Det är det gudomliga och det mänskliga, ljus och mörker, som behandlas i Hölderlins främsta dikter, en uppdelning som upprepas också i hans eget liv. Efter att ha levt ett expansivt poetiskt liv, togs han 1806 in på hospital och framlevde sedan resten av sitt liv instängd i ett tornrum i Tübingen. Om hans diktning skriver här Arne Melberg.
Häromåret kunde man i detta forum läsa Tommy Anderssons presentation av Komm ins Offene, Freund, en Hölderlinbiografi av Rüdiger Safranski. Den väckte min nyfikenhet. Dels, förstås, för att jag känner Safranski som en briljant skribent i den tyska idéhistorien. Jag har haft stor behållning av hans kritiska biografier om Nietzsche och Heidegger (varav den första finns på svenska.)
Men framför allt för att jag fick en påminnelse om min gamla kärlek till Hölderlin. Den startade faktiskt redan i skoltiden, då jag obegripligt nog tycks ha stavat mig igenom några dikter på tyska. Den höll i sig och stimulerades runt 1970, då jag nåddes av Pierre Bertaux’ biografiska spekulationer.
Hölderlin sattes 1806, då han var 36 år gammal, på ett hospital som galen. Han släpptes ut efter ett år och togs om hand av snickarfamiljen Zimmer, som hade honom boende i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen fram till hans död 1843. Tornrummet, som nu är museum, ligger för övrigt i omedelbar närhet både till hospitalet och till det prästseminarium, där han tillbringade några formande år runt 1790 – skol- och rumskamrat med både Hegel och Schelling.
Bertaux lanserade tanken att Hölderlin inte alls var galen utan simulerade. Han ville med det undvika de förföljelser som drabbade några av hans vänner, som hade inspirerats av franska revolutionen. Det var en hypotes som slog an vid denna tid och som plockades upp av Peter Weiss. Jag minns hans pjäs Hölderlin¸ spelad på Dramaten 1972-73 med Jan Malmsjö som Hölderlin. Weiss låter den gamle Hölderlin få besök i tornet av den unge Karl Marx, som förstås inspirerades av denna direktförbindelse med den tyska romantikens revolutionära potential.
Nu har jag läst Safranski och kunnat kontrollera denna biografiska spekulation mot hans nyktra framställning. Och finner förstås att Safranski inte har mycket till övers för tanken om den ädle simulanten. Blotta tanken att någon låtsas galen i så många år faller på sin orimlighet. Men han redovisar förstås ett viktigt indicium: att Hölderlin dagarna före sin hospitalisering gick på gatorna i Homburg, där han bodde, och ropade: ”Ich will kein Jakobiner sein” – jag vill inte förknippas med den franska revolutionen. Hölderlin verkade dessa sista dagar förvirrad men han kanske visste vad som pågick och vad som väntade.
Intresset för den ”politiske” Hölderlin hade dock alltför tunt underlag för att hålla i sig. När jag senare samlade ihop mig till en liten bok med läsningar (Några vändningar hos Hölderlin, 1995), lät jag den politiska spekulationen försvinna in i den historiefilosofiska. Ty Hölderlin återkommer envist till klyftan mellan den gudabenådade grekiska civilisationen och samtidens mörker. Det är den historiska varianten av konflikten/kontakten mellan det gudomliga och det mänskliga, mellan ljus och mörker, som behandlas i hans främsta dikter.
Och som upprepas i hans eget liv i dess uppdelning i två radikalt olika hälfter om ungefär 36 år vardera. Ett expansivt poetiskt liv fram till 1806, därefter ett instängt liv i tornet. Allt djärvare dikter i hymnisk stil med grekisk inspiration före 1806, därefter enstaka snällt rimmade dikter undertecknade av någon pseudonym (”Scardanelli”) och med en fantasifull datering.
En av Hölderlins mest kända dikter, ”Hälften av livet”, framstår som en illustration av detta tvådelade liv. Hölderlin skrev den förmodligen 1803, som den sjunde av de nio ”Nattsånger” han kunde publicera 1804:
Med gula päron hänger
och fullt av vilda rosor
landet i sjön,
ni ljuva svanor,
och druckna av kyssar,
ni sänker ert huvud
i heligt nyktert vatten.Ve mig, var finner jag, då
det vinter är, blommorna,
var solens sken
och jordens skuggor?
Murarna stå
ordlösa, kalla, i vinden
flöjlarna gnissla.(Övs. Ruth Hedvall)
Titeln – Hälfte des Lebens, ”Hälften av livet” eller ”Halva livet” – kan uppfattas som att den handlar om tidens gång, om växlingen mellan sommar och vinter eller mellan mognad och förfall. Men den kan också uppfattas sakligt: till livet hör både avgränsning och begränsning. Det märkliga uttrycket ”heligt nyktert” i första strofens slutrad – på tyska ett ord: heilignüchterne – beskriver hur livets normalt sett avgränsade hälfter idealiskt sett är samspelta. De hälfter det är fråga om är det heligt gudomliga och det nyktert vardagliga, som är det mänskliga.
Att svanorna kysser vattnet beskriver just kontakten med det gudomliga. Svanen var för grekerna Apollons fågel och stod för kärlek och sång men också död. Man kan rentav tänka sig att Hölderlin antyder en förbindelse till sitt eget namn: ”ni ljuva svanor” är på tyska Ihr holden Schwäne och holden klingar avlägset av Hölderlin. Den på en gång druckna och nyktra förbindelsen till det gudomliga har i alla händelser gått förlorad i den andra strofens vinter, då diktaren mist inspirationen (= ”blommorna”) och gått in i det ”ordlösa” (på tyska har han snarare blivit ”språklös”, sprachlos).
Redan under andra halvan av sitt liv blev Hölderlin uppvaktad av unga romantiker som fascinerades av kombinationen galenskap och geni. 1826 publicerades den första utgåvan av hans dikter, huvudsakligen dikterna från 1790-talet. Först på 1910-talet började man ge ut de senare dikterna och fragmenten. Från 1940-talet och framåt har Hölderlin tilldragit sig en kolossal filologisk uppmärksamhet, samtidigt som hans poetiska rykte vuxit. De fragmentariska ”sånger” som började bli tillgängliga på 1910-talet slog an i tidens ”expressionism” och har senare kunnat läsas i ljuset av den poetiska modernismen.
Det finns nu flera konkurrerande utgåvor av hans samlade dikter. Den filologiska mångfalden beror på att flera av de senare dikterna föreligger i olika versioner, att de är vanskliga att datera, samt att bevarade manuskript låter sig tydas på olika sätt. Det gäller framför allt den manuskriptbunt som kallas Homburger Folioheft, dvs det häfte han arbetade med i Bad Homburg åren innan sin hospitalisering: närmare 100 sammanhängade blad, där Hölderlin om vartannat skrev in färdiga dikter, revisioner, utkast, fragment, ofta på både fram- och baksida, i marginalerna, mellan raderna och på tvären.
Safranski är en pålitlig och informativ guide till Hölderlins plats i den tyska idéhistorien, hur han tidigt fascineras av Kant och Fichte men hur han också går sin egen väg in i detta samspel mellan det grekiskt gudomliga och det mänskligt samtida. Safranski är inte lika övertygande – som Tommy Andersson också påpekar i sin presentation – när han behandlar diktningen. Han är förtjust i de så kallade Stuttgart-dikterna, t.ex. Brod und Wein. Hölderlin skrev dem efter att han sparkats som informator i Frankfurt där han odlat en kärleksaffär med de undervisade barnens mor, hyllad som Diotima i dikter och i romanen Hyperion. Kan det ha varit på grund av att han tvingades lämna sin Diotima som han kom igång med sina mest storslaget mytiska men också civilisationskritiska dikter?
Safranski ägnar däremot ingen uppmärksamhet åt de senare dikterna och åt manuskripten från Homburg-tiden 1804-1806 och är dessutom kritisk till den diktutgåva som försöker visa dikternas tillkomstprocess. Han förstår sig helt enkelt inte på just den fragmentariska diktning som tilldragit sig modernistisk uppmärksamhet.
Som exempel kan nämnas just Brod und Wein, en betraktelse i nio stora strofer över människans plats i historien. I den berömda sjunde strofen frågar sig diktaren varför man man ska vara diktare i ”torftig tid”. (”Torftig”, ”fattig”, dürftiger, karakteriserar tiden men anger också att den är behövande, bedürftiger). De sista raderna antyder att diktaren trots allt har en uppgift också under den ”natt” som är samtiden.
