Det var en vacker sommarkväll under tidigt 1960-tal, när Chabad-chassiden rabbi Zalman Schachter Shalomi trippade på LSD för första gången på ett ashram i Massachussets. Han var inbjuden av Timothy Leary, Harvardpsykologen bakom det kontroversiella Harvard Psilocybin Project, som kort dessförinnan hade fått sparken från elituniversitetet på grund av bristande vetenskapliga metoder. Nu var Leary på väg att bli motkulturrörelsens psykedeliske Messias och president Nixons alltmer tilltagande huvudvärk. Leary, känd för att ha myntat hippierans kanske mest kända fras, ”turn on, tune in, drop out”, pikade rabbinen glatt: ”så, du håller fortfarande på med monoteism?”
Men Reb Zalman var knappast någon duvunge när det gällde meditation över mångskiftande gudsuppenbarelser och de andliga utflödenas förgreningar. Förutom kabbalistiska läror om de gudomliga emanationers elektronlika rörelser mellan sfärerna, och chassidiska texter om extas som en väg till gudsupplevelse, hade Reb Zalman läst både William James’ The Varieties of Religious Experience (1902) och Aldous Huxleys Doors of Perception (1954) om mystika upplevelser med lustgas och meskalin.
Iförd bästa shabbeskläderna hade rabbinen tagit med sig sin tallit (bönesjal) och vinyler med Mozart och chassidiska melodier. Han sa en välsignelse över syran och svepte den. När drogen började verka, utbrast han: ”Det här är bättre än schnapps”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Under sin tripp slungades Reb Zalman in i gilgulim, återfödelsernas tumult. Han var i Spanien under inkvisitionen och dog en långsam död, han hamnade i gehenna (helvetet) där hämndens änglar och demoniska bestraffare gjorde illmariga miner åt honom. Reb Zalman bestämde sig för att möta demonerna och svepte sin tallit över Leary, till och med träden davnade (bad) med dem. Efter sin psykedeliska upplevelse skrev Reb Zalman en tripprapport som han presenterade inför sina rabbinkollegor:
”Det är som att flyga i en cockpit genom ett moln. Du kan inte se någonting framför dig, bara det mjölkvita , och du vet inte om du är i rörelse eller om du någonsin kommer ut ur icke-vetandets moln. Det är så som Avot DeRabbi Natan beskriver det; Mose gick in i molnet och blev helgad där.”
Rapporten, som i sin originalversion är pepprad med jiddisch och hebreiska, går att läsa i redigerad form i My Life in Jewish Renewal (2012). Reb Zalman jämförde sin psykedeliska upplevelse med visioner i Jesaja, Hesekiel och Daniel och med traditioner från Dödahavsrullarna. Han refererade till Talmudberättelsen om de fyra rabbinerna som, möjligen i intensiv meditation över det heliga namnet, uppsteg till Pardes, en mystik fruktträdgård eller himlasfär som ger esoterisk kunskap om Torahtolkningens olika nivåer – från den bokstavliga tolkningsdimensionen till den fördolda. Bara en av de fyra rabbinerna klarade sig oskadd undan denna heliga tolkningshöjd.
Men Reb Zalman använder också den kristna kanontraditionen för att begripliggöra sin erfarenhet – ”Uppenbarelseboken är en enda stor tripp..” – och refererar till Andra Korinthierbrevet 12:2-4 där Paulus skriver att han blivit uppryckt till den tredje himlen, med eller utan kroppen, för att höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Men främst jämför Reb Zalman sin första LSD-tripp med Ba´al Shem Tovs beskrivning av alijat ha-neshama, det själsliga uppstigandet.
Den karismatiske Ba’al Shem Tov (Det goda namnets mästare), kallad Besht, grundade under 1700-talet chassidismen, som betonade den innerliga och personliga upplevelsen av gudomlig närvaro. I ett brev till sin svåger beskriver Besht ett trancelikt tillstånd som uppstått när han utfört en besvärjelse för att nå alijat ha-neshama och Pardes. I visionen såg han levande och döda personers själar som rörde sig mellan världarna. Besht steg upp sfär efter sfär, tills han kom till Messias palats. ”När kommer du?”, frågade han messiasfiguren, som svarade att han kommer först när den esoteriska tekniken för alijat ha-neshama är vida spridd. Beshts själsuppstigande och de esoteriska tekniker han praktiserade för att uppstiga har tusenåriga anor som leder tillbaka till senantik litteratur.
*
Profeten Hesekiels märkliga vision av den himmelska tronvagnen och hans tur genom det utopiska templet, tjänade som mystika modeller för visionära upplevelser i såväl judiska som kristna texter. Men ingen profet i Hebreiska bibeln lämnar jorden för att uppstiga i himlasfärerna. Det är först i postbiblisk apokalyptisk litteratur som den himmelska uppstigningen blir ett framträdande motiv, särskilt i de så kallade uppstigningsapokalypserna.
Den apokalyptiska tankevärlden, som tog form i eftersvallet av Alexander den stores erövringar och det grekiska imperiets och hellenismens utbredning, bar på visionära spekulationer om himlens geografi och dolda ordningar. I så kallade pseudepigrafer (från grekiskans ”falska titlar”) var det vanligt att tillskriva bibliska gestalter erfarenheter av besök i de himmelska höjderna. En sådan figur är Henok, som tillhör sjunde generationen efter Adam och Eva. I Första mosebok presenteras han kortfattat och mystiskt; han vandrade med Gud, sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom.
I Väktarboken (1 Henok 1–36), som förmodligen tillkom under 200-talet f.v.t., får vi veta vad som hände med Henok då Gud tog honom från jorden. Henok gör en resa till det himmelska templet, där han blir guidad av änglar. Henoks uppstigningsberättelse är djupt präglad av Hesekiels tempelvision, men Henok förstår himlen som ett tempel, till skillnad från Hesekiel, som upplever ett utopiskt tempel på jorden.
Under hellenistisk tid, då Henoktraditionerna tog form, utbröt starka motsättningar kring hur Jerusalems tempel skulle skötas och vilka som skulle ansvara för riten och de höga ämbetena. Vissa judiska grupperingar riktade förödande kritik mot templets ledarskap och fjärmade sig från tempelriten; Dödahavsrullarna uppvisar en tydlig apokalyptisk världsbild där världen och den korrupta tempelordningen är på väg mot sitt slut. Spekulationer om det himmelska templet blev ett sätt att skapa en alternativ, utopisk tempelkult som bara de rättfärdiga hade tillgång till. I Sabbatsoffersångerna, som användes liturgiskt, levandegjordes ett himmelskt tempel där änglar och gudomliga varelser håller gudstjänst. Genom att delta i lovsången, kunde den jordiska församlingen förenas med änglarna i höjden.
*
Uppstigningar till den gudomliga sfären vidareutvecklas i Heikhalotlitteraturen, som tillkom mellan det andra och sjunde århundradet. Heikhalot, som bär betydelsen av både tempel och palats, fördjupar apokalypsernas idé om själva himlen som en mångdimensionell tempelbyggnad. Medan det i den Hebreiska bibeln är Gud som initierar visionerna, är det i Heikhalotlitteraturen människan som söker det gudomliga i de himmelska sfärerna. Uppstigandet initieras oftast genom uttalandet av magiska namn, åkallandet av änglar och recitationen av hymner. Mystikern stiger upp genom de sju himlarna, där Merkavah, Guds tron är belägen i det allra innersta. I rabbinsk litteratur från samma tid, har Gud en transcendent framtoning, medan Heikhalotlitteraturen öppnar upp för en mer förkroppsligad gudsnärvaro (även om det i vissa traditioner är förknippat med direkt livsfara att titta på Guds mantel).
Forskare debatterar huruvida judisk mystik beskriver henosis eller unio mystica; en förening mellan mystikern och Gud inspirerad av nyplatonismen och antagandet att intensiv kontemplation över Gud leder till en separation av kropp och själ, genom vilken själen återvänder till sin ontologiska källa i ”det Ena”. Elliot Wolfson har föreslagit att de antika judiska källorna snarare beskriver de mystika upplevelserna som ett änglablivande, genom vilket människan tränger igenom tid och rum för att uppgå i de himmelska sfärerna.
Vid samma tid som Reb Zalman tog sin första LSD-tripp, studerade han Dödahavsrullarna och inspirerades djupt av den liturgiska gemenskapen som vänt ryggen åt vad de ansåg vara falsk kult, tom på mening. Han började skissa på en idé om att bilda en judisk förnyelserörelse som han gav namn efter den antika gemenskapen bakom de sekteristiska Dödahavsrullarna; B’nai Or – Ljusets söner (han kom att ändra det namnet till P’nai Or – Ljusets ansikten, för att visa respekt för rörelsens många kvinnor).
Även om Reb Zalman tolkade sin psykedeliska upplevelse genom alijat ha-neshama, judiska själsuppstiganden genom årtusendena, så hade inte LSD-trippen samma stuns som när Besht for upp i sjunde himlen och träffade Messias. Reb Zalman skriver att han kom aldrig fram till någon destination, han träffade ingen himmelsk mentor att ställa frågor till, och han återvände inte med några svar. Men den psykedeliska upplevelsen skulle ändå få en enorm betydelse för Reb Zalman och hans förnyelserörelse
” […] den psykedeliska upplevelsen är inte bara en utmaning, utan också ett stöd för min tro. Efter att ha sett vad som verkligen händer när allt är Ett och den inneboende guden överraskar den transcendente guden och de sammansmälter i kosmiskt skratt kan jag också se judendomen i ett nytt och förunderligt ljus.”
Reb Zalman använde judisk mystik för att göra sin psykedeliska upplevelse begriplig, och förankrade därigenom sitt förändrade medvetandetillstånd i ett igenkännligt religiöst ramverk. Genom årtusendena fortsätter så mystiker att söka former för uppstigandet mot tempelrymder belägna på den allra högsta av alla höjder – djupast inuti själen.
- Detta är den tredje och sista delen av Natalie Blochs serie om judisk apokalyps. Klicka här för att läsa första delen och klicka här för att läsa andra delen
- Serien har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Katz judiska kulturfond
- Klicka här för att läsa Natalie Bloch om profeten Hesekiel – En sprakande idéhistoria