Mina olika franska litterära utbildningar har nu också till sist visat mig vägen till manuskripten och breven.
Länge var jag nästan omedveten om de enorma samlingar som finns att ta del av världen över – inte minst i Paris. Men när jag gick en kurs i textkritisk utgivning väcktes mitt intresse och plötsligt såg jag storheten i dessa gamla dokument.
Sorbonnes 1800-talsseminarium har senare, via den äldsta delen av Bibliothèque nationale där vi har tittat på handskrivna originalmanus av Flaubert, Barrès, Maupassant och många andra, gett mig ytterligare inblick. Första gången jag fick hålla i en handskriven sida från Proust blev ett minnesvärt ögonblick. Att komma så nära ett handskrivet dokument, skrivet av en beundrad person ur en svunnen tid, var och är en speciell upplevelse.
I Frankrike uppskattas det handskrivna än idag, även om datorskrivna texter sedan länge är på god väg att ta över helt. För min del tror jag nog att det handskrivna alltid kommer att framstå som mer äkta, tydligare och starkare förknippat med upphovsmannen själv än ett papper med enbart tryckt text. Pappret med den handskrivna texten har ju dessutom alldeles påtagligt varit i direktkontakt med upphovsmannen.
Med den nya tekniken upphör förstås den tidigare möjligheten till studier av brev och manus – som ibland visat sig både fruktbara och spännande. Desto större anledning då att uppmärksamma de historiskt viktiga dokument som faktiskt finns bevarade, något man också gjort i Paris i vår, då man åter öppnat ett nytt museum i nya lokaler, ett museum med en samling på över 70 000 dokument.
I det nyöppnade Musée des lettres et manuscritss på 222 boulevard St Germain i Paris 7:e arrondissement får man möta historien, olika epoker och teman, genom handskrivna brev och manuskript. Den permanenta utställningen omfattar ett tusental dokument av kungar, kejsare och presidenter, vetenskapsmän och konstnärer av olika slag. I varje dokument har en historisk person lämnat sitt avtryck inte bara genom budskapet i texten, utan också genom sin egen karakteristiska handstil – konstnärlig, rund, mjuk eller hårdare och med mer eller mindre driv eller tydlighet.
Muséets första temporära utställning i de nya lokalerna tillägnas Marcel Proust. Genom 160 dokument speglas Prousts liv och verk fram till den sista tidens korta meddelanden med diverse önskemål, skrivna med darrande hand, utan ork.
Breven från författaren till vänner och redaktörer vittnar om de svårigheter Proust hade att få sitt verk utgivet. De presenterar också en del av Prousts umgängeskrets – från vilken han fick en hel del idéer till sina karaktärer förstås – och hans aktiva sätt att underhålla vänskapsrelationer.
Ett par exempel på hans typiskt väl bearbetade originalmanus finns också. Proust rättade sällan till saker i manuskripten, men han hade ett stort behov av att lägga till. Tilläggen gjorde han genom en sorts collage, där den tryckta texten klistrades på större ark och den handskrivna, utökade texten kom till vid sidorna, runt omkring den tryckta texten. En annan sak som lyfts fram via breven är det perfektionistiska draget. Marcel Proust betalade – åtminstone till en början – själv för omtryck, och hans krav på antal rader per sida och bokstäver per rad var alltid exakt.
Lugnet på museet är påtagligt. Sällskapen viskar så att det knappt hörs. Här inne får dokumenten vara i fred, andra intryck blir överflödiga. Historien talar genom dem och bilden kompletteras av väl avvägd information från museet. Den där högtidliga känslan finns där; precis som respekten för det handskrivna ordet, som präglar hela stämningen där, på Musée des lettres et manuscrits.