Det hebreiska ordet för elektricitet חשמל (ḥašmal) har en sprakande idéhistoria som leder ända tillbaka till ”den märkligaste av alla profeter”, Hesekiel, och hans egendomliga syner som inledde en lång mystisk tankeprocess inom såväl judisk som kristen mystik och som inspirerat också senare tiders esoteriska rörelser.
Smaragd, rubin, safir – strålkastarljusen blixtrar över dansösen La Loïe Fullers böljande sidensjok när hon framför the Serpentine Dance. Omstrålad av spelande färger är hon ömsom ett roterande magnetfält, ömsom en majestätisk fjäril vars intensiva rörelser drivs av teknikens landvinningar under La belle époque; de elektrifierade metropolerna, biografernas magiska illusioner, röntgenstrålarna som illuminerade människokroppens inre. Dansen blev ett populärt inslag i filmer och 1896 handkolorerade Bröderna Lumière varje filmruta så att de färgsprakande sidensjoken skulle illustrera det nya mediets återgivning av rörelse och ljus.
Samtidigt försöker August Strindberg uppfånga ljusets verkan utan förvrängande medium för att fatta sakernas verkliga tillstånd genom naturalism snarare än mystik. Med sina celestografier experimenterar författaren med fotografering av himlen utan vare sig kamera eller lins. Om detta skriver Magnus Florin i Lykttändaren:
”Grunden är författarens uppfattning vid denna tid att en allomfattande livskraft genomströmmar hela tillvaron, så att ljus, värme, elektricitet, magnetism, kemiska valfrändskaper och gravitation endast utgör olika manifestationer av samma enhetlighet.” (Magnus Florin, Lykttändaren – En Strindbergsstudie)
Strindberg tangerar esoteriska tankeströmningar då han transkriberar hebreiska ord i jakt på ”skapelseögonblicket, vari ordet och ljuset är detsamma. (Florin, 116).”
Det sena 1800-talets utforskande av elektrisk och mystisk kraftöverföring har likheter med antika hebreiska teofanier, gudsuppenbarelser, som ofta beskrivs som spektakulära ljusfenomen. Under ökenvandringen kallar Herren till sig Mose, som stiger upp på berget för att ta emot stentavlorna. När Mose nått bergets topp, sänker sig ett moln av gudomlig härlighet över Sinaiberget: ”Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mos 24:17). När Mose går ner från berget med de två stentavlorna, utgår det en sådan strålglans från hans ansikte att folket vid bergets fot inte vågar närma sig honom. Mot slutet av 1800-talet avbildar Jean-Léon Gérôme Mose med stentavlorna på ett Sinaiberg glödande av gudstöcknet.
När den portabla boningen för Guds närvaro sedan uppförs under ökenvandringen orsakar det gudomliga inträdet i boningen en närapå radioaktiv intensitet så kraftfull att inte ens Mose förmår träda in:
”Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp — inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring” (2 Mos 40:34-38).
Herrens härlighet ackompanjeras som en himlakropp av ett moln vari spektakulära naturfenomen äger rum. Man kan riktigt känna spänningen mellan Herrens moln och marken under israeliternas sandaler – en explosiv förbindelse där eldens dubbelhet hovrar både beskyddande och hotfullt över folket.
Respekten för gudsnärvarons potentiellt farliga egenskaper är inte olik senare tiders försiktighet med elektricitet. Det hebreiska ordet för elektricitet חשמל (ḥašmal) har en sprakande idéhistoria som leder ända till profeten Hesekiels sinnliga upplevelse av Guds närvaro. Hesekiels märkliga syner inledde en lång mystisk tankeprocess som har lagt grunden för utvecklingen av såväl judisk som kristen mystik och inspirerat senare tiders esoteriska rörelser. Inom rabbinsk tradition ansåg man redan under antiken att det första kapitlet av Hesekiel var så kraftfullt att bara vissa lärde fick studera det.
Vi vet inte mer om personen Hesekiel än det som står i boken som bär hans namn. Det är rimligt att innehållet i boken faktiskt kan härledas till Hesekiel själv och att han verkade som profet bland dem som bortfördes i exil till Babylon 597 före vår tideräkning och att boken nedskrevs under denna period. Hesekiels bok är den enda av Hebreiska bibelns profetböcker som är formulerad i första person singular – det är profeten själv som med drabbande intimitet vittnar om sina upplevelser. Det finns apokalyptiska inslag i boken (från grekiskans apokalypsis som betyder att avtäcka, eller mer specifikt ”uppenbarelse”, ”avslöjande” och som avser uppenbarelser av gudomliga hemligheter), men de är inte så utpräglade att boken kan anses vara en apokalyptisk skrift. De flesta forskare är överens om att Hesekiel tillhör genren profetböcker, men med apokalyptiska drag. Den apokalyptiska tankeströmningen får sin blomstring först senare, i samband med det hellenistiska inflytandet på 300-talet före vår tideräkning. Daniels bok, tillkommen under hellenistisk tid, är den enda apokalypsen i den Hebreiska bibeln.
Hesekiel syner är visuellt överflödande med stark betoning på syn, hörsel och sinnenas varseblivning. Hans kroppsliga upplevelse av profetkallelsen är så total att han till och med sväljer en bokrulle innehållande de budskap han ska förmedla till israeliterna. Hesekiel öppnar munnen, äter bokrullen som är fullskriven både på framsidan och baksidan av klagan, suckar och jämmer – och utbrister att den smakar sött som honung.
Hesekiels rika bildspråk har inspirerat väggmålningarna i den magnifikt utsmyckade synagogan från 200-talet i den romerska staden Dura-Europos, belägen i nuvarande Syrien. Hesekielpanelen avbildar den gudomliga handen som griper tag i profetens mörka lockar och förflyttar honom till Jerusalem.
De extatiska inslagen hos Hesekiel har provocerat forskare, som kallat honom för ”den märkligaste av alla profeter” och diagnosticerat honom med allt från psykos, schizofreni, afasi, till posttraumatisk stress och epilepsi.
Hesekiel berättar att han befinner sig bland exilbefolkningen i Babylon när himlen öppnas och han ser en syn från Gud:
”Jag såg en stormvind komma från norr — ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld (ḥašmal)” (Hes. 1:4 övers. Bibel 2000).
De flesta forskare är överens om att ordet ḥašmal är fullkomligt oöversättbart, och att det har varit så i alla tider. Vissa tänker sig att ḥašmal var någon typ av vitglänsande metall, andra menar att det rör sig om bärnsten. I Septuaginta, den äldsta grekiska översättningen av den Hebreiska bibeln som tillkom på tredje till första århundradet före vår tideräkning, överförs ḥašmal till det grekiska ordet som betecknar bärnsten eller en legering av silver och guld, vilket troligtvis var en ren gissning. Det var i och med att ḥašmal började identifieras med ēlektron som begreppet började kopplas till statisk elektricitet av den typ som uppstår då man gnider bärnsten mot päls. Långt senare, på 600-talet, tolkade Talmud ordet ḥašmal som ”talande elddjur” (חיות אש ממללות), med andra ord någon form av änglar som sköt sprakande eldgnistor.
William Blakes målning ”Ezekiel’s Wheels” (1803–05) tolkar synen från Hesekiels första kapitel. En mänsklig gestalt med fyra huvuden och vingar träder fram ur en virvlande rörelse där stråk av orange glimmar, möjligen en gestaltning av ḥašmal. Hesekiel beskriver ögonprydda krysolitgnistrande hjul på marken intill varelserna, och hur de sätts i rörelse av varelsernas kraft när de far av och an likt blixtar. I Blakes målning är hjulen i full spinn och den fyrhövdade varelsen är fullkomligt omsluten av snurrande, virvlande konturer som svarar omedelbart på varje rörelser, precis som La Loïe Fullers böljande sidensjok.
Utan att veta vad ḥašmal betecknade under antiken, förstod man det som någonting glödande med potentiellt farliga egenskaper. Långt senare, när det moderna fenomenet elektricitet skulle få en hebreisk term, blev Hesekiels märkliga beskrivning av Guds härlighet högaktuell. När The Israel Electric Corporation (חברת החשמל לישראל) etablerades 1923, blev ḥašmal den officiella hebreiska benämningen på elektricitet. Även om Hesekiels blixtrande gudsuppenbarelse, de elektriska stötarna som sticker till då bärnsten gnids mot päls, och de gnistsprakande änglarna nu har domesticerats till en post på elräkningen, fortsätter spekulationerna kring de visuella effekterna av Hesekiels ḥašmal: är det ett skinande eller glimmande fenomen av metall eller sten? Är dess färg skarp och ljus som blixten, eller varm och mörk som bärnsten? Kanske försökte profeten Hesekiel, La Loïe Fuller, August Strindberg och William Blake beskriva precis samma sak: ljuset och rörelsen de skådat där allra längst inne i elden.