Dikten är hållen i den mjukt flytande och fallande rytm, som kännetecknar en elegi i klassisk stil. När Hölderlin plockade fram dikten igen för att revidera den blir texten istället hackig, abrupt. Oförenligheter ställs oförmedlat intill varandra, rytmen blir explosiv snarare än mjukt flytande. Norbert von Hellingrath, som letade fram och gav ut Hölderlins fragment och hans ”Sånger” på 1910-talet, döpte sådana sammanställningar till ”hårda fogningar” och noterade att Hölderlins revisioner och fragmentariska utkast tenderar till allt hårdare fogningar.
Just den sjunde strofen försöker Hölderlins skriva på nytt. Ungefär så här kan man våga rekonstruera en ny version utifrån det kaotiska manuskriptet:
Lika ärr vid Efesos. Också andligt lider,
Himmelsk närvaro tänder som eld, till slut.
Frestelse är det. Fresta, när de himmelska är där.
Graven begrundar, anden, dock med andarna klok.
Också andarna, ty alltid upprätthåller Guden bönen, 5
Som också lider, så snart denne jorden berör.
Aldrig och hembygds ljuva stigar
Gäller, som byggnader står träd och busk
Aldrig, och gyllne frukt, och ordnade skogarna,
Människan fördrar egen skugga bara ibland. 10
Men på vit hed liten blomma
Då det är torrt, det gröna föder dock häst
Och varg, i vildmarken, knappt tänker man på hemligheter,
Ungdoms hus fattar siarna ej mer.
Dock gäller något, för sig, allena. Regeln, jorden. 15
En klarhet, natten. Det och det lugna känner
En förståndigare väl, en furstligare, och visar
Gudligt, om så är långt, som himlen och djupt.
Manuskriptet är ingalunda tydligt. Exempelvis är det svårt att avgöra vilka rader som hänger ihop. De syntaktiska knutarna är många, ordsammanställningarna abrupta och alla tolkningsförsök måste bli osäkra. Det är ändå tydligt att Hölderlin fortsätter att arbeta med sitt återkommande problem och motiv: förhållandet mellan det gudomliga och det mänskliga, det som i ”Hälften av livet” pressades samman i uttrycket ”heligt nyktert”.
Nu frammanas ”Himmelsk närvaro” (r. 2) och en Gud som ”jorden berör” (r. 6). Guden / det himmelska står i kontrast till ”hembygds ljuva stigar” (r. 7), därmed också till människans jordiska villkor. Poeten slår fast att ”Människan fördrar egen skugga bara ibland” (r. 10), något som kanske kan läsas som en krass sammanfattning av människans förhållande till sitt mörker – sin nattsida, som också är samtiden.
Något liknande kan framläsas i den tidigare versionen även om det poetiska uttrycket är alldeles annorlunda: det präglas nu av hårda fogningar, som bildar ett slags staccato. Rad 15-16 är ett slående exempel; där staplas fyra substantiv intill varandra: ”Regeln, jorden / En klarhet, natten” – bara ”En klarhet” skiljer ut sig genom att stå i obestämd form. Kanske kan de fyra substantiven fyllas ut och få mening genom att parafraseras i ungefär denna riktning: den regel som gäller på jorden bringar en klarhet i den jordiska natten. Eller: om regeln får gälla på jorden så får vi också en klarhet i natten.
Innebörden av detta är, som man säger, öppen för tolkning. ”Regeln” kanske har med den gudomliga ordningen att göra, den som står i kontrast till ”jorden”: människans värld. Kanske ”regeln” har med poesin att göra, den som översätter det gudomliga till det mänskliga? Kanske uttrycks en poetologisk förhoppning om att diktens stränga form – regeln – ska bringa ljus, klarhet, i det sociala liv och den samtid som Hölderlin uppfattar som natten.
I Oceanen från 2005 (s. 146) citerar Göran Sonnevi från just dessa rader:
Omkring 1803, i Homburg, arbetade Hölderlin om den sjunde strofen
i sin dikt Brot und Wein, den om att vara så utan kamrater, nu formuleras
det enda En regel, jorden En enda klarhet, natten
Sonnevi tar upp tråden. Det kan tjäna som en indikation på att den fragmentariske Hölderlin, under tiden i Bad Homburg som den dokumenteras i Homburger Folioheft, inte bara var på väg in i galenskapen. Inte bara”natten” utan också ”En klarhet, natten”. Att han slog in på en väg som skulle förbli länge stängd, men som öppnade sig med modernismen.
- Klicka här för att läsa Stig Strömholms ”Ska vi offra tid på Johann Wolfgang von Goethe?” om Safranskis Goethe. Kunstwerk des Lebens
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Safranskis Goethe und Schiller. Geschichte einer Freundschaft