvandlats till viljelösa självförnekare som håller på att avveckla sin egen nation? Är tyskarnas skuld i och genom andra världskrigets och nazismens brott unik och absolut, alltså något som per definition är specifikt tysk? Är detta i så fall en nedärvd skuldbörda som skulle kunna vara en förklaring till att dagens Tyskland i enlighet med sitt pålagda masochistiska samvete tvingats acceptera miljontals nya flyktingar till landet?

De tendentiöst stämda och retoriskt menade frågorna genljuder illavarslande över de knappt hundra sidorna i historikern Rolf Peter Sieferles (1949-2016) lilla men brandfarliga pamflett Finis Germania (Tysklands slut), som postumt gavs ut 2017 och som förorsakat det årets tveklöst mest infekterade debatt i litteraturtyskland.

Sieferle begick självmord 2016, men var under sin livstid en högst renommerad och respekterad historiker, med särskilt fokus på miljöhistoria, och där en titel som Der unterirdische Wald (1982), om energikriser och industriella revolutioner, räknas som en internationell klassiker inom sitt område. Detta hans oförvitliga renommé riskerar nu att helt hamna i skuggan av Finis Germania, som i vintras kom ut på famösa Verlag Antaios, som drivs av en av den tyska ”Neue Rechte”-rörelsens centrala figurer, den pseudointellektuelle och medialt smarte publicisten och politiske aktivisten Götz Kubitschek.

Att denne har kopplingar till såväl AfD (Alternative für Deutschland) och den högerextrema, antimuslimska Pegida-rörelsen har varit skäl nog för ledande kulturföreträdare i Tyskland att på förhand diskvalificera Sieferles bok. En högerradikal publikation i de tyska liberala salongerna är av historiska skäl något särskilt explosivt. När boken i våras chockerande nog tog plats på olika tyska bästsäljarlistor, bland annat i Der Spiegel, höjdes det än mer på ögonbrynen. Detta i sin tur resulterade i en minst sagt besvärande panikåtgärd när det respektabla veckomagasinet veckan därpå helt sonika lyfte ut den icke önskvärda skriften ur samma lista, trots att den enligt försäljningssiffrorna borde ha legat kvar där. Ny skandal! Rena mumman för motståndarna: en förvirrad kulturelit som ertappas med att använda just de metoder – censur och ett ängsligt förhållningssätt till obekväma åsikter som avviker från rådande konsensus i värdefrågor – som radikalhögern reflexmässigt har för vana att anklaga die Lügenpresse för. Snacka om självmål!

Men vad är då Finis Germania för ett slags verk, och vadan detta rabalder? Ja, granskar man först och främst Sieferles bibliografi litet närmare, framstår hans förbittrade stridsskrift i själva verket som mindre överraskande. Ideologiskt präglade idéskrifter som Fortschrittsfeinde? Opposition gegen Technik und Industrie von der Romantik bis zur Gegenwart, eller Die Konservative Revolution. Fünf biographische Skizzen eller Das Migrationsproblem: Über die Unvereinbarkeit von Sozialstaat und Masseneinwanderung ger tydligt vid handen att Sieferle under sin livstid publicerade annat än miljö- och socialhistoriska böcker. Konservativa revolutioner, framstegsskepsis och oförenligheten mellan välfärdsstaten och massinvandringen, alltså. Lyckligtvis har ledande aktörer i den tyska dagspressen inte bara försökt tiga ihjäl den oväntade storsäljaren Finis Germania, utan också kritiskt granskat dess innehåll och argumentation, oftast med förintande slutomdömen som ”förvirrade och primitiva smädelser” och ”hänsynslös cynism “.

Ett flertal av de runt trettio korta fragmenten som montagelikt ordnats under fyra huvudrubriker i Finis Germania är av allt att döma skrivna långt innan Sieferles självmord. Det rör sig om en allmänt oresonlig, svepande och gäll systemkritik mot dagens Tyskland (och Västeuropa) som politisk och kulturell instans. Stundtals består skriften förvisso både av rimliga ståndpunkter och rentav tänkvärda reflexioner, men detta drunknar efterhand i en minst sagt tillspetsad retorik, konspiratoriska slutsatser och friserade sanningar i frågor om allt från immigration och integration till den kulturella och politiska elitens självförintande liberalism. ”Etablissemanget” som ”folkets fiende” känner vi så väl igen från andra håll och har blivit något av ett mantra hos postfaktiska ideologer och högerradikala partier runtom i västvärlden.

Den blinda optimismen rörande tekniska innovationer och vår allt mer digitaliserade värld kan det förstås finnas allt fog i världen att skeptiskt granska, och här avlossar Sieferle en hel del tänkvärda salvor. Detsamma gäller hans beska kritik av den samtida kulturens ändlösa banalisering och av efterkrigstysklands benägenhet att alltför lättvindigt kasta ut delar av det tyska litteraturarvet och vitala delar av den germanska mytologin med det fascistiska badvattnet.

Så långt skriver Sieferle i den konservativa revolutionens klassiska tanketraditioner – från Jenaromantikerna via Nietzsche och Stefan George till kulturkonservativa samtidsförfattare och -tänkare som Martin Walser, Botho Strauss och Rüdiger Safranski. Men för att ingå i den kärntruppen är Sieferles föreställningsvärld alltför grund och trångsynt, därtill är hans utbroderade stoff ett virrvarr av lånta fjädrar.

Mot slutet av den giftiga pamfletten behandlas i synnerhet den tyska skuldfrågan, där författaren vädrar en politisk historierevisionism och en lika oförtäckt som obscen och frånstötande antisemitism. Om inte förr, så bekänner Sieferle här färg å det grövsta. Steget han här tar kan läsas som ett radikalt och anstötligt avsteg från författaren Martin Walsers kontroversiella men betydligt mer nyanserade så kallade Paulskirchenrede 1998, där han med skarp argumentation ifrågasatte tyskarnas kollektiva skuldbegrepp, dock utan att med ett ord försöka relativisera Förintelsen som historiskt faktum. Att som Sieferle alls nämna Auschwitz och ”myt” i samma mening – en klassisk antisemitisk och revisionistisk tankefigur – är däremot i all sin brutala tydlighet något oerhört. Att det inte handlar om ett klumpigt eller naivt sätt att uttrycka sig, befästs av hans i texten tilltagande bruk av ledord som Folk, Gemenskap, Offer, Nation.

Innan Sieferle tog livet av sig lär han ha beskrivit sig själv och sitt nya jag som en ”heroisk realist”. Attributet har ett annat namn: martyr. Även den retoriken känner vi alltför väl igen.

__________

  • Martin Lagerholm har för Dixikon tidigare skrivit en längre essä i flera delar om de myter som format den tyska självbilden. Klicka här för att läsa hela essän

  • Martin Lagerholm

    Martin Lagerholm

    Litteraturkritiker, skriver om främst tyskspråkig litteratur i bl.a. SvD

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: